Jag har en 2.5 årig son med en man som jag lämnat för att han dricker på ett livsfarligt sätt. Han erkänner aldrig att han druckit om han så står med en hela (halvdrucken) spritflaska i handen.
Förra sommaren då sonen var 1.5 år och jag flyttat ut med barnen så drack han sig stupfull ensam med sonen flera gånger, bl.a ute i kollektivtrafiken och ensam hemma med min äldre son, som berättat att pappan ramlat omkull med lilla sonen i famnen. Efter det har jag krävt att nån ska vara med honom vid umgänge och senare krävt att han ska blåsa i en alkomätare för att han ska få träffa sonen.
Han har i större delen av sitt liv skickligt döljt sina problem för familj och omgivning och jag har istället blivit anklagad för att vara en överorolig mamma.
I höstas gick han en behandling för sitt missbruk och nu på eftervård. Han hävdar att behandlingen hjälpt honom att kunna dricka måttligt. Men i januari var han inblandad i en misshandel och hamnade på akuten, stupfull. Han ljög om att han var nykter vid incidenten till hans behandlare. Under våren avbokade han i sista stund umgänge med sonen flera gånger och jag tror han inte blåste rent. I sommar så eldade han upp sin lägenhet, en brand som startade i sängen, och totalförstörde hans lägenhet. Han hävdar elfel men han sängröker ofta när han är packad så jag tror risken är stor att han var full och vårdslös. När han kom in till akuten med rökskador så visade blodprov på så höga värden alkohol att de skickade en orosanmälan om vår son till socialen. Vi hade ett möte där då jag sa att jag inte vill lämna sonen ensam till honom om han inte lämnar prover på långvarig nykterhet. Dessa prover verkar han dock inte vilja eller få ta via sjukvården och socialen lade ner utredningen. Han hävdar att det var för att de inte är oroliga över hans drickande medan jag tror att det var för att jag lovat att inte lämna sonen till honom om inte jag är säker på att sonen är trygg.
I juli kom han till umgänge, luktade sprit och hade "glömt" alkomätaren så jag bad honom gå, så sorgset för sonen som blev besviken.
Nu har vi varit på samarbetssamtal. Där ljög han om att han bara varit full med sonen en gång, han bagateliserade branden och ljög om att han skulle kommit full till umgänge. Han sa att han inte har problem med drickandet längre för att behandlingen hjälpt honom att få kontroll. Det verkade som att mannen i samtalsstödet sympatiserade med honom och menade att jag borde lita på att pappan har kontroll om han säger det. Men hur kan man lita på en person som konsekvent ljuger om sitt alkoholbruk? Om en person verkligen har fått hjälp och förändrat sitt beteende, varför fortsätter man då ljuga? Är inte just ansvarstagandet för ens handlingar en viktig del av tillfrisknandet? Jag vet att han kan charma och dölja skickligt för det har han gjort hela sitt liv med framgång. Jag känner mig tvekan till samtalsstödjarens kompetens när han säger att jag ska ta en alkoholists ord för sanning och riskera att vårt barn hamnar i livsfara. Var tog barnperspektivet vägen? Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Har senaste året gjort allt jag kunnat för att möjliggöra umgänge genom att själv vara med, köpa alkomätare, kollat när han blåser, skjutsa sonen långt till hans farmor över helgen. Men jag är trött på att ha allt ansvar, och dessutom bli anklagad för att utan skäl hindra honom att vara ensam med sonen. Jag känner att jag sitter fast i en rävsax där jag å ena sidan har ansvar att skydda vår son samtidigt som jag inte orkar ta ansvar för hans pappas nykterhet. Den hjälp jag hoppats på från social och samtalsstödjare verkar ju utebli och situationen känns hopplös. Har någon nån konkret erfarenhet att dela eller råd att ge. Hur ska jag hantera situationen?