Jag har haft ett knepigt förhållande till alkohol under en lång tid. I dag är jag 37 och har ett på alla sätt "lyckat" liv med man och barn och villa och chefsjobb och härliga semestrar.
Innan jag träffade min man var jag verkligen på väg utför. Jag var ute och hårdfestade 5-6 dagar i veckan med minnesluckor och ångest, men lyckades på något sätt kombinera det med att springa långa rundor och klara jobbet. Sedan träffade jag min man, som alltid har haft ett motsatt förhållande till alkohol. Han har aldrig tyckt om att bli berusad, och tycker om att ha kontroll. Han hade ett allvarligt prat med mig om min konsumtion, och jag drog ner betydligt.
Men de senaste åren har allt gått utför igen. Jobbet har varit otroligt stressigt, och jag har ångestreducerat genom vin. Jag fick till och med med min man i vardagsdrickandet. "Ett glas vin till maten är ju bara nyttigt", liksom. Det kändes kontinentalt och tjusigt. Men det blev liksom inte ett glas vin för mig. Utan kanske tre, stora, varje dag. Eller mer.
Och på helgerna två starka drinkar först.
Middagar med kompisar ännu mer.
Och på fester ännu, ännu mer. Med minnesluckor, spyor och ångest dagen efter.
Under två-tre år har jag försökt dra ner. Jag har fattat att jag har ett beroende, eftersom jag inte klarar många dagar i sträck utan att dricka. En kväll utan vin känns så otroligt tråkig!
Jag är en glad och öppen person som i grund och botten är blyg och osäker. Jag maskerar det genom att vara en som hörs och syns, och känner att många "räknar med mig" när det kommer till fest. Jag känner ett ansvar att se till att det blir kul, och så bjuder jag till. Alldeles för mycket.
Är så trött på det nu. Känner att jag gör bort mig, mår dåligt och förkortar livet.
Nu vill jag inte ha det såhär längre.
Men hur ska jag klara det? Jag får panik när jag tänker på framtida semestrar, restaurangmiddagar och nyårsaftnar om jag inte kan ta en drink/ett glas vin/skåla i champagne. Det låter urtrist!
Vågar inte säga till min man att jag ska sluta, för han har hört det förr och jag är rädd att göra honom besviken igen.
Nu vill jag klara det, själv, utan att prata om det - istället bara göra det.

Sover som en galning och blir aldrig pigg, känns det som. Ny grej med nykterhet: om jag glömmer bettskenan (som jag aldrig använde när jag drack!) får jag världens huvudvärk när jag vaknar. Kräktes nästan i morse för att det gjorde så ont. Hemskt! Antagligen ligger jag och spänner mig och biter ihop som en galning. Behöver nog jobba lite med avslappning och med att minska stressen...
Men efter en tablett och lite kaffe kändes det bättre.
Stack ut och sprang i det fina vädret, för första gången på evigheter. Det var ljuvligt! Känns verkligen som en helomvändning nu: sover mer, rör mig mer och dricker inte. Kroppen måste vara helchockad!
Laddade hem "living sober" från AA igår och började läsa. Den är full av tips på vad man kan göra för att hålla sig nykter. Har bara kommit en bit, men väldigt många av strategierna har jag själv kommit på att jag ska ha, rent intuitivt. Känns väldigt bra! Just nu inget alloholsug alls, men värre blir det kanske nästa helg när vi ska ha middag här.
Men jag ska klara det.

Bedrövadsambo

Det kan nog ta ett tag innan tröttheten ger vika. Din kropp läker sig. Bästa sättet är nog att göra som du gör, sova och träna!

Är lite orolig för att jag aldrig blir "normal" igen? Känner mig slö, trött och lite glömsk och puckad. Hoppas jag inte har supit bort för många hjärnceller.
Håhåjaja.
Tack för stödet!

I dag tvivlar jag på alltihop. Måste jag egentligen sluta helt? Kan jag inte "få" dricka fredag och lördag hemma? Hålla det till det? Måste allt vara så svart/vitt?
Om jag bara lyckas begränsa det, hur farligt är det då egentligen?
Två dagars drickande i veckan och högst fyra glas. Det borde jag väl klara?
Så mal tankarna. Får inte riktigt tyst på dem.
Är inte sugen på att dricka i dag eller ens snart, men den där känslan av "aldrig mer en fredagsdrink" är så trist att känna i dag.
Vet att jag inte ska tänka framåt utan bara 24 timmar. Men ändå.
Dag 17 snart slut!

Och försöker förföra dig? Den som är så duktig på att få oss att glömma alla konsekvenser... Läs ditt 1:a inlägg och din konsekvenslista. Fundera inte så mycket på hur det kommer att vara om några veckor eller månader när suget sätter in ordentligt nästa gång.
Kanske och förhoppningsvis är du då så stark i det fräscha livet att du då bara känner: Gud va skönt att slippa dricka och att slippa alla dessa konsekvenser!

Men en dag i taget räcker gott tycker jag.

Saga45

Men bara lite grann på helgerna, tillsammans med andra, bara två glas... right, det var ju så det var från början egentligen. Som sakta eskalerade till vin varje dag. Verkar som att det är grymt svårt att dra ner till normal konsumtion, utan att vi överbrukar.

Jag kör på. I dag känns det bättre! Inte lika mycket tunga tankar som igår. 24 timmar i taget, 24 timmar i taget, 24 timmar i taget. Andas in, andas ut.
Tack snälla ni för stödet. ❤️
Nu min favoritsysselsättning: sova.

Då går ju tiden i alla fall... Själv ligger jag vaken på nätterna...

Du är så bra som har klarat 18 dagar!!! Heja!!!

Förstår, förstår, förstår, hur du känner kring fredagsdrinken och att det är trist. Vi får kämpa tillsammans och försöka hitta något annat nöje/avslappningsmetod.

Ha en bra dag!!!

Kram <3

Nä, i dag är tankarna tillbaka. Tycker att det känns SÅ värdelöst att aldrig mer "få" dricka
Är bjuden på tjejmiddag om några veckor, och det brukar vara viiiiin och trevligt. Och om någon månad ska jag på jobbresa, och där kommer det också vara fest och trevligheter. Känns urtrist att tacka nej då. Min alkoholhjärna snackar på:
"Kan jag inte se på alkohol som typ tårta? Något som är "ok" någon gång i månaden men inte mer. Och då ta det lugnt och inte dricka så mycket?"

Börjar fundera. Kan det vara så att jag "måste" prova att dricka igen för att få det ur skallen? Och misslyckas jag med att hålla det måttligt då är det ett bevis: jag kan aldrig dricka mer.
?
Eller är det bara en ursäkt?

Har dock helt kommit över vardagstankarna. Det är inte alls svårt för mig att inte dricka i veckorna - jag tänker inte ens på det. Istället är jag stolt över att det går så bra! Klarar mig också på fredagar och lördagar, även om det fortfarande känns lite tråkigt.

Känner mig alltså helt ok med att inte dricka, men fasar för specialtillfällena. Då när det är extra mysigt/kul/härligt att inte behöva tacka nej.
Vill samtidigt aldrig bli full igen och tappa kontrollen.

Kämpar på. En dag i taget!
Kram till er alla ❤️

Saga45

Jag har inte satt någon deadline utöver att den dagen jag inte ser mig själv med en flaska vin ensam hemma i smyg, så kanske att jag kan dricka viiiin tillsammans med andra. Är dock ljusår borta från det i nuläget typ.

(Eller kanske hjärna). Jag känner exakt som du- att det är så trååååkigt om man inte skulle kunna dricka vin igen.

Problemet för mig är egentligen inte att jag alltid blir för full, har t.ex aldrig blivit full i jobbsammanhang. Jag brukar räkna enheter när det är viktigt att inte bli full, bestämma mig innan för hur många glas vin etc jag får dricka. Och det har fungerat. Det som inte fungerar är det Saga43 pratar om... att jag dricker hemma i princip varje dag. En halv eller en hel flaska vin, oavsett om jag är ensam eller i sällskap. Sen har jag ett antal gånger blivit alldeles för full när jag tappat kontrollen över räknandet av enheter... med minnesluckor som följd. Har även ramlat och slagit huvudet, blivit av med en kavaj etc... Ångest...

Nu blev det här ett längre inlägg än vad jag tänkt. Ville mest säga att du måste känna efter och bestämma själv, det blir ju i huvudsak du som får ta konsekvenserna av ditt beslut. Personligen tänker jag avstå från alkohol (ja, det har ju kanske inte gått så bra hittills, men jag ger inte upp..) tills den där förförande rösten slutar viska och tills jag har återtagit kontrollen över mitt liv. Sen får vi se...

Skönt att höra att det går så bra för dig!

Kram!

.... att inte få eller vilja dricka. Jag har haft många roliga och knasiga tillfällen med alkohol. MEN känner mig så färdig. Att slippa dricka några flaskor med ångest, oro, dålig mage, ofräscha ögon, dålig andedräkt, sämre självkänsla, hjärtklappning, illamående, dålig sömn... o s v

Sen kan ju detta med att jag inte får dricka mer bli ett issue. Jag brukar tänka att jag får visst dricka...., när som helst får jag dricka. MEN jag vill inte! Jag slipper dricka giftet! Jag vill må bra även om några timmar!
Kram!

Bedrövadsambo

Jag hänger ju här på forumet mest just för ex-sambons skull. Honom har jag gett upp hoppet om tyvärr, men jag bryr mig fortfarande om er! Och jag tänker att jag i vissa sammanhang, både jobbrelaterat och privat, varit nykter pga bilkörning och jag har haft svinroligt! Förvånande roligt, utan en droppe alkohol. Och när de andra börjat sluddra och gagga om samma saker så har jag åkt hem. Vem är vinnaren då? Mina roligaste personalfester, under 25 års anställning, var jag spik nykter pga graviditet. Det är ingen efterkonstruktion, det är fakta. Festa och ha kul nykter och du kommer att dela min åsikt. Jag lovar ?

Bedrövadsambo

Jag är inte ett dugg blyg och både syns och hörs och tar för mig i alla sammanhang. Så för mig är inte alkohol en nyckel för att öppna upp. Det behövs liksom inte. Om man är blyg etc kan det vara ett problem förstås.

Att tänka att jag får visst dricka, men jag VILL inte! Jag slipper. Åh, så bra, detta kommer hjälp mig massor att tänka så! ❤️

Jasmine, jag brukar också klara mig okej när jag räknar enheter och är på spänn. Det är de gånger jag tänker att jag klarar det och slappnar av som jag får total snedfylla.
Hemma får jag inte det om jag dricker. Jag dricker bara lite väl mycket och blir trött och seg nästa dag. Det är jag inte sugen på att göra igen. För mig är det bara det sociala drickandet, att ta en drink med kompisar eller dricka vin till utemiddagen som jag saknar. Och så vill jag inte framstå som udda i t ex jobbsammanhang och tacka nej. Osv. Om jag inte dricker förutom väldigt sällan, i undantagsfall, borde det inte gå då?
Eller så är jag på riktigt alkoholist och klarar inte av en droppe till om jag inte vill trilla dit.
Svårt att veta.

Morgondag, när du skriver ut alla hemska saker som kommer med att dricka blir jag påmind om känslan. Och jag blir totalt off. Tack för påminnelsen! Behöver den (uppenbarligen) nu.

Känns otroligt bra att i morgon ha varit nykter i tre hela veckor! Sist jag var nykter såhär länge var jag gravid och det var 8 år sedan. Hur sjukt är det?
Har varit konstant marinerad i alkohol sedan dess.

Status quo alltså: är inte nära att dricka här och nu, men tänker på framtiden och tvivlar på allt.

... att etablera en ny vana sägs det. Fundera inte så mkt på framtiden. Det är i detta nu du lever, denna stund. Visst kan det som jag skrev kännas lite konstigt, eller småsorgligt att aldrig mer dricka. Eller så känns det bara skönt. Att man vill ge sig den gåvan nu och framåt.
MEN som sagt, många människor lever endera för mycket i framtiden. Man oroar sig. Man försöker få kontroll på det som komma skall.
Eller så har man fastnat i ett ältande och skuldkänslor över det som varit och det man gjort.
Det är i nu:et vi lever och tar beslut.
Sen gör det ju ingenting att man blir starkare och starkare, får bättre och bättre självkänsla och också självtillit när man inter förgiftar sig. Man kommer att kunna hantera livets utmaningar på ett helt annat sätt. Man behöver inte oroa sig och tvivla.
KRAM!