Jag funderar ofta på en sak - när ska jag gråta ut efter allt som hänt? - jag har nu bott ensam sen mars. Det har inte varit helt lätt utan det har varit en känslomässig berg och dalbana. Men jag kan idag njuta av min ensamhet. Jag mår bättre för var dag. Nu har även fått kraft att tagit tag i min egen hälsa och gått ner 8 kg i vikt, jag känner mig gladare och jag känner mig trygg.

Jag känner mig faktiskt stolt för jag håller på att hitta tillbaka till den lugna och glada person jag faktiskt var innan livet som medberoende till en alkoholist, så himla skönt.

Men jag funderar varför jag aldrig gråter ut på riktigt – det kommer lite tårar av saknad ibland men jag har inte gråtit ut på riktigt - frågan är om jag någonsin kommer att göra det, jag har hört att det är viktigt för att gå vidare. Men jag misstänker att jag har gråtit så mycket de sista 10 åren att tårarna tog slut.

Ibland kan jag känna en oerhörd saknad efter vårt tidigare liv tillsammans och den familj vi en gång var. Men när jag träffar honom idag så är han inte längre samma person på insidan, den mannen jag älskade och saknar är som bortblåst. Nu ser jag bara en vilsen och förvirrad man som är slav under sitt eget missbruk och alkoholberoende - det är så jäkla tragiskt.

Mest på allt som hänt dig? Eller pratar du med någon om det? Har märkt att jag gråter lättare när jag pratar med någon annan om jobbiga saker än om jag går och tänker för mig själv! Skönt och befriande att gråta så jag förstår dina tankar runt det. Eller så kanske du har bearbetat allt under många år tidigare. Skönt att du håller på att hitta tillbaka till dig själv! Det blir bara bättre för varje dag som går också, tiden läker...

Jag har precis separerat på grund av a-missbruk. Jag är själv a-beroende med en f.d som inte ville fortsätta vara nykter. Nu börjar känslorna komma ikapp och jag glömmer saker eller förtränger. Det känns också som att gråten fastnar i halsen. Hur kändes det i början för dig Jill? Har du en annan tråd på forumet. Att gråta är ju läkande så sorgen kan bearbetas. Man kan ju också ha gråtit mycket under åren som gått. Det har inte jag gjort utan mer kämpat på och hoppats på sambons nykterhet. Kram..

Bedrövadsambo

Precis så var det för mig när jag var utmattningsdeprimerad. Det låg som en våt filt över alla känslor. Den första känslan som kom tillbaka var ilska, men det tog tid. Gråta kunde jag absolut inte. Inte heller när jag separerade många år senare. Inte en tår. Förrän några månader efter separationen, då jag lyssnade på musik från den allra första tiden vi hade ihop. Då grät jag floder! Musik funkar som direktlänk in i min hjärna har jag märkt, då upplever jag med andra sinnen på något konstigt sätt. Och det var riktigt skönt att gråta.

Jill

Jag kom till en punkt i livet där det handlade om att välja livet eller gå under helt och hållet. Jag gråtit i många år av både ilska och förtvivlan då jag allt för många år har "hoppats" förgäves. Kom till en punkt där jag liksom blev bara helt tom inombords. För att orka ta tag i skilsmässan och flytta så tvingades jag stänga av känslorna helt och hållet annars hade jag nog aldrig orkat flytta, samtidigt jobba och ta tag i allt runt skilsmässan. Men jag förväntade mig faktiskt att när jag hade landat i allt så skulle jag gråta ut den sorg jag har känt över att förlora den man jag innerst inne älskar - men det har jag inte gjort? det har kommit lite tårar när jag sett någon film eller lyssnat på någon låt men jag har inte gråtit ut på riktigt -jag tror det är bra för läkningen men jag kanske borde gå och prata med någon för jag tänker mycket på det som varit.

Jill

Så sant -Vår styrka växer fram ur våra svagheter innan jag tog tag i i min livs förändring så var även jag utmattningsdeprimerad men fick kraft av ilskan. Även jag lade antagligen en våt filt över alla känslor för att orka. Jag ska börja lyssna mer på musik ! - det kanske kan locka fram känslorna igen. För jag behöver verkligen släppa på trycket känslomässigt, att få gråta ut på riktigt. Alla fastlåsta känslor behöver komma ut för att jag ska gå kunna gå vidare.