Vet inte var jag ska börja. Jag och min sambo har varit ihop i 14 år. Alltså sedan vi var 20 år gamla... Han har mer eller mindre alltid haft psykiska problem och alkoholproblem. Han dricker ca 7-10 starköl på en kväll. Ibland mer. Och det senaste halvåret har han druckit ca 5-6 kvällar i veckan! Gång på gång har jag försökt få honom att söka hjälp, att göra något åt det. Både åt sina psykiska problem och alkoholproblem. Han har varit hos ett antal psykologer, men inget har hjälpt tycker han.
Det har också gått så långt att jag själv förnekat att han har alkoholproblem, ignorerat det, för att jag själv mått så dåligt över det. Det kallas väl att man är medberoende. Men jag har dåligt samvete för det och jag skäms…
Väldigt många kvällar har jag legat och kollat film i sängen, medan min sambo sitter vid datorn i vardagsrummet och spelar in musik eller sitter på balkongen, för att bli fullare och fullare, och till slut däcka i sängen. En del gånger har vi bråkat… Jag har sprungit iväg och köpt snus och chips för att slippa höra honom tjata om det vid 23.30 innan han däckar... Jag ville ju inte att han skulle gå ut då, för att fortsätta dricka på krogen.
Jag har till och med varit den som gått och köpt ölen åt honom ibland, för att han bett mig, dock med en väldigt stor klump i magen. Vid 3-4 tillfällen har jag vaknat av att sängen är blöt... han har kissat på sig. Dagen efter skyller han på att han "varit för trött". Ibland har han kissat ner toalettgolvet och inte kissat i toan. Det blev jag som fick städa upp det...
På morgonen har jag fått köra honom till jobbet. Han var ju för bakis för att köra... för att sedan själv strunta i att äta frukost och själv rusa till jobb/skola, eller för att bara helt utmattad somna om i sängen och vakna vid lunch. Jag har mått dåligt när han mått dåligt. Vart glad när han vart glad. Fått känna efter hur stämningen är och anpassa mig.... för att inte tala om hur många påsar jag pantat med burkar... men helst på en tid när jag inte ska råka stöta på någon jag känner, för ingen fick veta om problemet... det var för pinsamt...
Det är jag som fått betala räkningar, städa, tvätta, diska osv. och ta allt ansvar. Samtidigt som jag jobbat extra och studerat.
Varför har jag stannat kvar undrar ni säkert?! Jo, för att jag alltid älskat honom och vi har haft så himla kul ihop, och vet typ allt om varandra. Det känns som att vi är själsfränder. Hade han inte haft dessa problem hade allt varit fantastiskt… Det är honom jag vill/ville ha barn ihop med. Samtidigt som jag är livrädd för det.
På senare tid har problemen eskalerat.. han har behövt kickar för att må bra… han köpte tex en jättestor hund helt plötsligt i våras, (som vi fick lämna tillbaka), tagit flera lån på nätet (nu har han en stor skuld), ljugit för mig om att han vunnit pengar osv.
Jag kände att jag inte orkade mer. Är mitt upp i slutet av en utbildning på högskolan och känner att jag måste kunna fokusera på den. Jag valde att vi skulle ta ett uppehåll, han flyttade hem till sin pappa. Där orkade han inte bo pga flera orsaker – vilka jag kan förstå. Jag erbjöd honom att bo kvar i lägenheten tills han hittat något annat. Jag bodde hos mina föräldrar i 10 dagar. Jag orkade sedan inte vara kvar där utan ville hem. Nu har vi bott under samma tak några dagar och jag märkte att han jobbar med sig själv och ändå har försökt ändra på saker. Han vill absolut inte flytta, han vill att vi ska försöka igen.
Häromdagen drack han 4 starköl. (Lite för att vara honom). Igår likaså. Ikväll skulle jag ut och träffa några kompisar en sväng. Jag bad honom att inte dricka… alltid annars när jag varit ute och träffat vänner har jag alltid haft en klump i magen att han ska vara full när jag kommer hem.
Ikväll var han rätt berusad. Han ligger nu i sängen med kläder/skor på och har däckat. Åter igen.
Det jobbigaste är att jag tycker hela situationen är så ledsam. Jag vill ju hjälpa honom. Jag vill inget hellre än att han ska må bra och aldrig mer dricka en droppe alkohol. Jag känner mig maktlös.
Samtidigt känner jag känner mig ensammast i världen. Jag känner mig ledsen, helt utmattad och undrar om jag någonsin får känna mig glad någon gång.

Välkommen till forumet.
Här kommer du att läsa och känna igen dig.
Finna stöd och tröst och kanske läkning och lite djävlar anamma.

Men det du helst av allt vill ha just nu,en nykter sambo kan vi nog inte bistå med..

När du läst här ett tag så kommer kanske insikterna att trilla in.
Min sambo dricker och åt det kan jag inget göra.
Det är en väldigt sorglig men samtidigt skön insikt.

Den kan man alltid komma tillbaka till.
Just ja,Jag kan inte få min sambo nykter,det är hans eget beslut och hans eget arbete.

Däremot kan du börja se vilka förändringar du är kapabel till för egen del.
Det är oftast väldigt små saker man förmår i början.
Precis som du beskriver så blir man försvagad av att leva med en som dricker.

Men mitt tips är:läs och lär och fortsätt skriva i din tråd.

hannah_hwi

Tack för fin kommentar!
Jo det är ju så... Man måste ju själv vilja sluta och göra något åt problemet. Ingen annan som kan det... Men det är väldigt frustrerande. Jag blir så arg och frustrerad på mig själv att jag gång på gång gått på att "efter idag ska jag sluta, jag lovar", "detta är sista gången jag dricker sedan ska jag ändra mitt liv" osv. Så mycket tid, energi och kraft jag lagt på det... man känner sig så blåst... och som sagt svårt att känna förtroende...
Jo, jag har nu börjat sätta gränser... tex så kommer vi flytta isär... men fortsätta ses har vi sagt... jag bryr mig ju jättemycket om honom och tycker jättemycket om honom, det gör så ont... Jag är rädd att han kommer deppa ihop totalt när vi inte bor ihop längre och då kan han ju dricka okontrollerat... men jag kan ju ändå inte göra något åt det... jag är så trött på att må dåligt och ta ansvar för honom... jag har hållt hans huvud ovanför vattenytan i många år nu... jag hoppas verkligen han inser att han måste ta tag i sitt liv...

MCR

Det har hänt mig

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma. Vi följer ofta samma bana.

Så mycket känslor av skuld och skam för det som hände.

Så jag försökte kontrollera det som inte gick att kontrollera. Hur mycket? Hur lite?

Så flyttade jag mina gränser. Lite till. Lite till. Och så långt jag aldrig trodde att jag skulle gå.
För jag tålde lite till. Och lite till. Jag ökade min tolerans.

Min personlighet förändrades. Jag blev någon annan. Någon jag inte tyckte så mycket om.

Detta berg av lögner. För hur skulle andra se på mig? Så jag skyddade mig själv. Skyddade min livslögn.

Förnekelse som försvar. För visst var det de som undrade. Som ifrågasatte.

Så blev jag ensam. Isolerad. För det blev enklare så. I ensamheten.

För skulden och skammen var så stor. Så oändligt stor.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma. Vi följer ofta samma bana.

Vi medberoende
och beroende

Tyvärr följer vi samma bana som de beroende. Och vi blir sjuka vi med. Jag har lämnat och försöker bearbeta och komma framåt nu.

Nu vet jag att varken han eller jag älskade för lite. Det handlade om sjukdomen. Beroendet och den bipolära sjukdomen.

Och jag vet också att han överlever utan mig. Och jag lever nu. Äntligen!

Kram

hannah_hwi

Känner igen mig i varenda ord du skriver... exakt så... Man blir någon annan, en person man inte tycker mycket om... man blir som ett spöke, som bara lever för någon annan och inte sig själv. Många gånger kändes det som att man var utanför allt, man var en betraktare, man levde inte, utan tittade på andras fantastiska liv och drömde sig bort. Jag vill börja leva... börja må bra... för jag har inte mått bra på många år...

MCR

Det finns så många öden som liknar varandra att det är skrämmande. Men det är skönt att känna igenkänning och veta att man inte är ensam. Men lögnerna och isoleringen har ofta gjort en så ensam. Och skammen är så stor.

För att må annorlunda måste vi göra annorlunda.

Vi kan bara förändra oss själva. Förhoppningsvis leder det till förändring hos den beroende med. I mitt fall eskalerade hans beroenden till en början. Men att han fick konsekvenser ledde sedan fram till behandling. Han har återgått i perioder, men jag tror att han fortsatt är på väg framåt. Men hans tillfrisknande är inte mitt ansvar. Men jag har själv ansvar för mitt eget tillfrisknande.

Och jag ska leva. För vi är värda världen.
Jag hejar på dig!

hannah_hwi

Ja... man känner sig otillräcklig... som att allt det man försökt göra för att han skulle sluta inte räckte till... var jag inte tillräckligt mycket värd för honom för att han skulle sluta dricka? Är en känsla man fått många gånger... Men som du säger kan man bara förändra sig själv...
Jag vet, man måste bryta mönster, för att kunna börja må bra. Jag känner att det är och kommer bli jätte tufft, men ett måste. Folk säger runtomkring att man är stark. Jag känner mig allt annat än stark just nu....

Tack! Tack för dina fina ord... håller med, vi är värda världen! Vi är värda att må bra! Jag hejar stort på dig med!

MCR

Det är inte så att du eller han inte älskar tillräckligt mycket.

Här kommer lite fakta som jag har tagit till mig från min egen behandling.

9 av 10 som är djupt inne i ett aktivt beroende väljer inte det som förnuftet hade valt i en ultimatumsituation. Den beroende väljer allt som oftast alkohol eller den drog som den är beroende av.

I ett beroende är det tyvärr så att drogen ger fruktansvärda konsekvenser. Som bland annat leder till stress, ångest, skuld och skam hos den beroende. För att lindra alla dessa känslor tar den beroende det enda den känner till för att minska dessa känslor. Men det leder bara till ytterligare känslor av stress, ångest, skuld och skam. Och spiralen fortsätter. När man dessutom har missbrukat under en tid påverkas personligheten och omdömet. Precis som förmågan att reflektera över sig själv och andra. Den beroende kan därför inte se konsekvenserna av sitt handlande. Och har svårt för att tänka i nya banor.

Därför säger den beroende vad du vill höra vid ett ultimatum. Men agerar för det mesta på ett annat sätt. För den beroende är sjuk. Och säger det du vill höra men fortsätter ändå.

Tyvärr blir man som medberoende också sjuk. Det blir man av att leva under svår stress under en lång tid. Därför gör vi ofta som vi alltid gjort för vi har svårt att tänka i nya banor.

Den beroende behöver få konsekvenser av sitt handlande. För om man t ex blir utan familj, hem, vänner, arbete, försörjning kan den beroende kanske inse vidden av sitt missbruk. Och då vara mottaglig för hjälp.

För beroendesjukdom är en dödlig sjukdom som man behöver hjälp för att behandla. Beroendesjukdomen är kronisk och progressiv. Men den är behandlingsbar.

Medberoende är också något man kan förändra. Det är inte enkelt. Men när man börjar mår man bättre! Och du är på god väg!

MCR

Och du har varit så stark innan. Nu får du vara svag. Tillåt dig det. Och släpp in andra. Och försök känna.

Jag har kräkts känslor och minnen hela sommaren. Och jag mår bättre nu.

kan få den beroende att inse vidden av sitt missbruk! Men tyvärr handlar de ofta irrationellt också och går gärna vidare i nåt annat som "tröstar" för stunden. Det gör att de har svårt att få struktur och se helheten på nåt sätt! De har svårt att fungera ensamma och blir lätt kär i kärleken så att säga. Vad det nu än är: ett nytt förhållande, barn som förlåter för stunden eller helt enkelt sitt missbruk! För mig har det varit svårt att föra saker framåt med mitt ex (alkoholist)! Jag jobbar långsiktigt hela tiden och tänker om jag gör så här, kan det bli så här och då kan det här hända. Han däremot löser saker för stunden, väldigt impulsivt. Två helt olika världar och förhållningssätt som krockar totalt. Sårad långt in i själen blir man när han inte tänker längre än nästa helg medan man själv tänker livsperspektiv liksom. Men som du skriver MCR det beror inte på att man älskar för lite!

hannah_hwi

Jo det är väl en styrka att våga visa sig svag också.. Jag ska faktiskt gå till en terapeut i höst, tror det kan vara bra.. Jag är rädd för hur jag kommer må när han nu flyttat och allt blivit till en vardag igen. Jag är rädd att jag kommer krascha då. Jag hoppas det blir tvärtom! Att jag kanske äntligen lyfter istället... Det känns som jag varit på startbanan länge, dock väldigt vinglig och tung och aldrig kommit iväg.... mer bara hållt balansen och sett till att ingen olycka skett.
Känner igen mig i allt det ni skriver! Jag försöker också tänka mer långsiktigt medan han varit väldigt impulsiv och skyllt på att "jag trodde ändå inte jag skulle levt om 1 år, så vad jag gör nu spelar ingen roll" etc.
Idag ska vi kolla på lägenheten han ev ska flytta till. Jag känner sån stor skuld över detta. Han vill ju inte flytta, men förstår väl någonstans att det är ett måste just nu. Men varför känner JAG skuld över att han ska flytta?? Det är ju jag som vill att han ska det eftersom situationen är ohållbar. Jag är så trött på att jag känner ansvar, skuld mm. Hur ska jag tänka för att slippa känna sån tyngd och skuld? Jag känner mig elak och som en dålig människa.

Lyfter över hela problemet med den som dricker på sig själv.
Om jag äger problemet så kan jag också lösa det.
Dvs jag har kontroll och kan lista ut en lösning.
Och blir inte lösni gen bra (vilket den ju sällan blir eftersom problemet aldrig var vårt) så blir det per automatik en skuld för att vi inte lyckades.

Vi,inte dom som dricker...
Så kanske jobba på att se vad problemet är.
Vem som kan lösa det.
Vem som borde backa,osv.

Då kan det vara lättare och skulden ramlar liksom i backen.
För varken du eller den som dricker äger egentligen någon skuld.
Alkoholism är en sjukdom som ingen rår för,eller rår på.

hannah_hwi

Tack för alla kommentarer. Jag har nu valt att bo själv och känner att det är helt rätt beslut. Jag känner mig fri. Det är väldigt skönt att bara behöva bry mig om mig själv och sätta mitt eget mående först!

och skönt att du mår bra och känner att det är rätt! Försök bygga upp ett litet försvar mot när han vill ha dig tillbaka! För det är nog mer regel än undantag! Och räkna också med att du själv kanske får stunder av tvivel på om du gjorde rätt! Låt dessa stunder passera utan att handla, sitt lugnt i båten! Det blir bättre!

hannah_hwi

Ja, tack för tipset!
Vi träffades lite då och då efter att han flyttade ut och det tog egentligen aldrig helt slut. Han har ju som sagt satt sig i en riktigt dålig ekonomisk knipa, druckit för mkt, har psykiska problem osv. Nu fick jag igår veta att han gått bakom ryggen på mig, igen. Han träffar en äldre kvinna som har två barn, som är änka, som han fått kontakt med genom en ångestgrupp på nätet i Danmark. Nu har de ett förhållande, vilket de haft ända sedan jag gjorde slut i somras. Han flyttade ut från lägenheten, men vi valde att ses ändå, och hade någon typ av förhållande. Han har alltså dubbelspelat, igen. Jag vill aldrig mer se honom. Samtidigt ger han mig skulden, pga att jag gjorde slut kände han sig sårad och åsidosatt .... det gör det väl inte mer rätt att han agerar såhär... Jag känner mig psykiskt misshandlad. Samtidigt är jag glad att han inte bor här längre och att jag nu verkligen fått se vem han är.. Känns väldigt olustigt att ha levt så nära en sån person i så många år, vi träffades väldigt unga... jag e bara 34... Men livet är ju kort.... så jag är glad att jag tog steget....

förstår att det måste kännas som ett fruktansvärt svek att han gick vidare i ett nytt förhållande! MEN det kanske också gör att du kan släppa honom lättare och gå vidare! Han följer bara ett mönster, klarar inte av att va ensam med sig själv och sitt missbruk! Tror inte man lär känna en missbrukande person på djupet om man så lever med honom i tjugo år, man lär känna missbrukaren! Se hans svek som din räddning! Känner mig också psykiskt misshandlad och utnyttjad! Hemskt hur manipulerad man kan bli! Fast man tycker att man är en klarsynt och självständig människa egentligen! Nu börjar DITT liv, du är ung och fri!

hannah_hwi

Jo det är ju som du säger bra att det hände, för nu får jag lättare att faktiskt släppa honom och gå vidare! Nej det är sant, det är ju faktiskt missbrukaren man lär känna... Ja det är galet vad manipulerad man kan bli.... otäckt... Tack! Ja, verkligen, jag hoppas att jag kommer kunna lita på någon kille igen... och att jag träffar någon som är en bra person för mig och inte går på samma nit igen... Men förhoppningsvis har man ju lärt sig vad man inte vill ha...