Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

AlkoDHyperD

Alkoholisten tog över. Skyllde på trycket. Omständigheterna.
På sätt och vis klandrar jag hen inte. Slår inte på mig själv Jag var stark. Stod emot extrema utmaningar och behöll nykterheten. Även in i det sista idag.
Använde alla knep jag kunde. Föll ändå. Skriver mer sedan, när jag (förhoppningsvis) är nykter.
Har gjort vad jag kan för att få hjlälp att bryta i tid den här gångeni

Nu hoppas jag innerligt att du drar i spaken. Minns att jag läst i din tråd att nästa dikeskörning kan bli riktigt riktigt allvarlig om den blir som sist. Snälla underbara du, lova att du tar hand om dig, livet behöver dig! Vi behöver dig! Dina barn behöver dig! KRAMAR!

Bedrövadsambo

Inte falla nu.... Häll ut alkoholen och gå och lägg dig och sov. Återkom imorgon.

Bedrövadsambo

Dina barn behöver dig, du behöver dig, vi behöver dig...

AlkoDHyperD

Jag tog vid precis där jag slutade förra gången. Det var inte ens behagligt. Helt meningslöst.
Hur gick det till?
Alla triggers var igång. Jag tror det syntes på mig hela dagen hur nära jag var återfall, även om jag inte ens planerade det förrän i allra sista sekunden.
Precis innan jag gick hem pratade jag med en ny kollega som inte känner till min bakgrund och när han önskade trevlig helg hörde jag mig själv säga "jag ska nog supa till" och sedan (rädd och förvånad över vad jag just sagt) "nej, det är nog inte så lämpligt, åker och simmar istället"
I bilen satt jag och tog djupa andetag. Kände rädslan i hela kroppen, tillsammans med längtan efter blackout.
Jag åkte och simmade. Längre än jag tänkt. Bastade efteråt. För att ge förnuftet en chans att hinna ikapp. Ändå tog jag bilen till systemet på vägen hem, precis innan de stängde. Köpte en hela vodka - hade sagt till mig själv att jag köper en kvarting men tog ändå en hela, så klart, vem fan lurar jag...
Till och med när jag hade vodkaflaskan i väskan försökte jag dra på det för att kanske, kanske backa i sista stund. Körde en extra sväng till min dotter, som var hos pojkvännen, för att lämna lite grejor och frågade flera gånger om de inte ville följa med mig hem. Ville inte oroa henne eller lägga ansvar på henne så jag sa inte att jag behövde dem för att hålla mig från att dricka. Kanske skulle jag ha gjort det. Hon skulle följt med, det vet jag.
Skruvade av korken redan i bilen, när jag kom från de större vägarna och drack rätt ur flaskan. Fortsatte så fort jag kom innanför dörren och hällde upp rent i dricksglas. Förvånad över att jag inte ens tyckte det smakade något. Inte ens starkt eller vidrigt.
Det tog tjugo minuter att få i mig halva flaskan. Resten står nu i köksskåpet och jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska göra med den. Sonen kom hem nu, har varit på fest och sovit över. Kanske ska jag ge den till honom, hälla ut sprit har jag aldrig klarat, inte slänga snus eller cigaretter heller. Måste dricka upp, eller röka upp allt - inte slösa - som om dricka inte skulle vara slöseri med både tid och energi...
Det innebär att jag måste tala om för honom att jag drack igår. Jag både vill och inte vill säga det. Om jag berättar blir han kanske ledsen och orolig, men om jag inte berättar och om jag inte kan låta bli att dricka upp resten senare idag kommer han märka det och bli ännu mer ledsen och orolig.
Men sättet jag drack på igår. Visste det innerst inne, men blir ändå rädd av att få det bekräftat.
Dikeskörningen kommer att gå i rasande fart denna gången, helt uppenbart. Och nu är inte hjärtinfarkten ett skämt längre heller.
Jag är glad att jag höll ut så länge som jag gjort, för om detta hänt första gången det var så väldigt nära tror jag inte hjärtat hade orkat.
Fan, hade bestämt både löpning och simning idag. Får kolla pulsen väldigt noga och vänta några timmar till. Helt nykter nu och helt utan baksmälla. Också ganska konstigt med tanke på att jag blackoutade stor del av kvällen. En kvarting vodka på fastande mage efter drygt sju månaders helnykterhet är mycket. Och farligt.
Jag ber nu till en högre makt - eller mig själv - att ha styrka idag och inte ta en sån bläcka till ikväll.

Gunda

Du har gett mig styrka så många gånger och nu hoppas jag att jag kan ge tillbaka till dig.
Du är värd att leva och få njuta av din familj och ditt eget liv.
Du är så viktig för oss alla här också och du är viktig för mig.
Du är värd allt!
Tänker på dig och skickar styrka!

AlkoDHyperD

Frisk luft gör gott. Nu är det cykeltur med ex-maken ett par timmar och efteråt kommer jag känna mig fräsch och stark, med mindre risk för att vilja sabba det. Ex-maken, förresten, han som funnits i mitt liv sedan de värsta åren på 90-talet, som vet (eller borde veta) hur allvarligt problemet är. Jag berättade för honom på telefon alldeles nyss om hur jag drack igår och att jag får ta det lugnt nör vi cyklar. Han reagerade inte alls! Jaha, sa han bara, jag drack också igår. Som om det inte var en big deal alls. Fast han dricker på ett annat sätt. Det eskalerar aldrig.
Förväntade jag mig hjälp? För barnens skull önskar jag att han hade frågat om han kunde göra något för att förhindra att jag fortsätter. Förstått allvaret och hjälpt mig inse det själv.
Jag vet att det låter som undanflykter, att vilja att någon annan sätter stopp när det bara är jag själv som kan göra det. Men jag brukar gå att styra in på rätt spår utifrån, svårare inifrån mig själv. Som om jag ställer frågan: är jag värd att hjälpa, är jag värd ansträngningen? Som om mina självdestruktiva beteenden handlar om att få en reaktion från omvärlden - ett bevis på mitt värde.
Jag tror att ett återfall skulle kunna hejdas bara med en kram ibland.
Förlåt, alla ni som håller er på banan, om mina inlägg är demoraliserande. En person som hållit sig nykter hela tiden som aktiv här och som ändå faller kanske skrämmer och får någon att tänka att det är omöjligt. Hoppas inte det. Jag försöker förmedla mina tankeprocesser i syfte att se dem utifrån och kunna tänka annorlunda, hitta fallgroparna och livlinorna. Tillsammans ser och förstår vi mer.
Jag har skrivit mig ur riskzonen förut. Flera tillfällen har det varit mycket nära under det här dryga halvåret. Igår hade jag en tanke på att gå in här innan jag gick till bolaget. Sätta ord på rädslan. Om jag gjort det kanske den där förbannade vodkaflaskan inte hade stått i mitt skåp nu, som en tidsinställd bomb. Och att jag sitter här och skriver nu betyder att jag inte vill dricka den. För jag vet ju hur eventuella kommentarer kommer att se ut. Drick den inte! Häll ut eller ge bort! Använd tiden till återhämtning istället!
Jag vill inte. Och vill. Kan redan känna smaken, känslan, bedövningen, självförnedringen, sorgen som följer när jag ser mig själv i ett ovanifrånperspektiv. Jag har inte kul när jag dricker. Det är inte ens behagligt. Jag tror jag sörjer från första klunken.

Gunda

Inte hopplöshet bara sorg över att alkoholen är så stark.
Skönt stt du skriver och trots allt ger det hopp även om det är i skuggan av ett fall du är i nu. Du är klok trots att livet just nu är hårt för dig.
Be om stöd av din omgivning ensam är inte stark alla gånger.
Skickar styrka.

Sinnituss

Jag är inte en person som har en massa kloka ord men jag känner för dej. Du fick mig på rätt spår i början med dina kloka ord och jag är väldigt tacksam för det. Jag önskar att jag hade en massa kloka ord för du skulle vara värd vart enda ett av dem.
Jag hoppas på att din son får spriten eller att du häller ut den förstås men jag tycker också att det är svårt att hälla ut.
Hoppas att du får lite hjälp från omgivningen. Konstigt att din ex-man inte reagerade, men så fungerar min man också, ibland förstår han, ibland inte.
Tack för att du delar med dej både då det går bra och när det går sämre. Det är det som gör det här forumet mest lärorikt.
Kram!

Skriva en rad till dig.
Att vara i så intensiva känslor.
Ha hittat din ventil träningen som en kompensation för ruset.
Men nu stängs dörr efter dörr för dig.

Är det kanske gud som pekar finger?
Nu är det nog,lägg ner stanna upp och avstå alla flyktvägar du använt hittills?

Oavsett om spriten som är kvar slinker ned eller inte.
Morgondagen finns där att starta om.
Slå inte mer på dig själv än du redan gör.
Din kamp är så tydlig att även jag som inte har något sug kan riktigt känna och förstå hur svårt det är att låta bli

Jag kan bara känna igen mig i att behöva avstå mitt medberoende,min kontroll och när jag sakta men säkert sätt stopp för mig själv.
Abstinensen har varit fruktansvärd och jag har många gånger gett efter.
Men ibland har jag kunnat stå emot och då också fått en ocean av känslor i knät att sortera upp.

Sakta men säkert har jag då tvingats reda ut det som smärtar.
Men jag är jag och du är du.

Jag håller tummarna för att du snart ska vara på banan igen?

AlkoDHyperD

Men så känns det inte just nu. För jag mår ju bara bra av skiten innan den tar över. Kriget börjar när systemet öppnar på måndag. Ett dygn på mig att hitta sansen och förnuftet.

Satans jävla helvetesgift! Stick och brinn, du tar inte en av dom vackraste, för att inte säga den vackraste forum-ängeln ifrån oss! Jävlar vad arg jag känner mig just nu!
Jag lovar att hade jag kunnat vara din sköld eller krigare hade jag rensat hela bolaget med mina golfklubbor och bollar, tills ingenting fanns kvar.

Snälla underbara du, stoppa nu med alla medel och verktyg du har. Antabus?! Det får inte vara början till slutet!

Ps! Jag blir ännu mer övertygad/motiverad att skippa skiten för gott, men jävlar vad arg jag är just nu och även ledsen för dig och dina barns skull såklart

KRAM!!

AlkoDHyperD

Tack och lov att det är söndag. Tack och lov att vi inte släppt spriten fri i vårt land. Nu finns det ingenting hemma och jag behöver inte välja. Ingen bomb i skåpet.
Nej, det får inte bli ett race till. FÅR inte.
Morgondag, din mening är så träffande. Början på slutet. Precis så går det till. Inte kaboom - katastrof, utan en smygande början med enstaka dagar som blir fler och oftare för att det "gick ju bra".
Ja, det gick alldeles utmärkt igår. Mår helt ok idag. Kroppen känner mest av alla cigg jag rökte...Och vad fick jag ut av det? Inte ett smack!
Dag för dag nu. Vecka för vecka. När är nästa fara? Veckan är säkrad med barnen hemma, jobb, möten och en tävling på torsdag. Lördagen avsatt för fest - vilket för mig betyder att jag inte kan dricka, tack och lov för involvering av nätverket!
Svåraste dagen blir fredag. Eller inte. Kom på att dottern ska på träning på kvällen och jag kan erbjuda mig att köra.
Ex-maken ringde just och frågade hur jag mådde, visste att jag drack igår. När jag svarade att jag mådde bra och sedan, fan, det är ju inte bra att jag gör det, sa han att då mår du ju inte bra...Nä, just det. Fysiskt, kanske, men inte psykiskt. Rädslan hördes på min röst. Jag är rädd. Det är bra att jag är det. Rädslan är befogad.
Vill inte till botten den här gången!
Vad har jag för verktyg som jag inte hade innan?
-Fler vänner som vet hur illa det är och att jag inte ska dricka en droppe.
-Ännu fler bevis på att det går fortare utför för varje tillfälle och att det tar vid där jag var senast oavsett hur lång den nyktra perioden varit.
-Ingen möjlighet att dricka när jag inte är ensam eftersom alla i min närhet skulle märka det den här gången.
-Sist hade jag inte forumet. Vet ännu inte hur det hjälper när jag precis tagit ett återfall, men hoppas kunna använda det.
Hur har riskerna ökat?
-Vissa helger är jag helt ensam när barnen är hos ex-maken. Tidigare var det inte så.
-Årstiden. Hösten har alltid varit en stor fara. Inga tävlingar, ökad stress när semestrarna är över, nedstämdhet när mörkret kommer.

Inte fan ger jag upp nu. Vet ju hur man kommer tillbaka.

Du har även gett mig många kloka ord under min resa, så jag vill bara skicka en stor varm kram. Du finns i mina tankar!❤️

... att du bryter nu och har bra planer för närmsta dagarna. Ja, kanske kan du läsa dina starka rader i början av tråden, detta med simmandet och ditt kämpande. Ett annat verktyg som borde kunna hjälpa dig är väl kanske också att du tagit tag i din livssituation väl, d v s skilsmässan. Vet inte om den gjort dig starkare och mera ärlig mot dig själv.
Sen undrar jag vad i själva hösten som tidigare har gjort att du sett den perioden som risksituation. Förstår detta med tävlandet såklart. Själv tycker jag nästan att hösten är den bästa årstiden. Inga prestationer som sommaren kan innebära, dessutom med alla sina möjligheter att dricka. Löpningen blir som fräschast på hösten tycker jag (själv har jag problem med vårallergier...)
Hur som helst så är väl din omgivning mer medveten om detta och lova skriva några rader om a-djävulen håller på att kollra bort dig. Läs vid dessa tillfällen alla starka inlägg du skrev om din tid i helvetet och att nästa gång kan bli den sista.

Stor kram!

AlkoDHyperD

Just nu är det mest den känslomässiga biten som är svår. Vanmakten och rädslan för att sugas in i galenskapen. Livet skulle kunna rulla på i fortsatt nykterhet som om helgen inte hänt. För det är ju tankarna som ställer till det. Att det är kört, hopplöst, att jag ändå faller hur länge jag än håller mig nykter...
Det är och får aldrig vara hopplöst. Varje nykter dag är meningsfull. Idag är jag nykter.
Kram

Gunda

Att du är nykter och nu kommer 24 nya nyktra timmar hoppas jag.
Det är skrämmande hur alkoholdjävulen kan styra oss mot det vi
egentligen inte vill. Men som tur var blev det inte så långvarigt denna
gång.
Stor kram och du är en kämpe!!

AlkoDHyperD

Ligger alldeles stilla i soffan och andas. Bara andas. Fokus på andetagen. För om jag tänker glider tankarna in på den där starka, bedövande, jävla drycken. En halvtimme i ensamhet innan middagslagning, körning av barn till fotbollsträning, löpning och handling för egen del under tiden. Jag hinner till systemet innan det stänger om jag handlar på den orten. NEJ!
Ok, inte nu. Inte idag. Och inte imorgon, bokade just in ett kvällsmöte (och märkte en sekunds tvekan innan, för att istället kunna...NEJ!) bokat och klart nu. Onsdag kväll inbokad för massage. Puh...klarar det, klarar det. Till helgen är det svagare.
Jag VET ju att det kommer att klinga av om jag kan stå emot de första dagarna - eller veckorna. Tvånget kommer att dyka upp mer sällan. Tack, sonen, för att du insisterade på att trotsa regnet och inte stanna hemma ikväll. Nu måste vi åka. Och jag tar löparkläderna på mig. Ingen ambivalens nu.