Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

Det ter sig för mig som ett underligt resonemang. Den som hävdar existensen av något måste ju kunna ge hållbara skäl för att det verkligen förhåller sig så som påstås, medan den som ställer sig skeptisk kan nöja sig med att konstatera att sådana skäl saknas. Existens kan beläggas på ett annat sätt än icke-existens. Bevisbördan, plikten att styrka sin tes med belägg och argument, vilar rimligen främst på den som påstår att något finns.

Man kan anmärka att det är orimligt att betrakta frånvaro av tro som en typ av tro. I denna tid av nyandlighet och allsköns vidskepligheter är det ju många som tror på astrologi eller kristallterapi eller homeopati eller andra konstigheter. Skulle då de som är skeptiska till allt sådant utgöra ännu en grupp av troende, i linje med de andra? Naturligtvis inte. Lika lite kan ateisten i detta avseende jämställas med den fromme. Vi sitter nog inte i samma båt. Snarare står vi skeptiker på stranden, på verklighetens fasta mark, och ser de troende guppa i sin ranka lilla eka på illusionernas älv....

Bedrövadsambo

Jag tror på ödet, att det finns en mening med allt som sker, även om det inte är tydligt redan från början. Men det kräver förstås att man är öppen för utmaningar och chansar en del. Och lyssnar på sin magkänsla. Så egentligen är det nog varje individs inneboende styrka och förmåga som jag tror på. Tillsammans med ödet. Det har hänt några saker i mitt liv som var oförklarliga då, småsaker, som kunde lett till katastrof om jag inte hade lyssnat på min magkänsla.

heueh

är väl egentligen att vi människor lägger så mycket tid, kraft och pengar på något som aldrig kommer att kunna bevisas åt ena eller andra hållet. Man kan nog konstatera att även om Gud finns, så bryr sig den, eller det, inte det minsta om vad som händer här på jorden; än mindre lägger sig i skeendet. Vad gäller mänskligheten så finns det uppenbarligen mer akuta frågor att ta itu med, ändå ägnar vi en massa tid åt att grubbla på vad som i grund och botten är meningslöst. I mitt fall handlar det nog mest om min stigande ålder; när fan blir gammal blir han religiös sägs det ju. Kanske dags att mynta ett nytt begrepp: Jag-bryr-mig-inte-ismen; tids nog får jag veta. Eller inte.

Ha en bra dag!

Fastän egentligen kan man ju se de religiösa föreställningarna som ett slags livets metaforer; något som ger namn åt och gestaltar vårt existentiella vara och som kan skapa samhörighet med andra människor? Alltså; ingenting som är mer falskt eller sant än vad en god bok eller en tavla är. Den finns, den fyller ett behov, bevisligen. Bibeln är förresten en sån där "god bok"... Om den kan skapa förtröstan, mening, sammanhang, så är mycket vunnet. Det är säkert ingen slump att AA lyckas så pass bra genom sin "religiösa" inställning. Detta att inse sin litenhet och sin maktlöshet inför alkoholen, och överlämna sig till en Högre Makt visar sig vara en både realistisk och fungerande inställning.

Levande

Nu hade jag mycket att läsa i din tråd. En bilolycka under sommaren ändrade mina planer, men håller min nykterhet
Kram från Levande

heueh

jag blir att höra av dig, Levande, och att höra att du fortfarande gör kloka val i livet, trots motgångar. Jag önskar dig allt gott och hoppas att du fortsätter titta in här emellanåt.

heueh

är jag tämligen bra på. Så till exempel kan jag, som så många andra, stundtals inbilla mig själv att jag kan dricka socialt, men det är också en egenskap jag kan utnyttja på ett positivt sätt. På senare tid har jag börjat äta lite mer godis på kvällarna än jag mår bra av. Som en överårig hillbilly sitter jag där i tv-soffan och pöser medans handen, likt ett mudderverk, är i ständig rörelse mellan godisskålen och munnen. Det märks både på vågen och midjemåttet, så nu senast köpte jag en burk med blandat godis som jag inte tycker särskilt mycket om. Jag är nämligen för snål för att slänga något ätbart och jag kan inte heller förmå mig att köpa nytt, godare godis förrän jag har gjort slut på det jag har. Så nu äter jag bara några få bitar per kväll, när desperationen blir som värst.

På samma sätt har jag faktiskt lyckats sluta röka en gång; jag började röka pipa, vilket jag varken tycker om eller har kunnat lära mig hur man bär sig åt med och eftersom jag inte kunde förmå mig att köpa cigarretter förrän piptobaken var slut så slutade jag hellre. Jag har aldrig tordats prova, men det borde fungera på samma sätt med drickat: Bourbon är en dryck jag finner ytterligt motbjudande; inte ens i mina mörkaste stunder har jag lyckats svälja detta avloppsvatten. Munskölj, handsprit och spolarvätska står högre upp på listan över desperationsdrycker än denna smörja. Jag tror att för jänkare är detta gift ett mandomsprov; likt surströmming är det för alla svenskar som är bosatta söder om Sundsvall.

Man ser det tydligt i barer; folk som beställer in en Jim Beam och stjälper i sig den som om det handlade om att dricka brinnande bensin och sedan, efter en tids grimaserande, stolt ställer ner glaset med minen hos en som just besegrat ett sårat lejon. Herregud, dom har ju inte ens lyckats stava rätt; whiskey, hur uttalas det egentligen? Det är som med alla de där fuskprodukterna från Kina som översvämmar marknaden; man ändrar en bokstav och tror folk är dumma nog att gå på det: Roläx, Addidas eller MacDouglas. Så ja; jag tror att jag skulle kunna ha en flaska Bourbon hemma och ja; jag tror att det skulle hindra mig från att köpa äkta vara när sugen kommer, men jag törs inte testa. Det vore som att kittla Djävulen själv, han kanske skrattar ett tag men förr eller senare tröttnar han och då blir det inte lika roligt...

Ha en skön söndag!

Magma

Bra skrivet.
Du är en skrivarbegåvning.
Idag är min första nyktra dag. Behöver stöd från er alla att klara denna dag utan alkohol.
Läst många inlägg och inser att jag inte är ensam.

AlkoDHyperD

Sprit är sprit och även om det smakar avlopp skulle nog djävulen komma på ett sätt att övertyga om att det går att dricka. Och sedan har spåret öppnats till andra - godare och därmed farligare - sorter...
Möjligen om du fyller en tom sådan flaska med riktigt avloppsvatten och lyckas glömma att du gjort det.

Gunda

Verkligen en som kan fånga mig med ditt skrivande, letar alltid
efter dig och dina inlägg och läser.
Att spela rysk roulett men sig själv och alkoholen skulle jag nog säga
om jag ställe in alkohol i skåpet igen, så fungerar jag i alla fall.
Jag vet att hur äckligt det än är så en dag blir intresset för flaskan för stor
och jag kommer att dricka.
Så du är klok som inte gör det.
Belöningssystemet är i behov av substitut och då blir det socker, lite lika här
så nu har jag tagit ett beslut att socker får inte komma in via godis längre, jag
köper choklad med hög kakao halt dem äter jag bara i nödfall då jag inte gillar
den starka smaken, men den dövar och tillfredsställer belöningssystemet ett tag.
Jag ser till att ordet HALT blir tillfredställt istället. Hungry, Lonly, Anger, Tierd
Då är det längre till sug och tankar på alkohol.
Kram och ha en fin söndag.

heueh

som ligger platt på golvet skulle jag kunna stå stilla på rätt länge. Om man däremot lade det överst på en trettio meter hög mast skulle jag ha stora problem att hålla balansen, oavsett om det var vindstilla och masten var stabilt förankrad. Det är psykiskt det där; enbart det faktum att jag var medveten om hur högt jag var skulle få mig att försöka för mycket; jag skulle vara så nervös över risken i att trilla att jag förr eller senare skulle göra just det. När den ligger på golvet däremot är det lättare; konsekvenserna av ett snedsteg är obefintliga och jag skulle vara lugnare och fokuserad på annat än att bara stå.

Lite av samma tänk gäller i min nykterhet just nu. Om jag ägnar för mycket tid och fokus åt att hålla mig nykter så blir jag instabil. På något sätt känns det som om alkoholen då ligger närmre till hands även när jag låter den vara. Jag skulle hellre uppnå det tillstånd som Pi beskriver; där alkoholen helt enkelt inte är min grej, där jag ägnar lika lite uppmärksamhet åt den som jag gör åt till exempel fotboll. Andra kanske tycker det är livets själ och krydda men själv rycker jag på axlarna och ägnar mig åt det jag personligen finner mer givande. Precis det sinnestillståndet uppnådde jag under min sju år långa nyktra period och nu känns det som om jag är på väg dit igen. Förhoppningsvis.

Ha en bra dag alla!

AlkoDHyperD

Ibland kan den egna insikten och etiketten "alkoholist" bli en självuppfyllande profetia. Under alla de år jag levde i föreställningen om att mina missbruksår hade varit självmedicinering och att alkoholismen läkt ut i och med ändrad livsstil och mående, hände det att jag drack och även drack för mycket. Men eftersom jag inte hade problem längre var det ingen 'big deal'. Och tanken på alkohol fastnade därmed inte. Jag ville helt enkelt inte må dåligt dagen efter, känna äckelsmaken i munnen efter eller sova sämre, därför blev tillfällena väldigt få.
Sedan började jag gräva i min historia.
Och plötsligt befann jag mig i den.
Och någonstans gnager en halvt medveten tanke om att själva föreställningen om vem man är kan skapa beteenden som passar in i den rollen.
Ska utveckla den tanken lite mer, i min egen tråd.
Tack för dina intressanta och berikande iakttagelser

Gunda

Det ska jag ta med mig i mitt tillfrisknande.
Att försöka för mycket blir som en allergi, den ger sig inte innan den får medicin.

Btt

Har läst så många inlägg nu och man blir tagen av att det är en sådan kamp ja strid att avhålla sej från alkohol för väldigt många.
På sätt och vis kan jag förstå vi lever i en så krävande anda idag. Man blir trött tappar gnistan och orken.
Lite vin på kvällen ökar välbefinnandet lugnar ner man blir lite gladare orkar med imorgon också.
Men det är ju just det LITE VIN har den effekten max tre glas.
Därefter är det bara negativa kopplingar.
Men inte varje kväll.
Jag känner människor som druckit iallafall 3 glas vin från unga år och blivit nästan 90 år.
Men förutsättningarna för var och en att klara det är individuell vad har vi för gener med oss och latenta svagheter.
Att alkoholism till stor del är ärftlig har man förstått men alla förbereder nog inte sina barn för att vara försiktig med alkoholen pga risken att utveckla beroende.
Alkoholism är en dödlig sjukdom obehandlad. Men behandlad så har den god prognos och tillfrisknande. Visst vet vi alla det.
Två saker jag undrar över när jag läser är all den tid som läggs på tankarna runt att dricka kontra inte dricka. Det är en enorm energi som läggs där.
Varför äter man då inte Antabus istället ?
Då är det sluttänkt. Det går inte att dricka med Antabus (för de allra flesta)
Rädd för att få det i journalen då du kan spärra den.
En sak som man talade om på 70 talet då var att alkoholister har en sk. B-faktor i blodet vilket gör att man reagerar mer posetiv på kicken alkohol ger. Därför lättare att hamna i missbruk. Är detta sant ?
Då skulle man väl kunna ta blodprov för att upptäcka risken ?
Har själv druckit mer än vad som är hälsosamt för att må lite bättre bli lite gladare ,i perioder,men har inga problem med att ställa om sluta dricka på vardagar och inte överkonsumera på helger.
Skulle bli så fruktansvärt trött på att tänka alkohol så som jag läser att många gör för inser man att mitt drickande förstör mej och allt runt -in med Antabus -. Färdigtänkt !
Sedan kan jag förstå att man tänker hur länge ska jag ta det. Alltid eller 6 mån.
Visst tänker jag någon gång i veckan nu att det skulle vara gott med lite vin,men nej nu lugnar vi ner oss,väntar till helgen
Men en flaka vin på fredag och lördag blir det. Men det är under en hel kväll från 18.00 till 22.00.
Många tycker att det är för mycket så klart men jahg tycker inte bara smaken är god utan också effekten av vinet.
Undrar om någon kan svara på dessa funderingar eller hur tä ler ni andra ?

att komma med en del motargument till ditt resonemang Bittebitt.

Om antabus vore ett så förträffligt medel mot alkoholism, ja då skulle ju inte detta forum, AA, alkoholmottagningar etc. behövas. Problemen vore ur världen för oss alkoholister.
Men så är det inte. Själv har jag aldrig tagit antabus, men kan självklart inse att det fyller en funktion för de som inte klarar inledningen på en nykterhet. För de som behöver hjälp i början på uppbyggandet av en hållbar nykterhet.

Att man behöver ägna mycket tid och kraft till tankar för att undvika att börja dricka igen, anser jag vara befogad. Eller tydligare självklar. Det är ju med hjälp av det sunda förnuftet som man måste besegra "driften" och suget efter alkohol som utgår från beroendehjärnan. Som sitter i reptilhjärnan. Skulle man försöka bevara en nykterhet med icke-tankar på alkohol och allt därikring, så är risken stor att den instinkt-liknande driften från beroende-/reptilhjärnan snart över igen.

Den tid som ägnas åt tankar kring drickandet så länge man är aktiv alkoholist överträffar den tid som behövs för sunda förnuftet att bygga en nykterhet. All den tid med planerande, döljande, ljugande etc. för att kunna fortsätta sitt negativa och destruktiva leverne. Plus all den tid då man är berusad och knappt kan tänka. Det blir mycket mer tid än den tid som behövs för förebyggande tankar i början på nykterheten.
Med tiden, och allt eftersom nykterheten blir hållbar och självklar, behövs till slut knappt någon tanketid alls på och kring alkohol. Den blir en icke-fråga.

Detta forum har för många av oss varit en guldgruva, där vi kunnat hämta och utbyta tankar och funderingar kring hur vi ska kunna börja leva ett nyktert liv. Många är vi som håller på att, eller har, lyckats bli nyktra. Det hade vi knappast klarat med bara antabus och att försöka icke-tänka på alkohol.

Btt

Det är som du säjer naturligtvis inser att djupet av problemet inte fanns med i mitt tänk där.
Tack för din kommentar som visade större insikt än mitt inlägg.
??

PP

Kan bara säga att jag helt håller med PI i hans resonemang. Är till och med osäker på att antabus är mer effektivt än utan. Vi är alla olika. Jag har inte ätit någon, vilket inte betyder att det är den rätta vägen. Kampen får ta den tid den tar. Ältandet och förhandlandet med sig själv. Jag tror till och med att för vissa kan antabus kanske försvåra. Det kan ju vara som att delegera en del av ansvaret till preparatet, och alkoholisten kan missa en del av bearbetning. Det är svårt och kan vara tungt att bli nykter. Just därför har jag enorm respekt för alla som kämpar. Med eller utan medicin.
//PP

AlkoDHyperD

...för de flesta, eller kanske alla. För den som dricker mer eller mindre kontinuerligt hjälper antabus för säkerställa en tillräckligt lång nykterhet för att lära om beteenden. Här gör det nog mest nytta.
Men låt oss säga att det är mirakelkuren för alla alkoholberoende. Då krävs det att den tas under tvång/kontroll eller att man har tillräcklig motivation och uthållighet för att ta den regelbundet och under lång tid. Att den inte ger för svåra biverkningar och fungerar ihop med andra eventuella mediciner. Att förändring av tankar och beteenden sker innan man slutar med medicinen.
För mig är nog uthålligheten, eller tanken på att jag skulle kunna äta antabus i ett år och ändå inte vara "klar", den största anledning till tvekan. Hur många år skulle behövas? Och isåfall med besök på någon mottagning varje vecka för att ta den. Före återfallet i januari hade jag varit nykter i ett år. Utan antabus. Men även om jag fått detta under det året skulle det ju inte hjälpt...
Jag äter flera mediciner som inte går så bra ihop med antabus. Den ena minskar antabuseffekten och den andra får minskad effekt av antabus.
Till sist tänker jag så här. Många blir hjälpta. Man bestämmer sig en eller två gånger i veckan och sedan behöver man inte längre hamna i konflikt med sig själv. Inget val inget tanketrixande. De som själva väljer att göra så - kloka nog att ta det säkra före det osäkra - har redan en stark beslutsamhet och kanske skulle klarat sig ändå.
De som måste tvingas eller övervakas vid distribuering får visserligen en nykter period, men kanske inte ändrat tanke- och beteendemönster. Stor risk att återgå till samma när "kuren" avslutas. Och det är nog osannolikt att man orkar fortsätta år ut och år in.
Tyvärr krävs det nog mer än antabus. Men allt som hjälper är bra.