Jag har en 2.5 årig son med en man som jag lämnat för att han dricker på ett livsfarligt sätt. Han erkänner aldrig att han druckit om han så står med en hela (halvdrucken) spritflaska i handen.
Förra sommaren då sonen var 1.5 år och jag flyttat ut med barnen så drack han sig stupfull ensam med sonen flera gånger, bl.a ute i kollektivtrafiken och ensam hemma med min äldre son, som berättat att pappan ramlat omkull med lilla sonen i famnen. Efter det har jag krävt att nån ska vara med honom vid umgänge och senare krävt att han ska blåsa i en alkomätare för att han ska få träffa sonen.
Han har i större delen av sitt liv skickligt döljt sina problem för familj och omgivning och jag har istället blivit anklagad för att vara en överorolig mamma.
I höstas gick han en behandling för sitt missbruk och nu på eftervård. Han hävdar att behandlingen hjälpt honom att kunna dricka måttligt. Men i januari var han inblandad i en misshandel och hamnade på akuten, stupfull. Han ljög om att han var nykter vid incidenten till hans behandlare. Under våren avbokade han i sista stund umgänge med sonen flera gånger och jag tror han inte blåste rent. I sommar så eldade han upp sin lägenhet, en brand som startade i sängen, och totalförstörde hans lägenhet. Han hävdar elfel men han sängröker ofta när han är packad så jag tror risken är stor att han var full och vårdslös. När han kom in till akuten med rökskador så visade blodprov på så höga värden alkohol att de skickade en orosanmälan om vår son till socialen. Vi hade ett möte där då jag sa att jag inte vill lämna sonen ensam till honom om han inte lämnar prover på långvarig nykterhet. Dessa prover verkar han dock inte vilja eller få ta via sjukvården och socialen lade ner utredningen. Han hävdar att det var för att de inte är oroliga över hans drickande medan jag tror att det var för att jag lovat att inte lämna sonen till honom om inte jag är säker på att sonen är trygg.
I juli kom han till umgänge, luktade sprit och hade "glömt" alkomätaren så jag bad honom gå, så sorgset för sonen som blev besviken.
Nu har vi varit på samarbetssamtal. Där ljög han om att han bara varit full med sonen en gång, han bagateliserade branden och ljög om att han skulle kommit full till umgänge. Han sa att han inte har problem med drickandet längre för att behandlingen hjälpt honom att få kontroll. Det verkade som att mannen i samtalsstödet sympatiserade med honom och menade att jag borde lita på att pappan har kontroll om han säger det. Men hur kan man lita på en person som konsekvent ljuger om sitt alkoholbruk? Om en person verkligen har fått hjälp och förändrat sitt beteende, varför fortsätter man då ljuga? Är inte just ansvarstagandet för ens handlingar en viktig del av tillfrisknandet? Jag vet att han kan charma och dölja skickligt för det har han gjort hela sitt liv med framgång. Jag känner mig tvekan till samtalsstödjarens kompetens när han säger att jag ska ta en alkoholists ord för sanning och riskera att vårt barn hamnar i livsfara. Var tog barnperspektivet vägen? Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Har senaste året gjort allt jag kunnat för att möjliggöra umgänge genom att själv vara med, köpa alkomätare, kollat när han blåser, skjutsa sonen långt till hans farmor över helgen. Men jag är trött på att ha allt ansvar, och dessutom bli anklagad för att utan skäl hindra honom att vara ensam med sonen. Jag känner att jag sitter fast i en rävsax där jag å ena sidan har ansvar att skydda vår son samtidigt som jag inte orkar ta ansvar för hans pappas nykterhet. Den hjälp jag hoppats på från social och samtalsstödjare verkar ju utebli och situationen känns hopplös. Har någon nån konkret erfarenhet att dela eller råd att ge. Hur ska jag hantera situationen?

Att ingen hann svara dig.
Ditt brev var detaljerat och gav många och olika exempel.
De var inte kryddade med överdrifter eller ilska.
Jag hoppas brevet lästes upp och att du fick vettig respons.

AliceAlice

Läste här först på kvällen, så tråkigt att ingen hann ge dig respons. Hoppas mötet gick bra! Berätta gärna!!!

Kram

TISSLA

..när jag skrev var jag lätt desperat p.g.a ångest inför mötena, inga vänner kunde prata just då och visste inte hur jag skulle finna styrka och stöd. (Måste hitta nått akutnummer att ringa när jag få ångest, måste finnas nånstans tänker jag). Kanske extra jobbigt för att sonens farmor varit konfrontativ och anklagande dan innan då jag hämtade sonen. Tog bort texten för den kändes för personlig och inte så relevant efter mötena var över.

Kunde inte läsa brevet, läste rummet och förstod att det skulle bli katastrof. MEN jag ägnade 5 min till att studera hur den manliga samtalsstödjaren uttryckte sig i kropp och språk i relation till sonens pappa och den kvinnliga samtalsstödjaren och kom fram till att han har nått osäkert över sig, ett behov av att bonda med sonens pappa och visa dominans mot kvinnorna i rummet. Så jag valde att visa dominans. Det låter helt galet men efter det vände hela diskussionen, från att jag hade nån slags skyldighet att "hjälpa" och "förstå" pappan till vad han kunde göra för att bygga upp förtroendet igen. Har aldrig medvetet gjort så tidigare och är helt tagen av att det funkade. Det var när samtalsstödjaren återigen började snacka om att JAG måste använda alkomätaren för att kontrollera pappan, eftersom JAG är orolig.
Då vände jag hela min kropp mot honom, torso, ben, ansikte, jag borrade ögonen i honom och frågade vad han har för kunskap kring missbruk och medberoende, han sa att han hade det, bra sa jag, då förstår du varför det inte är lämpligt för mig att tvingas handha alkomätaren eftersom det cementerar den kontrollerande funktionen i mitt medberoende.

Och varför det är viktigt att pappan tar eget ansvar för att vara en fungerande vårdgivare för vår son. Jag tydliggjorde också att min oro baserar sig på faktiska händelser och att pappan fortfarande ljuger om sitt missbruk, och att det därför inte räcker med att han säger att han har kontroll över sitt drickande, han måste visa det genom att sköta sig under ett års tid (utan att hamna full på akuten eller att det kommer in orosanmälningar något som man på barn/ungdom tycker är ett rimligt krav att ställa, de bekräftade det framför honom och mig på första mötet på dagen).

När vi diskuterade hur mitt förtroende för pappan skulle kunna bli bättre, så sa samtalskillen att det kanske "är svårt för X att säga sanningen om att han är full när han är det för han är rädd för att du ska bli arg". Då vände jag mig åter mot honom och frågade vad han menade med det, vad får honom att tro att jag skulle bli arg för det? Jag skulle ju vara lättad av att han var ärlig! Pappan har ju ALDRIG någonsin erkänt att han är full, han ljuger ju alltid, så det är ju lögnen som i så fall gör mig arg. Skulle han stå för att han råkat dricka innan han ska ha sonen så skulle jag ju se det som ett friskhetstecken, att han ser och är ärlig om sitt drickande, och att han förstår att det är olämpligt att han träffar sonen. Det är ju det som är kärnan, hans förnekelse försätter sonen i fara, och gör att jag omöjligt kan lita på honom.

Pappan gjorde bort sig och erkände att han ljugit på det tidigare mötet. Då sa han att han bara varit full en gång ensam med sonen. I förra veckan när vi talade på telefon så sa jag att jag var djupt besviken över att han ljugit på mötet, men han sa att han inte ljugit eftersom han bara varit "druckit lite" den gången då han var ensam med båda sönerna (han var så full att han ramlade omkull med lilla sonen i famnen!!). Så nu på mötet när vi pratade om förtroende och att han skulle börja vara ärlig, så testade jag honom, jag frågade honom rakt ut hur många gånger han varit full ensam med sonen, han tänkte länge, verkade pressad och sa "Ok då, två gånger", varpå jag sa "Ja, då är jag hemskt ledsen, jag kan inte lita på dig, för det hände tre gånger. Om du inte ens kan vara ärlig om det som hände förra sommaren, varför skulle jag då lita på dig nu?! " Så då såg ju samtalsledarna att han faktiskt ljuger, för han sa "en" gång på första mötet OCH att han fortfarande inte var ärlig! Upprättelse.

Det var så intressant att se hur samtalskvinnan denna gång vågade ifrågasätta samtalskillen, efter jag markerat mot honom. Han försökte ytterligare en gång med att vi skulle använda alkomätaren men då vände hon sig till honom och sa att det var väl onödigt att diskutera det mer eftersom jag inte ville handha den, att vi får diskutera andra lösningar. Wow, hon som bara jamsat med samtalet innan, inte verkat ha några åsikter och bara sagt floskler. Nu vågade hon säga emot honom, kanske för att jag visade att jag vågade. Det var ballt att se.

Känner mig stärkt efter mötena, tror inte att han kommer tjafsa om detta innan nästa möte.

Han kommer däremot garanterat beklaga sig för sin daltande mamma, och fortsätta demonisera mig, men just nu så skiter jag i det. Jag tycker han var superlöjlig som "stod och gömde sig bakom henne" när hon i söndags gick på mig med anklagelser och otrevliga kommentarer, helt tyst, som att han inte har något med saken att göra. Det var när jag erbjöd dem att ha hela julhelgen detta år och att jag och storebror har honom hela julhelgen nästa år, som hon gick på mig om att jag skulle förhindrat dem att vara med lilla sonen på julafton förra året, för att jag och storebrorsan ville hämta lillen kl. 17 på julafton och få ett par timmar med honom. Sen sa hon att jag skulle inte ville låta honom fira midsommar med dem bara för att de inte skulle få träffa honom, när det i själva verket var för att pappan eldat upp sin lägenhet på fyllan. Det låtsades hon inte ha med saken att göra TROTS att jag skickat en kopia på orosanmälan för sonen som akuten skrev till soc. (detta blev hon tydligen skitsur över att jag smsat den till henne. antagligen för att hon inte vill veta sanningen).

Det är förnedrande att bli anklagad för att bara vilja sabotera för dem när allt jag vill är att de ska träffa honom men att han ska vara trygg. Sitter i bilkö 3 timmar en fredagseftermiddag för att skjutsa honom till farmor, hennes son super sig redlös med hennes barnbarn, men ändå är jag skurken.

Bedrövadsambo

Vila i det en stund nu. Du gjorde jävligt bra ifrån dig på mötet! Kunde du inte skickat med brevet till alla som deltog?

AliceAlice

Starkt jobbat! Visst är det märkligt hur vård/socialtjänst nästan tvingar anhöriga att ställa upp och som i både ditt o mitt fall är det ju X, enda anledningen till att man finns i deras liv fortfarande är ju att man måste för barnens skull och med en gång så ska vi ta ansvar o kontroll!

Vi som anhöriga kommer alltid att vara "skurkarna" åtminstone till de vi möter har en fullständig kunskap och insikt i missbruksproblematiken och dess följder. Min taktik har varit att säga så lite som möjligt, hålla mig neutral och inte själv ta upp missbruket om det inte varit fullständigt nödvändigt.

Man tycker det är en självklarhet att missbrukaren på något vis måste bevisa att hen är nykter och att hen klarar det innan barnen ska kunna vara där, det är ett barns trygghet och säkerhet vi pratar om, inte föräldrars "rätt" till sina barn, det är barnen som har rätt till sina föräldrar, inte tvärt om!

Hoppas du nu kan få lite lugn!

Kram

InteMera

Det var starkt av dig att göra som du gjorde på mötet! Jag för också en likadan kamp och är trött på att ta ansvar hos myndigheter för missbrukarens svagheter. Jag hade också möte med soc igår pga en orosanmälan efter pappans senaste fylla under umgänge och hade förberett mig väl för mötet. Hade med lagar och myndighetens egna handlingsinstruktioner och satt det framför handläggarna när de bara daltade på om umgänge trots fyllan. Efter dom sett papprena vände samtalet och det kändes helt okej efteråt. Jag var nöjd jag stod på mig, krävde min och sonens rätt. Nu kommer pappan få veta att umgänge ska ske på sonens vilkor, inte pappans, och det är en stor skillnad!

Det är lätt att bli uppgiven i alla krav man har på sig men bara man ens ibland själv också vågar ställa krav så dämpar det åtminstone min ångest för ett litet tag!

Fortsätt kämpa, du är inte ensam och det är absolut inte dig det är fel på i situationen!

TISSLA

Så bra du hanterade det. Jag tror vi måste vara förberedda och förutsätta att det som borde vara självklart, t.e.x barnperspektivet inte ens är det hos de vars jobb det är att kunna sånt. Men kämpar gör man ju, för sina barn. Kärlek och styrka!

TISSLA

..över att det jag delat här ska läsas av personer som känner mig eller pappan. Så jag funderar på att ta bort några poster som känns för avslöjande. Hoppas att inte admin har nått emot det?
Jag känner mig för tillfället alldeles tom och uppgiven dessutom sedan jag igår blev utskälld av min sons farmor, framför honom, där hon bl.a sa att jag är en vidrig människa och andra arga saker.

Har ju haft för avsikt att åka med sonen till henne varannan helg tills pappan visar att han har kontroll över alkoholen. Hon bor ganska långt bort och fram till nu har jag kört bilen dit fredag, hämtat hämtat söndag. Totalt c.a 5 timmas resa per helg, men det har känts ok, särskilt som hon gjorde samma resa på helgerna förra hösten. Men nu var jag tvungen att sälja bilen,av ekonomiska skäl, och tänkte resa kommunalt. Bussarna går sällan dit hon bor, så jag bad om att hon skulle köra en mil till en mer frekvent trafikerad linje. Hon blev skitarg, och sa hånfullt att jag "väl kan ta taxi nu när jag sålt bilen och blivit rik" (är ensamstående student med två barn...). Sen tyckte hon att jag skulle ta en bussen till henne 1tim 20 min och sedan vänt 1 tim 40 min på att resa hem igen, 1 tim 20min. Eller att jag skulle lämna sonen med pappan tills hon kom hem efter en kvart, vilket jag inte gör tills jag är säker på att han klarar att hålla sig nykter. Jag föreslog att jag skulle lämna på hennes jobb eller ta senare bussen, vilken jag skulle kunna åka direkt tillbaka med. Det var så tydligt att hon inte ville samarbeta, och att hon är förbittrad över att hon körde förra hösten och minsann inte tänkte göra livet lätt för mig. Hon sa även att hon kände sig personligt anklagad över att jag skrivit en orosanmälan och var övertygad om att jag försökte förhindra sonen att träffa dem överhuvudtaget, vilket jag försökte förklara att så inte var fallet, att jag gärna lämnar sonen till henne, för jag litar på att hon ser till att sonen är trygg även om pappa skulle börja dricka. Försökte förklara för henne att jag gör resan för att de tre ska kunna träffas och att det vore bra om vi kunde samarbeta för sonens skull.

Till slut messade pappan att vi kunde ses vid en annan hållplats som var lite närmare henne med där jag ändå skulle kunna ta bussen tillbaka inom en rimlig tid. När jag kom fram efter 1 timme 10min resa, så säger jag hej till dem och önskar dem en trevlig helg , varpå farmor argt säger att jag ska hjälpa till att spänna fast bilstolen eftersom hon var tvungen att ta bilen, vilket jag säger att det kan jag absolut göra, men när jag närmar mig börjar om skälla på mig att.
Sonen sitter i vagnen och tittar på oss, jag försöker hålla god min när hon säger att jag är en vidrig människa och jag säger "Inte framför sonen" säger att hon kan ringa mig sen om hon vill skälla. Men hon går på och på och jag säger att jag inte kommer göra den här resan om hon inte kan uppföra sig framför sonen, hon fortsätter gorma. T.om pappan går emellan och försöker få henne att dämpa sig för sonens skull, vilket jag är tacksam att han gjorde. Insåg att det enda jag kunde göra var att gå därifrån, så jag satte mig ner vid sonen kramade honom och sa som jag brukar "ha det så mysigt med pappa och farmor, så ses vi snart" sen gick jag till bussen med mycket sorg i hjärtat.
Jag förstår att jag har brutit medberoendekontraktet för tystnad när jag orosanmälde till soc. och att hon tog det personligt. Kan inte tänka mig att det har med de extra kilometerna att göra. Men även om jag var beredd att göra den långa resan så de ska kunna ses, så kan jag inte personligen lämna över min 2,5åriga son till en person som står och gormar att jag är en vidrig människa. Inte mest för att jag mår dåligt av det utan för hur det påverkar sonen. Känner sån sorg för sonen som älskar att åka till dem, och för pappan också vars enda sätt just nu att vara med sonen är att jag kan lämna till farmor. Jag förstår att hennes ilska säkert grundar sig i hemska saker han sagt om mig, så på nått sätt så har han väl lagt grunden för hennes ilska, men det är ändå så sorgligt för alla inblandade. Mitt hjärta går sönder snart.

InteMera

Oj kära du vilken jobbig situation! Du är nog supermamman som sitter och kör eller åker buss för att sonen ska få träffa dem! I den sitsen att farmor nu också beter sig illa skulle jag på riktigt fundera om det är värt det? Klart det är viktigt för sonen med besöken men du ska ju inte behöva känna dig påhoppad och utskälld vid lämnandet. Jag skulle tagit sonen med mig och åkt hem igen, sagt åt pappan att dethär arrangemanget slutar här och han får återkomma med nåt annat sätt han kan ordna sina träffat med sonen! Ge honom ansvaret, inte ska du göra allt för att han inte klarar av att ha sonen själv. Du har sträckt dig långt nog, jag tycker du skulle prata med dem som har hand om din orosanmälan och förklara att det övervakade umgänget hos farmor inte längre funkar och be att de kräver pappan ordnat nåt annat övervakat om han vill träffa sin son. Nån måtta på servicen till fyllon!

Förlåt om det låter argt, men jag blir vansinnig när den beroende och systemet skuldbelägger oss anhöriga att gå igenom än mer skit fär att den beroende alls ska träffa sina barn och vi låter folk trampa på oss, hoppa jämfota på oss, för bi tror det är i barnets bästa. Men några rättigheter har väl vi också?

MCR

Som du kämpar! För ditt barn, hans rätt och trygghet. Och du kämpar så hårt för att umgänget ska fungera. Jag blir så ledsen och frustrerad över hur du och sonen blir behandlad i allt detta.

Styrka och kraft till dig!

Hej Tissla! Du befinner dig i en mycket besvärlig situation och har gjort länge. Du gör det som är bäst för din son och försöker påverka hans fars drickande. Det finns konflikter mellan dig och sonens farmor och även detta tar energi. Angående din fråga om att ta bort inlägg/poster för att inte vara för avslöjande så gör du såklart precis som du vill och känner. Vill du redigera i dem går ju det också.

Fortsätt gärna läs och skriv här!

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

AliceAlice

...till dig! Det låter som om inte heller denna lösning är acceptabel för din del längre. Man kan stå ut med mycket för sina barns skull men någonstans tar det också stopp! Känns nästan som om hon bråkar för att du ska ge efter och lämna sonen direkt till pappan!

Helt otroligt vad mycket missbruk kan ställa till med, vilka ringar på vattnet de skapar. Ibland känner jag att missbruket i sig bara är en droppe i havet, resten är allt runtomkring!

Många styrkekramar!

Kärlek

Har nu ställt ultimatum, mig eller röd vinet. Han är min stora kärlek och det känns som jag inte kan leva utan honom. Han inser inte hur mkt han dricker själv men såpass mkt att han pissar både på golv och fotpallar när han är full. Han planerar sin tid när han kan dricka och inte dricka. Han kan sänka en vinare och 2starköl å en vardags kväll utan att det knappt märks, på helgerna blir det 3 liter boxar, Öl och en flaska sprit. Nu har jag som sagt ställt ultimatum jag eller spriten. Om han väljer mig som jag hoppas så innerligt på, kan man lita på att han uppoffrar sig? Tänker att när man har druckit så mycket så går det väl inte bara att sluta? Hur många chanser ska han få? Han har blivit trött stor och tjock och orkar inte ha något samliv längre. Har fått B12 utskrivet av läkare, är inte det ett tecken på att han borde fatta själv? Jag bara gråter och har helt slutat äta, som tur är har vi vuxna barn båda 2 på varsitt håll men hans barn tycker också han har problem. Har helt slutat dricka själv för lukten av rödvin får mig att kväljas. Gjorde ett avslut för en vecka sen, hur länge kan jag vänta på hans beslut? Gråterskan