av Varför varför

varför utsätter jag mig för detta. Pendlar mellan gråt och ilska känns lite bättre efter en promenad. Jag vill inte vara medberoende men ändå blir jag det. Valet är inte självvalt från början det kom sakta smygande men nu vet jag att jag är medberoende.
Jag försöker att tänka på mig själv men det är svårt. Var så glad att han tog steget först att sluta dricka på vardagarna dessa avkopplande öl efter jobbet. Visst det har gått väldigt bra. Men sen kommer helgen då blir set dubbelt upp känns det som. 2 helger sedan satte jag ner foten efter allt för blöt helg enligt mig. Jag sa du hur jag kände har egentligen aldrig vågat men nu kände jag att det får räcka. Vår familj är värda mer. Jag var så lycklig förra helgen var lugn utan alkohol såg fram emot den helg för att semin han skulle stå fast vid sitt val. Men jag hade fel. Fick ett sms redan på dagen dör han frågade om han fick ta ett par öl, vände tillbaka och sa det är du som gör valen inte jag.
Detta inlägg kan bli hur långt som helst kände bara att jag behövde skriva av mig sett ner en del av det jag känner på pränt.

Bedrövadsambo
lör, 2017-09-30 - 08:48

Att ställa ultimatum är att sätta gränser för sig själv. Var går din gräns? Är den kanske redan passerad? Vad blir konsekvensen då? Att fortsätta hoppas och bli besviken gång på gång kommer bara att dränera dig på all energi, lust och glädje. Då finns det till slut ingen ork kvar för att "satsa" på egna intressen.

Ullabulla
lör, 2017-09-30 - 11:06

Carina (från alkoholhjälpen) skrev så fint inlägg om att medberoende idag inte egentligen klassas som en egen sjukdom.
Jag kan inte varken bestrida eller hålla med.

Jag vet i alla fall att jag för egen del sätter etiketten medberoende på mig själv.
Just oförmågan att sätta sunda gränser och sätta mig själv i fokus.
Att hela tiden glida iväg och gå med på saker som man egentligen inte vill.
Sakta skjuter man sitt eget självförtroende och självkänsla i sank.

Kanske har man en benägenhet för att "trilla dit" på en beroende partner.
Kanske är självkänslan så skör redan i ingångsskedet.

Jag vet i alla fall att jag för egen del varit både stark och beslutsam och handlingskraftig när det gällt mycket annat i mitt liv.

Men när det kommit till min drickande partner har jag haft väldigt svårt att sätta ned foten och sen stå för det.
För mig har det inte funnits någon genväg.
Precis som för den som dricker och vet att den borde avstå.
Så vet vi lika väl att vi borde sätta gränser eller kanske tom lämna relationen för att hitta igen oss själva.

Men vi förmår inte.
Läs runt här och bilda dig en egen uppfattning.
Kanske hittar du någon som påminner mycket om dig,dvs en gammal tråd som du kan följa och se vad den personen gjort.
Kanske finns alanon i din hemstad.

Just att börja klippa trådar och tentaklar till den som dricker och rikta kraften mot dig själv för att kanske tom kunna vara en hjälp i långa loppet om du väljer att stanna kvar i relationen.

Välkommen hit!

Ullabulla
lör, 2017-09-30 - 11:16

"lära" sig i alanon är också just detta att sätta gränser kan man bara göra för sig själv.
Jag har egentligen ingen rätt att säga,du får inte dricka på helgen.
Däremot har du rätten att säga,jag väljer att gå om detta drickande fortsätter eftersom jag inte mår bra av det.
Dvs du tar konsekvenserna av hans drickande.
Inte så att den som dricker får bära skulden.
Han gör sitt val och får också ta konsekvenserna av dina val som du gör på grund av hans drickande.
Om du följer med i mina tankebanor.

Han har en sjukdom som gör att han dricker för mycket.
Du kan välja om du är kvar i det eller inte.
Han måste ta alla beslut och ställningstaganden kring drickandet.
Du bör inte vara bödeln som tillåter eller förbjuder drickandet.

Däremot kan du passivt se på och sen ta beslut utifrån hur han agerar.
Det gör att han tar sitt ansvar och du tar ditt.
Han gör det ju inte för att "straffa" eller plåga dig.
Han dricker för att han inte kan låta bli.
Och så länge han inte fattar ett beslut att avstå och sen hittar kraften eller hjälpen att stå fast vid det så kommer han troligen att fortsätta dricka.

Men vi som anhöriga gör då ofta tankevurpan att om han bara lät bli att dricka så skulle allt vara bra och vi kunde ha det fint tillsammans.
Sant visserligen,men bördan ska inte ligga där.
Du får ta ditt ansvar över ditt liv och han tar ansvaret för sitt.
Du kan välja att vara kvar och sätta egna tidsramar eller annat som skyddar dig från effekterna av drickandet.

Eller så väljer du att gå.
Valet är ditt,alltid.

Dionysa
sön, 2017-10-01 - 10:23

Det finns olika anledningar till missbruk.... Min missbrukare kan mycket väl dricka för att straffa mig, verkar det som. Han vill kontrollera sitt liv och där ingår jag. Om han inte får sin vilja fram saboterar han mat, prylar, datorer,.... och om jag reagerar, blir han arg, känner, sig kränkt och ser ännu en anledning till att supa, vilket han vet att jag mår dåligt av... vilket han verkar finna utmärkt! Hur sjuk kan en människa bli?! (Skrivet i vemod och vredesmod.)

Dionysa
sön, 2017-10-01 - 10:25

är en konstig diagnos. Att sjukförklara den som lever med en missbrukare tycker jag är fel. Alla relationer är komplicerade på olika vis. Den ena är inte sjukare än den andra.

Nordäng67
sön, 2017-10-01 - 16:31

du skriver att man är så glad när helgen inte blir förstörd av alkohol börjar störa mig (har det likadant)! Ska man behöva känna lättnad över något normalt? Dubbel effekt på sorg och vrede helgen efter när det sups! Min särbo försöker också lasta över beslutet ”att ta en öl eller inte ta en öl” på mig! EN öl är väl okej frågar han! Det bestämmer du säger jag! Och på nåt sätt blir det som jag accepterade och borde sagt ifrån! Underförstått mitt fel att han drack! Så är det inte! Jag är inte hans mamma/dadda och jag är ju inte alltid där heller och kan ”fatta det rätta beslutet” åt honom! Jag har bestämt min ”dead-line” när jag inte tolererar mer och då går jag! Har gjort det en gång förut men det här är hans absolut sista chans! Har inte bestämt något åt honom, bara åt mig själv!

Bedrövadsambo
sön, 2017-10-01 - 17:48

Att ställa ultimatum gör man mest för sig själv. Tomma hot gör ingen som helst verkan i längden.

Bedrövadsambo
sön, 2017-10-01 - 18:05

För mig är inte medberoende en sjukdom, utan mer ett beteende man har förvärvat. Ett beteende som leder till sämre självkänsla bland annat, vilket gör det svårt att bryta upp. Hur ska man klara av det? Och just därför behöver man hjälp, både mentalt och praktiskt. Medberoende kan också leda till svår ångest och depression, och då är det inte lätt att känna lust och hopp och ”satsa” på sig själv. Tvärtom. Men om man inte känner på ett visst sätt så kan det hjälpa att ändå göra, liksom att försöka sluta tänka negativt och ta ut oron i förskott. Om man jobbar stenhårt på att ”göra roliga saker” och försöka bryta negativa tankar med åtminstone neutrala tankar, så kan känslorna komma ikapp så småningom. Men det är ingen quick-fix tyvärr. Det där med tankar är svårt. Ofta så tänker man ”Det kommer att gå åt helvete, jag känner det på mig” och då reagerar kroppen därefter med magont och ångest. Om man istället tvingar sig att tänka ”Jag har ingen aning om hur det kommer att gå så det är ingen mening att tänka på det just nu. Jag utgår från att det går bra. Gör det inte det så får jag hantera det då.” De första gångerna känns det svinsvårt att tänka så, precis som man inte tar varken sin oro eller situationen på allvar. Men det går lättare och lättare efterhand, och till slut går det nästan automatiskt. Tankens kraft är stark!