Jag har precis bestämt mig (igen) för att avsluta en 20årig överkonsumtion av framförallt vin.
Jag har försökt förut, varit här inne och läst, tänkt att det inte är ett problem och det är aldrig ett problem att sluta. Problemet är att inte tappa fokus och starta igen.

Jag slutar nu för att alkohol ger mig ångest och sömnproblem. Jag är trött på att vakna mitt i natten med den där känslan att något som jag inte riktigt kan sätta fingret på är helt fel.
Jag är trött på att köra barnen till skolan med en intensiv önskan att det inte ska vara någon nykterhetskontroll på vägen.
På senare tid tycker jag mig ha fått kommentarer från omgivningen om min alkoholkonsumtion. Grannen pratade om att alkoholister förnekar sitt missbruk tillochmed för sig själva. Och visst förnekar jag 8 glas vin en tisdag kan te sig normalt för en del men det är nog inte det egentligen...
Dax att bryta alltså och denna gång ska jag vara ärlig mot mig själv. Det är lätt att sluta problemet är att inte börja igen.
Kortsiktigt mål är att klara helgen. Idag är dag 5, efter helgen är det en hel vecka.

Sinnituss

Ibland känns det som om ingen lyssnar på vad man säger. Har man väl blivit placerad i alkisfacket så är man mindre viktig. Så har jag känt senaste tiden när jag försökt få hjälp.
Senaste läkaren var annorlunda. Hen frågade också om mitt nuvarande dryckesmönster men lyssnade när jag sa att jag har kontroll och ställde sedan andra viktigare frågor. Synd att hen bara vikarierar där jag går för jag kände att hen försöker hjälpa på riktigt.
För mig är det väldigt viktigt att bli sedd (det är det väl för alla)

Rövarkulan2

En människa med alkoholproblem är verkligen inte en sämre person. Jag vägrar acceptera det! Tänk positivt och klappa dig själv på axeln. Du kämpar på bra med familj och hem, så ge dig själv beröm!

Försök att njuta av höstmörkret och tänk istället att allting och även vi går ner på sparlåga för att komma igen till våren. Jag vet att många har problem med det, men försök. Själv tycker jag inte om våren över huvudtaget.

Krya på dig!

Sinnituss

Tack för krya på önskning och kloka ord Rövarkulan.

Idag har jag orkat ringa en mängd telefonsamtal till olika myndigheter och så har jag följt med sonen in till stan för att köpa innebandyklubba. Match i helgen och det var visst något knas med den gamla. Varit en hyfsad, eller faktiskt bra förälder.
Genast kommer förståss tankarna på att jag kanske inte borde vara sjukskriven då jag ju faktiskt kan göra saker. Är jag kanske bara arbetsskygg (uttryck lånat från annan tråd) och så är ångesten över mig igen och bevisar att jag inte är frisk...

Nu brasa, te och filt. Jag har det faktiskt bra och det är ok. Jag får ha det ok.

Sinnituss

Idag ska jag ta mig till jobbet igen tänkte jag för att lämna sjukintyg. Jag tänkte först att det blir jättejobbigt med alla frågor från kollegor om var jag har varit och hur jag mår. Sedan kom jag på att det värsta ju är om ingen märkt att jag varit borta.
Jag är sjukskriven 3 veckor till men känner att det här inte gör mig bättre så jag vill prova jobba halvtid från i morgon helst. Klättrar på väggarna och vill bara att allt ska fungera igen. Har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det här. Alkoholen har blivit en total icke fråga och det känns lite som om jag numera slåss mest mot den där lilla rösten i huvudet som berättar för mig hur värdelös jag verkligen är.

Sinnituss

Idag är jag nöjd med mig själv. Jag har klarat en massa saker som är bra för mig. Jag börjar så smått tro att jag kan ro det här iland. Faktiskt väldigt skönt att äta medicin som inte bör kombineras med alkohol.

Sinnituss

Igår var en bra dag. Jag hade satt upp lite mål och jag höll dem.
Nästa vecka ska jag påbörja min återuppbyggnad. Jag ska jobba lite igen, och komma igång med mindfullness och lite träning.
Jag är lycklig att jag har min älskade make. Att han orkar ställa upp för mig när jag inte orkar, att han får mig att känna mig älskad trots att jag inte presterar något alls. Kanske ligger hemligheten där. Man kan tycka iallafall lite om sig själv även då man inte orkar allt. Jag jobbar på det.
Funderade lite kring den här tråden, har den egentligen med förändrat drickande att göra? Jag tror den har det och den är inte klar än. Jag vill ge den ett lyckligt slut och jag är inte där än. Finns en miljon tillfällen kvar att starta om även om alkohol känns långt borta nu.

Vilken tillfredsställelse det är att uppnå sina mål! Och så viktigt att målen är små och specifika så att de verkligen är rimliga att uppnå på en dag.
En fråga jag fick i mitt huvud när jag läste din text var: Tänk om kärlek inte alls har något med prestation att göra? Vad skulle det innebära?

Hoppas du får en fin dag i dag också!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Sinnituss

Nog är det så att kärlek inte har något alls med prestation att göra.

Min far värderar alla efter vad de kan prestera. I princip alla inklusive jag är värdelösa i hans ögon. Det senaste året har jag retat mig enormt på att han alltid säger att min mor var så duktig, och nu ger jag uttryck för liknande värderingar när jag är förvånad över att min man älskar mig när jag inte presterar.

Klart han gör! Jag älskar honom till månen och tillbaka och jag vet ju att det är ömsesidigt. Ändå så är det ju inte helt självklart. Just nu känner jag mig ganska värdelös och jag är uppriktigt rädd att inte hitta tillbaka till den person jag egentligen är...

Idag var målen att gå promenad och laga en god middag. Check på båda. Middagen blev mysig med tända ljus och glada tonåringar. Till min förvåning gick det alldeles utmärkt att äta god mat utan ett glas vin.

Sinnituss

Den här veckan ska allt börja fungera bättre.
Jag vill verkligen det men jag förstår inte hur jag ska få det att bli så. Min egentligen enda nära kompis ringer och frågar om jag mår bättre varje dag. Numera får jag ångest bara av att se att det är hon som ringer. Jag känner mig anklagad för att jag inte mår bättre. Ibland orkar jag inte svara för jag mår dåligt av att inte kunna säga att allt är bra. Jag vill just nu fokusera på små saker som känns bra och strunta i helheten tills den blir mer hanterbar.
Mål för dagen.
Ta mig till jobbet.
Gå på ett jympapass.
Laga mat.

AlkoDHyperD

Det enda du kan påverka är dina handlingar, inte dina känslor.
Förstår att du får ångest av pressen utifrån (och säkert även inifrån - även du önskar ju må bättre).
Och detta är viktigt: du känner det du känner!
Om man hela tiden utvärdrar måendet, eller tvingas göra det pga omgivningens okunnighet eller oro, är det ju naturligt att scanna för tecken på förbättring eller försämring. Fokus på hotet som i ditt fall är nedstämdhet och liknande.
Och vad händer med det man fokuserar på?
Alla subtila tecken på dåligt mående blir tydligare, vilket leder till ökad oro och kanske upplevelse av misslyckande. Som i sin tur ger ökad ångest och nedstämdhet...
Det du kan göra, det du imponerande nog gör trots att du mår som du gör, är att utföra de handlingar som du bestämt dig för, som är viktiga för att livet ska rulla på, som är värdefulla.
Förvänta dig inte att du ska känna glädje i det du gör just nu, även om du tidigare gjort det. Bara gör. Känslorna släpar efter lite, men tids nog kommer även glädjen. Först i små glimtar, sedan kanske mer och mer.
De som frågar dig vill dig väl och vet nog inte hur de ska hjälpa dig. De vill att du ska må böttre för att minska sin egen ångest.
Du är fantastisk mitt allt det tunga och svåra!
❤️

Tänk vad fel det kan bli. Du har en underbar kompis som visar att hon bryr sig. Och fullt förståeligt så blir det bara ytterligare en press att må bra. Vad skulle hända om du var ärlig med henne? Om du berättade att din högsta önskan är att må bra igen, men att du känner dig pressad av frågorna. Att du uppskattar att hon ringer, men känner dig misslyckad när du inte kan svara att allt är toppen. Kanske bättre att vara ärlig i det här fallet.

Bedrövadsambo

Berätta för henne att du känner press, och be henne smsa istället. Då kan du svara precis så mycket som du orkar/hinner. Så gjorde min kompis när jag mådde som sämst. Ibland fick hon bara ett ❤️ tillbaka och ibland en halv roman ? Fast några timmar senare kanske. Ha INTE dåligt samvete för hur du mår. Tänk inte så mycket - göra bara. Fake it until you make it.

Sinnituss

Det är värst på morgonen. Jag försöker att inte prata med min man då. Inte dela mina dysfunktionella tankar.
På morgnarna vill jag ge upp. Det känns som om jag inte klarar en dag till. På eftermiddagarna är det oftast lite lättare.
Det kommer inte alltid kännas så här.
Kort lista idag.
Gå till jobbet,
Ringa Telia
Jogga spåret
Laga mat

Senaste dagarna har jag klarat mina listor. Fake it until I make it....

AlkoDHyperD

Ja, när det kommer till det praktiska är detta ett sätt att bryta depressionscirkeln.
Så länge syftet är just att komma ur ett mönster.
Så länge du samtidigt kan se dig. Att du iklär dig en kostym av en anledning, som att ”ta din medicin”.
Så länge du har utrymme för att ta av ”fake-it” kostymen och tillåta dig känna.
Tillsammans med din man, kanske, när ni kan vara ostörda. Där du kan få tröst och omtanke och bara vara precis så ledsen eller orolig som du just då känner dig inuti. Kanske kommer du då märka att det är en lättnad att inte förställa sig och få mer kraft att spela ”fake it until you make it”.
Kramar i massor❤️

Sinnituss

Det är en balansgång mellan att låtsas att allt är ok och att låta känslorna vara som de är eftersom jag inte kan påverka dem som jag vill.
Klarade inte dagens lista... Lyckades inte lösa mitt telia problem. I morgon får jag försöka igen.
I övrigt har det varit en bra dag. Lyckades förklara för min kompis i ett mail hur det stressar mig att hon frågar hur jag mår. Naturligtvis förstod hon och föreslog en fika nästa vecka då vi bara pratar skit om andra... låter som om hon förstått...

Sinnituss

Tack för tips, idag känner jag mig inte riktigt mottaglig men det kommer kanske...
Just nu går livet ut på listor och på att vara förälder.
Jag satte i måndags upp en tidsperiod på 12 veckor där jag ska försöka göra allt så bra jag kan. Mår jag inte bättre efter dessa veckor får jag försöka hitta på något annat. På det hela taget får det mig att inte ge upp nu.
Känner mig trött och lyckas inte tänka positiva tankar.

Bedrövadsambo

När jag var som allra mest deprimerad gick jag runt som en zombie och tänkte neutrala tankar som ”nu fyller jag diskmaskinen”, ”nu steker jag potatis” osv. Jag skojar inte. Tyvärr. Kände mig som comhem-gubben som ser på tv överallt utom i vattnet. De neutrala tankarna gjorde att det inte fanns plats för oro och grubblerier, som gav mig ångest. (Fast det hade jag ändå konstant, men oro och grubblerier gjorde det etter värre.) Sen sakta men säkert kunde jag tänka ”det här var gott”, ”det här var kul” osv. Dvs positiva tankar på väldigt låg nivå. Och bara ärliga tankar, dvs det jag tänkte och kände just då. Annars är listor kanon att hålla sig till - förutsatt att de är rimligt långa. Känslan av att ha ”lyckats” bocka av listan är svinviktig!