av AlkoDHyperD

Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

Anders 48
mån, 2017-09-11 - 19:47

Förstår hur du känner dig........jag "föll" ju själv för knappt 2 veckor sedan. Man blir lika "förvånad" varje gång. Men det är ju oftast 2 steg framåt (o 1 bakåt). Nu har du ju gjort bakåtsteget - så det blir ju 2 stora steg framåt. Kämpa på AlkoHD!!! Vi skiter i alkoholen - eller hur!!!

Gunda
mån, 2017-09-11 - 23:37

Kommer du ihåg vad du skrev i en tråd.
Att man ska lägga sig uppe på vågen och flyta med istället för att boxas emot.
Det tänker jag ofta på när det blir jobbigt.
Kram⭐️

Bedrövadsambo
tis, 2017-09-12 - 00:32

Om du, med all din erfarenhet och klokskap, tampas så svårt med alkoholdjävulen så förstår jag nästan vidden av sjukdomen alkoholism. Men bara nästan.

AlkoDHyperD
tis, 2017-09-12 - 07:53

Det värsta är att det aldrig finns någon lindring i alkoholen. Dricker jag är det med ångest redan från det att tanken satt sig. Eftersom jag kan se vart det leder. Insikten är som om ögonlocken fastnat i öppet läge. Jag vill blunda och låtsas som det inte händer, kunna radera verkligheten, ta en fylla och sedan bara gå vidare som om inget har hänt, men kan inte. För jag vet allt för väl att det inte går att göra en lucka i verkligheten. Dricker jag är det inte bara det psykologiska beroendet som väcks utan något ännu starkare.
Insikten slog mig i morse, som ett knytnävsslag rätt i magen. Ångesten som en frossa i hela kroppen.
Mina tankar just nu vittnar om att jag inte kommit ur återfallet, trots att jag är nykter. Tvångstankarna är fortfarande kvar. Hjärnan spårar in på hur och när jag kan skapa ett tillfälle att dricka. Begäret är fysiskt. Trots att jag inte har någon flaska framför mig skakar händerna och sträcker sig efter den. Bilden av vansinnet.
Ångesten ger näring åt tvångstanken. Och trots att jag vet att den skulle släppa - att det enda som kan få ångesten att släppa - är att låta bli, bara stänga alla dörrar, är det rädslan som redan slagit klorna i mig som skriker högst. Rädslan paralyserar mig. Och gör mig helt oförmögen att tänka klart. Fly, fly, fly, skriker den.

Ambivalensen ger ångest. Se här, bara: igår skickade jag ett meddelande till en av mina vänner, som har hand om förtäringen på festen jag ska till på lördag. Jag frågade om det var för sent att byta från alkoholfri dryck till vin (ett glas vin till maten räcker så klart inte, ett glas vin till maten skulle bara fungera som kamoflage till spriten jag skulle dricka i smyg vid sidan om).
Jag visste att hon skulle bli bekymrad och svaret från henne var inte oväntat att hon blev orolig av min fråga, eftersom hon och alla endra i sällskapet vet om mina problem och vet att jag just nu är sårbar. Och mitt svar var att jag hellre dricker med vänner än avbokar för att supa i ensamhet.
På sätt och vis hade jag rätt, för isolerar jag mig har jag tagit ett steg längre ner. Men vad jag också gjorde var att öka ambivalensen och öppna en dörr för beroendedjävulen. Skapa en möjlighet att dricka utan att behöva avstå social samvaro.
Jag till och med lurade mig själv genom att tänka att jag fortfarande kunde låta bli, väl på plats bara säga att jag ändrat mig och alla skulle vara lättade.
Vad jag nu bör göra är att skriva ett nytt meddelande. Förklara att fan for i mig men att jag tagit förnuftet till fånga. Fråga om det är någon från mitt håll som vill ha skjuts och bestämma att jag kör. Så att jag inte kan backa. Stänga den dörren.
Den makt beroendet har över mig är överväldigande. Att se styrkan i det kan trigga fightern i mig och ge mig kraft att vända. Eller förlama mig.
För en halvtimme sedan kunde jag känna kraften komma tillbaka och tänka "i helvete att jag ska dit igen!" minuterna senare vacklar styrkan och jag blir ambivalent igen.

Ja, det är onekligen starka krafter vi har att göra med. Just nu är det riktigt tufft. Dörren är stängd två dagsr framåt. Största faran idag är inte om jag dricker eller inte, för det har jag sett till att inte kunna. Största faran är om jag köper sprit när jag är i tätorten, för gör jag det kommer den drickas. Och vägen tillbaka blir ännu längre.

Rosen
tis, 2017-09-12 - 09:13

Som jag känner igen hela alltet.
Jag for långa vägar igår för att bunkra upp för ytterligare ångestfyllda dagar. Men! För en stund sedan hällde jag ut allt som var kvar! Det känns genast som en befrielse. Vilken konstig drog alkoholen är!
Nu nya tag!

Ullabulla
tis, 2017-09-12 - 09:47

Vad du beskriver det målande.
Det är exakt samma kamp när man är medberoende.
Att kontakta,eller lägga sig i eller råda eller kontrollera.

Man vet så väl att man måste avstå.
Men hittar hela tiden vägar in tillbaka till ett gammalt beteende.
Utan att veta att det är det man gör.

Så fruktansvärt tragiskt att vi låter oss själva ridas av maror som inte är våra egna utan kommer utifrån.
Eller egna är de ju förstås.
Högst personliga och knutna till det lilla jag man har därinne.

Nu raderade jag det välmenta råd jag ändå inte kunde låta bli att ge dig..
Jag håller tummarna att du hittar din väg att hålla dig på banan.

AlkoDHyperD
tis, 2017-09-12 - 10:50

Jag ska åka på möte i tätorten. Innan det simmar jag. Väl i bassängen vill jag inte korta ner passet för att hinna handla. Efter mötet har jag träff med dottern för shopping, sedan ett möte till. Idag handlar jag ingen sprit. Imorgon hknner jag inte handla någon. Två dagar att hitta förnuftet

Gunda
tis, 2017-09-12 - 14:15

Och hoppas verkligen att du fixar det. Tar den hjälp du behöver och måste ha just nu.
Stot kram ❤️❤️❤️

AlkoDHyperD
tis, 2017-09-12 - 15:05

Besök från soc som jag själv bett om. Har en fantastisk kontakt där för min dotters skull, men nu gällde det hela familjens situation efter skilsmässan och min sjukdomstid.
Hon ska jobba för att jag får ersättning en dag i veckan för att vara hemma, gå på skolmöten och samtal hos familjebehandlare. Där kan jag även få stöd för egen del.
Så underbart att kunna vara helt öppen med allt utan att bli dömd eller missförstådd!

Gunda
tis, 2017-09-12 - 16:12

Tror någon där uppe är med dig :-)
Hoppas nu att du får din lediga dag, så att du kan uträtta det som inte hinns med riktigt.
Sen att få hjälp för både dottern och dig, bara så bra.
Ja öppenhet öppnar dörrar och stänger dem vi inte vill ha öppna.
Stor kram

rabbitgirl
ons, 2017-09-13 - 16:47

på dig ibland. Vad kan hjälpa den trasiga själen? Vad kan lindra den ständiga smärtan?
Jag kommer nog inte på så många bra svar. Det logiska, det kognitiva verkar inte riktigt hjälpa.
Egentligen bara ett alternativ kommer jag på.
Kärlek. Att hitta en man som du blir fascinerat av, som kommer att acceptera dig som du är, ge dig kärlek, utmaningar, fysisk närhet, sex, kickar. Och när du lyssnar på det när han andas, börjar du andas i samma rytm som han och reglerar dina känslor av honom.
Ok, jag vet, det är inte så lätt att hitta.
Men livet kan överraska ibland.

AlkoDHyperD
ons, 2017-09-13 - 21:39

Läser du mina tankar?
Jag har aldrig älskat någon och blivit älskad tillbaka. Och innan jag hade ett språk tvingades längtan och behov av ovillkorlig kärlek tystas för de skulle bara väcka smärtan av att åter bli övergiven.
Det finns en i framtiden...kanske...om jag inte sabbar genom min rädsla. Och jag har inte tålamod, tyvärr.
Men jag tror som du, det skulle hela och förändra väldigt mycket.
Något som ändå finns redan är kärlek från vänner och oväntat mycket omsorg och förståelse från olika håll. Lite tar jag till mig, en hel del straffar jag ut mig från av ohejdad vana.
På något sätt känns det som varma händer varsamt guidar mig i en riktning bort från självdestruktiviteten.

Som små strömmar under Titanic som plötsligt uppstår precis innan krocken med isberget. Varma vattenströmmar som ändrar kursen och smälter isen under havsytan. På film är det ovisst ända tills kraschen tycks oundviklig. I allra sista sekunden ändras riktningen en aning - för lite, räcker inte...- puh, isberget under ytan hann krympa den där avgörande millimetern. Alla andas ut.
På film alltså.
Det kan ju hända i verkligheten också

AlkoDHyperD
tors, 2017-09-14 - 17:27

Om du är på gränsen att ta återfall? Kan man säga eller göra något?
Fick frågan av en fantastisk socialsekreterare i tisdags. Jag vet faktiskt inte, svarade jag. Ibland säger eller gör någon något som sår ett frö och poletten trillar ner. Men jag kan inte riktigt säga vad som hjälper.
Sedan trillade poletten ner. Det brukar ta några löprundor eller timmar med egentid för tankar. För jag tror hon gjorde just det. Knuffade mig en liten bit, tillsammans med andra som också sått frön - forumvänner och vänner irl - och spåret är inom räckhåll igen. Vad kunde jag svarat henne när hon frågade?
"Visa mig både i ord och handling att du ser mig, ser min kamp, inte dömer mig, inte uppmanar mig att rycka upp mig eller att jag får skylla mig själv. Förminska inte mina svårigheter genom att misstro mig för att överdriva eller försöka manipulera. Se inte bara mina tillkortakommanden utan även mina styrkor, vad jag faktiskt gör, mina intentioner. Förstå att jag vunnit många kamper, men fortfarande jagas av demoner. Jag är stark och sårbar."

Sinnituss
fre, 2017-09-15 - 06:37

Det blir så tydligt i formuleringen om vad som behövs precis vad det är som behövs. Funderar lite över språkets betydelse idag. Efter att ha läst ditt inlägg ovan står det självklart vad som kan få en på rätt håll (och också varför vissa människor har en tendens att putta lite åt fel håll) Det känns självklart men är det just det att du hittat orden för det som gör det så självklart?
Jag är så glad över att du finns har på forumet och sprider klokskap. Mig puttar du ofta i rätt riktning. Mycket tacksam och glad för det ❤️

AlkoDHyperD
fre, 2017-09-15 - 19:20

Tyvärr måste de vita knogarna fram, efter en så lång tid med säker nykterhet känns det trist, men nödvändigt. Alla medel är tillåtna i den här striden. När tankarna bråkar ör mina sista halmstrån uppskjutande och förhindra möjligheter.
Jag hade förmodligen druckit ikväll - eller igår kväll - om jag inte använt uppskjutandestrategin. Och om jag inte förebyggt genom åtaganden. Minskat risken för att få tillfälle helt enkelt.
Slutade jobbet tidigt. Beroendejäveln i mig hade tankar på att hitta en möjlighet att dricka, varvat med den känsla av styrka och beslutsamhet som föds ur jobbcykelpendling. Tvära kast. Lugn och nöjd med mitt beslut att avstå ena sekunden, "to hell with it - kan väl aldrig skada med en helg till" i nästa sekund.
Men jag hade ett ess i ärmen...hade skickat ett erbjudande till grannen om jag kör barnen till träningen denna gång. Därför var jag tvungen att skjuta upp alla tankar på a till efter middagen. När hon tackade ja till det var dörren stängd ytterigare en timme. Sedan erbjöd jag exmaken att köra barnen till honom senare ikväll istället för att han hämtar, som var sagt från början. Och så gick fredagen. Mycket större chans att gå på festen nykter imorgon nu när jag boostat mig. Dessutom ligger en fråga och skvalpar om att plocka upp o köra en kompis dit. Om han svarar ja är det redan klart! Om inte....nåja, jag får försöka hitta fler ess.

Morgondag
fre, 2017-09-15 - 19:53

... med dina livlinor. Du kämpar på utav bara tusan verkar det som. Vad tror du det är som gör att du prövas så hårt nu till skillnad mot några veckor sen? OCH hur hitta tillbaka (eller fram) till den breda autostrada som du färdas så stabilt på?
Stor kram, jag tror på dig!

AlkoDHyperD
fre, 2017-09-15 - 21:50

Jag stred på för många fronter och upplevde att jag var ensam med allt. Satt fast i moment 22 inom flera livsområden. Tyckte att mina problem (psykiska, fysiska, ekonomiska, strukturmässiga) förminskades eftersom jag skrek efter hjälp men inte tyckte att jag fick någon.
Och oro. Denna jävla oro. Som finns alltid. För mycket ansvar och för lite handlingsutrymme. Och att inte kunna vila hjärnan genom att träna. Eller, jag har tränat varje dag men blir så förbannat utmattad efteråt och har inget mål med träningspassen (kan ju inte maxa eller utmana mig) så fokus blir sämre och då funkar de inte mot kaoset i hjärnan.
En tanke jag uttalade högt var: jag anses ju frisk och problemfri, ok, då är jag det! Jag tränar på som vanligt då, börjar arbeta under sjukskrivningen och när jag ändå är så frisk kan jag lika gärna skippa det där med att jag är alkoholist också, alltså kan jag dricka.
Protesthandling med andra ord.
Jag drack utan att någon såg det som en protesthandling. Ha, ha, lika jävla dumt som att gå omkring med plakat och demonstera här ute i skogen...

Morgondag
fre, 2017-09-15 - 22:09

..., men kanske ändå inte, känns som jag inte är i närheten av dina utmaningar. Det är väl i o f s snarare regel än undantag att det blir snedsteg, det viktiga är att detta inte blir "början på slutet". Att du hittar din stabilitet igen. Vi kan väl protestera tillsammans på vår breda autostrada! Mot giftet! Mot den förljugna romantiken! OCH för livet, framtiden och tilliten! Visst, vi lever ett andetag eller hjärtslag från evigheten, men låt oss ta den där j-a oron och förpassa den till lämpligt mörkt ställe.