Vet inte var jag ska börja. Jag och min sambo har varit ihop i 14 år. Alltså sedan vi var 20 år gamla... Han har mer eller mindre alltid haft psykiska problem och alkoholproblem. Han dricker ca 7-10 starköl på en kväll. Ibland mer. Och det senaste halvåret har han druckit ca 5-6 kvällar i veckan! Gång på gång har jag försökt få honom att söka hjälp, att göra något åt det. Både åt sina psykiska problem och alkoholproblem. Han har varit hos ett antal psykologer, men inget har hjälpt tycker han.
Det har också gått så långt att jag själv förnekat att han har alkoholproblem, ignorerat det, för att jag själv mått så dåligt över det. Det kallas väl att man är medberoende. Men jag har dåligt samvete för det och jag skäms…
Väldigt många kvällar har jag legat och kollat film i sängen, medan min sambo sitter vid datorn i vardagsrummet och spelar in musik eller sitter på balkongen, för att bli fullare och fullare, och till slut däcka i sängen. En del gånger har vi bråkat… Jag har sprungit iväg och köpt snus och chips för att slippa höra honom tjata om det vid 23.30 innan han däckar... Jag ville ju inte att han skulle gå ut då, för att fortsätta dricka på krogen.
Jag har till och med varit den som gått och köpt ölen åt honom ibland, för att han bett mig, dock med en väldigt stor klump i magen. Vid 3-4 tillfällen har jag vaknat av att sängen är blöt... han har kissat på sig. Dagen efter skyller han på att han "varit för trött". Ibland har han kissat ner toalettgolvet och inte kissat i toan. Det blev jag som fick städa upp det...
På morgonen har jag fått köra honom till jobbet. Han var ju för bakis för att köra... för att sedan själv strunta i att äta frukost och själv rusa till jobb/skola, eller för att bara helt utmattad somna om i sängen och vakna vid lunch. Jag har mått dåligt när han mått dåligt. Vart glad när han vart glad. Fått känna efter hur stämningen är och anpassa mig.... för att inte tala om hur många påsar jag pantat med burkar... men helst på en tid när jag inte ska råka stöta på någon jag känner, för ingen fick veta om problemet... det var för pinsamt...
Det är jag som fått betala räkningar, städa, tvätta, diska osv. och ta allt ansvar. Samtidigt som jag jobbat extra och studerat.
Varför har jag stannat kvar undrar ni säkert?! Jo, för att jag alltid älskat honom och vi har haft så himla kul ihop, och vet typ allt om varandra. Det känns som att vi är själsfränder. Hade han inte haft dessa problem hade allt varit fantastiskt… Det är honom jag vill/ville ha barn ihop med. Samtidigt som jag är livrädd för det.
På senare tid har problemen eskalerat.. han har behövt kickar för att må bra… han köpte tex en jättestor hund helt plötsligt i våras, (som vi fick lämna tillbaka), tagit flera lån på nätet (nu har han en stor skuld), ljugit för mig om att han vunnit pengar osv.
Jag kände att jag inte orkade mer. Är mitt upp i slutet av en utbildning på högskolan och känner att jag måste kunna fokusera på den. Jag valde att vi skulle ta ett uppehåll, han flyttade hem till sin pappa. Där orkade han inte bo pga flera orsaker – vilka jag kan förstå. Jag erbjöd honom att bo kvar i lägenheten tills han hittat något annat. Jag bodde hos mina föräldrar i 10 dagar. Jag orkade sedan inte vara kvar där utan ville hem. Nu har vi bott under samma tak några dagar och jag märkte att han jobbar med sig själv och ändå har försökt ändra på saker. Han vill absolut inte flytta, han vill att vi ska försöka igen.
Häromdagen drack han 4 starköl. (Lite för att vara honom). Igår likaså. Ikväll skulle jag ut och träffa några kompisar en sväng. Jag bad honom att inte dricka… alltid annars när jag varit ute och träffat vänner har jag alltid haft en klump i magen att han ska vara full när jag kommer hem.
Ikväll var han rätt berusad. Han ligger nu i sängen med kläder/skor på och har däckat. Åter igen.
Det jobbigaste är att jag tycker hela situationen är så ledsam. Jag vill ju hjälpa honom. Jag vill inget hellre än att han ska må bra och aldrig mer dricka en droppe alkohol. Jag känner mig maktlös.
Samtidigt känner jag känner mig ensammast i världen. Jag känner mig ledsen, helt utmattad och undrar om jag någonsin får känna mig glad någon gång.