Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

AlkoDHyperD

problemet. Att jag någonstans vet att jag kommer att klara upp detta. Förmodligen är det också så det blir. Men.
Det måste ju finnas en gräns. För kroppen. För psyket.
När går jag över den?
När är inte galenskapen längre något jag anar, eller (smått allvarligt) skämtar om. När tröttnar vännerna?
Jag är alltså en person som blir beundrad, ingen sätter sig på, leder och coachar. Inte av falsk marknadsföring, utan till och med trots att jag är helt öppen med mina diagnoser, ADHD, alkoholberoende...
Jag berättar öppet om detta och är ändå betrodd. Vilket kan vara en nackdel just nu. För jag kommer undan med vad som helst!
Därmed kan resan in i helvetet pågå.
Jag tänkte för en stund sedan, om jag blev konfronterad, tvingad. Om det blev helt uppenbart att denna stålkvinna som alltid reser sig faktiskt riskerar att falla för gott och behöver hjälp. Vad skulle krävas? Ingen tar en fajt med mig. Är det det jag längtar efter?
Jag vet inte.
Kanske är detta mitt allra sista återfall. Det känns nästan så. Inte fan kommer jag tillåta det att gå åt helvete. Och om det gör det har jag klättrat därifrån förr. Jävla sjukdom, detta!

Sägs sätta stopp för pågående eskalerande alkoholism.
Varken mer eller mindre.

Var och hur du ska hitta stoppet är skrivet i stjärnorna.
För hos dig själv kanske du inte hittar det i nuläget?
Väldigt många behöver hjälp utifrån.

Är det där skon klämmer?
Att behöva släppa taget och kontrollen om det du redan egentligen tappat kontrollen på?

Det drev duktiga ullabulla till både medberoendeterapeut och alanon.
Att behöva inse att trots den superstarka människa jag trodde att jag var så brast det till slut ändå.
Jag tappade helt fotfästet och kände att allt gungade.
Allt jag trodde på och alltid hade förhållit mig till höll inte längre.

Då var det dags att släppa taget och förstå att jag behövde hjälp,på allvar.
Men du kanske inte är där än.

AlkoDHyperD

är jag där nu.
Eller snart.
Utmanar på alla fronter.
Förmodligen för att slippa be om hjälp själv. Eller av gammal erfarenhet av att inte bli tagen på allvar. Klarar mig själv för att det alltid varit det enda alternativet. Brist på tillit till alla utom mig själv.
På något sätt är det lockande. Att bara skita i allt och låta sig falla fritt...

Bedrövadsambo

Att kunna ”allt” i teorin, och vara som en ”klokbok” som någon så fint uttryckte det, men ändå inte fixa att leva som man lär. Mycket tung insikt, men så jävla mänsklig. Även om du för egen del känner att du är beredd att ”skita i allt och släppa taget” så vill jag vädja för dina barns skull: Ta hjälp! Ring alkohollinjen, gå på AA, gå till psykolog, terapeut whatever. Skriv här - råd andra så kanske du råder dig själv samtidigt på något sätt. För dina barns skull. Oavsett hur det blir - fortsätt skriv!

Jag läser in lite sånt,(ullabulla självutnämnd psykolog.)
Att det liksom är lite av kittlingen,ska jag klara att lura alkoholen och min egen hjärna eller ska jag trilla
Typ,klarar jag hela klätterväggen eller bryter jag ryggen.
Ännu farligare om det också är någon sorts adrenalinkick du behöver.

AlkoDHyperD

Ja, visst är det precis som ni skriver, Ullabulla och Bedrövadsambo. Utmana gränserna. Kicken.
Idag pratade jag med en kollega där jag beskrev uppgivenheten och rädslan för hur det kan sluta. När jag sa att det står en öppnad vodkaflaska i mitt rum, sedan fredagens AW, som jag nu är livrädd för, gick hon helt enkelt och tog bort den. Jag sa tack.
För jävlar vad nära katastrofen det plötsligt är. På jobbet har jag aldrig haft sprit. Aldrig druckit. Jo, i fredags innan jag gick ut...en gräns till som överträddes.
Det var inte svårt att acceptera konfiskerandet av flaskan. Iallafall ett gott tecken. Nu är det bara den som ligger hemma kvar. Fan

Som man delar i båda läger.
Oförmåga att sätta gränser för sig själv,drickandet, den som dricker osv.
Var är det rimligt att säga stopp.
Och när då denna rimliga gräns är passerad för länge sen så sätter man skyndsamt upp en ny.
Lite längre bort från en själv och vad man innerst inne egentligen anser.

Och ju länge bort de kommer,desto längre flyttar man från sig själv och sin kärna.
Vad som egentligen är rätt.
Som mina elever sa när jag kom tillbaka efter rasten.
Men fröken,du luktar ju rök?

Och så skulle jag gå in och lära dom vikten av en god frukost..

AlkoDHyperD

Vet dock inte riktigt hur hjälpen skulle kunna se ut. Min styrka är ofta en resurs, men nu känns den mer som ett hinder.
När det gäller öppenpsyk vill jag helst inte prata med en ssk som jag inte känner och som bara ska göra halvårscheck på puls och blodtryck. Däremot ska jag be henne ordna en tid åt min läkare så fort som möjligt. Får fundera på hur öppen jag vågar vara. Hela min tillvaro hänger på de mediciner jag har därifrån. Samtidigt hänger ju även hela tillvaron på att bryta med alkoholen.
Fram dit håller jag mig på banan.

Det är du och de dina sååååå värd. Men lura dom inte nu...., eller det är väl dig själv du lurar i så fall ;-). Vad har du att förlora på att vara helt uppriktig? du möter väl professionella personer som tar emot dig konfidentiellt.
Hur som helst så tror jag på dig och håller tummarna, KRAM!

Sinnituss

Hur gick det för dej på öppenpsyk. Fick du bokat tid med din läkare för vidare hjälp?

AlkoDHyperD

...jag bad ssk boka tid till läkare framöver, men det är inte där jag kommer att hämta hjälpen. Hade ett långt bra samtal med socialsekreteraren (mer vän än myndighetsperson) utanför "myndighetsrollen".
Men det som får mig nykter idag är kärlek :-)
Spelar ingen roll om den ligger på vänskapsnivå eller utvecklas till något mer. Jag vågade fråga om planer för helgen, under ännu en lite annorlunda middag efter jobbet. Typ, jobbat över en stund, ett huvud kikar in genom dörren
Han: hallå, ska vi käka något ute?
Jag: nja, jag har med mig lasagne. Vi kan dela den. Ute.
Äta medhavd mat på en bänk är också en date, eller hur ;-)
Så planen är att välja något som drar mer än beroendet. Det enda som funkar för mig.
"Beroende är en emotionell sjukdom" Människor måste knyta an. I avsaknad av närhet knyter man an till annat, t ex sprit.
Hoppfull

AlkoDHyperD

Dricker inte idag. Trodde det skulle vara lätt, men plötsligt darrar händerna - måste ju vara psykisk abstinens eftersom jag inte druckit sedan i söndags - och planen på att åka i exil till den unge mannen grusades av att ett av de yngre barnen valde att vara hemma ikväll.
Nej, ambivalent är jag inte, för jag har redan bestämt mig. Kommer att vara nykter. Lite svårare än jag tänkt bara ?

DetGårBättre

Ja, jobbigt de dagar då man vaknar till och inser att det är svårt ibland! ? Bara kämpa... blir det bättre så blir det, annars kan man ju skita i allt förr eller senare!

Sinnituss

Härligt det låter med lunch ute på en bänk. Visst är det en date.
Önskar dej en härlig helg ❤️

AlkoDHyperD

Kollade Starwars med yngste sonen, som fick tanka närhet. Bara det gjorde nykterheten värdefull.
Extra värdefull eftersom jag fick göra några akut-utryckningar med bilen innan, bl a till ledsen liten dotter som blivit lämnad på fel ställe när hon skulle träna, av en pappa som sedan stängt av telefonen ?.
Fast jag kände mig nästan lite falsk när jag i de andra föräldrarnas uppfattning framstod som den ansvarsfulle som ordnar upp efter exmaken...

AlkoDHyperD

Jag brukar kunna ana det omedvetna tillsammans med det medvetna.
När det finns en risk att jag går emot min medvetna vilja trots olika strategier kan jag på ett plan vara vagt medveten om det.
Ibland kan jag hålla mig till planen, men känner mig inte säker på mig själv. Söker jag då hjälp kan jag ta emot den eller strunta i den.
Just nu känns det bra. Mindset är i synk. Jag känner mig mer säker än på länge.
Idag hade jag möjlighet att dricka. Ingen som skulle köras. Sprit hemma (vet, dumt, men vill inte hälla ut så mycket och har inte haft någon att ge den till. Ska göra det under veckan och nu är faran över för denna helgen)
Och valde att vara nykter. Ville vara nykter.
Ingen ambivalens. Vill inte mer.
Berusar mig på vila, musik och läsning ☺️

AlkoDHyperD

Ett lugn har infunnit sig.
Även idag skulle jag kunna dricka. Just nu. Jag har en helflaska vodka hemma. Jag är ensam. Träningen är avklarad. Inga barn hemma, ingen som ska hämtas, inget mer som ska göras idag. Hade det varit för en vecka sedan skulle halva flaskan redan varit uppdrucken.
Och jag är inte det minsta orolig för att mr Hyde ska vakna.
Trots att jag inte fått respons från min nyfunne vän, mer än sporadiska sms.
Inser att jag inte kan hänga upp mig på andra.
Det är jag som måste klara detta. Får jag draghjälp är det bara en bonus.
Just nu känner jag mig ensam, längtar efter närhet, är otålig och lite orolig för att ha gått för långt.
Ändå.
Jag är jag. Nöjd med mina val den senaste veckan. Uppfylld av en ny slags tillförsikt.
Egenterapi.
Arbetet jag gör med mig själv har ibland stått frustrerande stilla, ibland tagit flera steg bakåt, och rätt var det är känns det som ett stort kliv åt rätt håll. Någonting faller på plats.

till sitt liv.
Som inte bara är en själv är viktigt.
Att isolera sig i utanförskap,missbruk eller självvald ensamhet på fel grunder är förödande.
Men om man hittar lugnet i nuet, i ensamheten är det befriande.

Att känna att man är ett med allt och med sig själv på samma gång.
Inte ensam och utanför,utan just i ro med sig själv.

Kanske kan den "unge mannen" vara just det vittne du behöver.
En sorts förhoppning eller framtid.
Ett kanske som räcker för att du ska orka vara med dig själv och i dig själv i tillfrisknande en dag till.

Jag har i mitt eget liv förstått att jag måste vara i självvald isolering trots att jag levt i en typ av relation i 2.5 år.
Förstått att jag inte är hel nog för att kunna ta emot en annan människa fullt ut trots att mitt medberoende och relationsberoende skrikit åt mig att göra just det.

Men nu börjar mitt inre och yttre jag närma sig varann och jag håller sakta på att bli hel.
Kanske att jag så småningom kan gå in fullt ut i relation till den man jag nu älskar.
Kanske inte.

Men framför allt,i honom har jag också det vittne jag behöver till min resa.
Och han har samma sak i mig då han gör en liknande resa med sig själv.

Så sällan i livet vi är helt redo.
Och att då förhoppningsvis då möta någon som är på samma plan och samma fas är kanske dumt att önska.

Låt det vara som det är och hitta de stråk av lycka du kan i det.

AlkoDHyperD

Jag saknar sans och balans. Han är bipolär. Klokare och mognare och mer självinsiktsfull än de flesta. Jag känner mig ung och omogen i jämförelse.
Lugnet kanske kommar av att det inte måste bli en kärleksrelation av detta. Att det räcker med att äntligen känna att man inte är ensam med all historia av galenskap och mörker som finns men ändå tillåter att livet fortsätter.
Som berikar samtidigt som det tynger.
Som gör själen gammal oavsett fysisk ålder.
Vittne till varandras liv. Ja.