Idag är det första dagen, igen. Andra gången som jag slutar i år. I våras höll jag upp i en månad, nästan. Det var väldigt svårt, men kände mig så stolt. Jag växte som människa. Sedan så trodde jag, naivt, att jag kunde börja igen.

Jag är 30 plus, har ett jättebra jobb och fin karriär. En sambo och bostadsrätt i centrala stan. Men det är som att det alltid funnits ett hål i hjärtat som jag fyllt med alkohol. För att få respit, att kunna få andas. Och när jag är full så gör jag vad som helst, utan att ta ansvar. Kan vara ute på krogen, och tänka innan att jag inte ska dricka så mycket. Sedan vaknar jag dagen efter med ångesten, fläckvisa minnesbilder av kvällen innan.

Jag dricker sällan hemma, det är på helgen och på krogen. Jag började dricka tidigt, och det var alltid en ursäkt för att kunna leva livet. Jag och mina vänner har umgåtts väldigt mycket kring alkohol - träffas alltid på krogen och vid fest. Vi går ut och dricker öl.

Saken är att det är som rysk roulette. Många gånger går det jättebra, jag skärper mig och håller stilen. Men många gånger tappar jag omdömet helt och hållet. Jag skämmer ut mig, är otrevlig, låter mig bli uppraggad av andra killar, utsätter mig för fara och sårar mina vänner och min sambo. Dagen efter vaknar jag upp och vill krypa ur mitt skinn. Jag försöker att förtränga alla dumma, sårande och oförlåtliga saker jag har gjort - men så helt plötsligt så poppar dom upp. Det blir som en ond spiral, för jag förlikar mig med att jag är en värdelös människa. Och att min sambo och mina inte skulle älska mig om dom kände till allt om mig. Att allt är falskt och redan förstört. Så då låtsas jag som ingenting, förtränger, och så blir det samma visa nästa helg, nästa fylla.

Jag är så trött på att såra dom som står mig närmast. Och i slutändan såra mig själv. Ibland känner jag att jag har svårt att inse att det faktiskt är JAG som gör alla dessa dumma saker. Jag är ju så ordentlig och städad utåt, så bilderna går inte ihop. Inte ens för mig. Jag lider av panikångest och dåligt självförtroende, vilket inte blir bättre av att bekräfta mig självbild genom att agera som ett svin och en idiot.

Igår var jag ute och gjorde bort mig totalt. Jag berättade det för min sambo, som är helt förstående. FÖR förstående. Hade han agerat som jag hade gjort så hade jag gjort slut, men han säger att han förstår att det inte är jag utan alkoholen. Och han vill att jag slutar dricka. Och det känns rimligt - för jag förstör oss. Jag slår sönder min relation. Jag vet inte om det är för sent, jag hoppas inte det. Jag hoppas, och vill, lyckas. Få ett bättre liv och rädda upp detta innan jag förstör allt.

Men varför är det så jävla svårt? Såhär dagen efter, med ångesten pumpandes i venerna, så känns det självklart att sluta, Om någon vecka så kommer jag att tycka att det känns rätt ok, för då har jag glömt. Tänker att jag nog kan sköta mig denna gången, och så är det igång igen. Jag upplever att det kan vara svårt att få stöd - jag går till en psykolog som jag träffat i snart 2 år. Att prata om mitt drickande har knappt kommit upp, för jag vågar inte få ut det i ljuset. Det är för smärtsamt. När jag gjorde det fick jag som svar att "så brukar man väl göra i din ålder, gå ut och bli lite för full på krogen?". Men hur mycket ska jag förstöra innan jag ska kunna ta detta på allvar? Jag gör sönder mig, och ibland så vill jag bara försvinna.

Idag har jag meddelat mina vänner och min familj att jag tänker sluta dricka alkohol, ett tag. Att jag inte kan hantera det. Och bett om deras stöd. Har också bokat in på mig alkoholrådgivning genom kommunen, dom ska återkomma med tid.

Det känns pinsamt, jag är så jävla sårbar och naken. Jag vill ju inte att detta ska vara jag. Men jag måste inse att detta är jag, detta är jag som agerar och gör dessa hemska och dumma sakerna. Jag väljer alkoholen, fyllan, och då väljer jag också min mörka väg. Det försvinner inte, bara för att man säger förlåt dagen efter.

Så nu vill jag starta på nytt. Och jag vill så jävla gärna lyckas den här gången.

Klanten

Dag 5! Ångesten har börjat lägga sig som en mörk dimma över min kropp, men den mullrar och stormar inte över som tidigare dagar. Nu har tankarna om att det faktiskt kan gå att må bra igen komma, bara att vänta ett litet tag så blir denna fyllan också vatten under broarna.

Det är då tankarna kommer, och min kompis a poppar upp igen. Vi kanske ändå kan ha en vänskapsrelation vi två? Ta det lite lugnt, inte släppa dig så nära att du förstör mitt liv och tar all min energi? Jag minns de trevliga stunderna, att dricka lite vin till maten. Att sitta på krogen tillsammans, skratta och prata över ett par glas i goda vänners lag. Kanske vi kan funka igen, du och jag? Vi hade det ju rätt bra ett tag. Vi kanske kan hitta tillbaka till varandra..?

Sedan slår ångesten till, för jag tvingar fram minnesbilder från det som hänt. Slår lite på mig själv för att jag aldrig fattar. Jävla idiot!

Just nu, i gränslandet mellan att må dåligt och bra, då går jag runt som ömsom en liten skamsen hund, ömsom en person som vägrar att bli styrd och vill göra vad hon vill. I dom stunderna behövs det bara en liten, liten puff över till fel sida för att jag ska skita i löftet till mig själv om nykterhet. Nån som säger ”äh, lägg av. Tycker du inte livet är för kort för att skuldbelägga dig?”, ”Slappna av. Jag tycker du kan ta ett par glas, du behöver ju bara inte bli så full?”, ”Du är ju inte direkt alkoholist, kom igen nu”. Kanske blir det ett par glas, den gången. Efter ett tag blir det 5, 7, minneslucka och svek. Men det tänker jag inte på där och då, jag minns det roliga och fina. Och jag är ju faktiskt inte alkoholist.

Jag mår dåligt av att dricka alkohol. Men när jag väl mår bra igen vill jag ha alkoholen tillbaka. Det är en destruktiv paradox.

AlkoDHyperD

Vilken bra beskrivning av alkoholberoende.
Och just därför behöver du inte slå på dig själv för att du inte fattar.
Beroendet fungerar så. Vi människor fungerar så när vi är besatta/beroende.
Jag känner igen mig i att inte vilja bli styrd, göra vad jag vill...
Det har ofta varit en ursäkt för att dricka. Men, om det nu är så att jag inte VILL dricka, inte vill vara styrd av besattheten? Då kan den tanken användas för att vara nykter.
Den skamsna hunden vill säkert bort från skammen, vill förmodligen dricka bort den.
Men om man inte behöver skämmas?
Om man är värd självrespekt och ro i själen?
Hoppa upp på dina höga hästar igen, Klanten! Där har du bättre utsikt❤️

Klanten

Tack för dina kloka ord AlkoDHyperD. Det är sant, ”jag gör vad jag vill” blir ofta en ursäkt för att få dricka. Men saken är att det är svårare att motivera att vara nykter, det är liksom provocerande på nåt vis.. så många gånger gör jag nog inte vad jag vill, utan faller in i gamla mönster av gammal vana.

Men nu när jag börjar bli fri från den mest akuta ångesten så börjar jag känns att jag vacklar i vad jag vill. Om jag vill vara nykter eller om jag vill dricka. Jag hör och ser romantiska bilder av alkohol överallt! Slappna av hemma med ett glas rött, sitta på krogen och dricka ett par öl...

Då börjar jag vackla i vad det är jag vill.

Klanten

Hur gör ni andra, som liksom jag har en glorifierad bild av alkohol och fest, för att hålla er på den nyktra banan?

För mig är det just nu som när man gjort slut på en destruktiv relation, och kämpar för att inte höra av sig och ses igen...

AlkoDHyperD

Om det varit en destruktiv relation, hur skulle du resonerat med dig själv när du vacklat i beslutet och börjar känna dig lockad att ta upp kontakten?
Du skulle kunna prova att göra ett sk ambivalenskors för dig själv.
Rita upp ett kors, så det blir fyra rutor. Den översta vänstra rubricerar du positivt med att dricka/ha relationen, understa vänstra negativt med att dricka/ha relationen, underst högra negativt med att sluta dricka/avsluta relationen och överst till höger positivt med att sluta dricka/avsluta relationen.
Använd papper och penna, tänk efter noga och var ärlig mot dig själv. Ta med både känslomässiga och konkreta aspekter.
Det brukar vara bra att gå igenom ambivalens på det här sättet, för att få struktur på tankarna och även för att tydligare kunna se de olika alternativen.
Lycka till!

Klanten

Dag 15 - två veckor nykter!
Och det känns så fantastiskt bra. Jag är trött, känslig, gråter lätt. Men jag tror att det är för att jag för första gången på 18 år tittar helnyktert på tillvaron, utan att ha nåt sätt att fly ifrån den när det känns tufft. Inte ens fly lite.

Och det känns fantastiskt och rätt. Jag har en så stark insikt om att detta just nu är rätt väg för mig, så det gör att tröttheten nästan känns lite behaglig.

Jag var på möte hos alkoholrådgivningen på kommunen. Berättade för första gången någonsin helt ärligt om min relation till a. Jag kände mig som en total bluff när jag gick dit - ”dom kommer ju märka direkt att jag inte är alkoholist och bara tycka att jag överdriver och tar upp tid”. Fan va lätt det är att lura sig själv med såna tankar. Jag gjorde ett självskattningstest med terapeuten, där 6 poäng är gränsen för normalt ofarligt drickande. Jag fick 25 poäng.

I helgen var jag på middag med vänner, jag har berättat att jag vill dricka alkoholfritt då jag just nu inte hanterar det värst bra. Ingen har ifrågasatt, det fanns både alkohol och alkoholfria alternativ. Dag ett då jag beslutade att vara nykter i 6 mån så meddelade jag för mina närmsta att jag skulle hålla upp. Det rekommenderar jag verkligen er alla som kan och vill att göra. Var skitläskigt och kände mig som en lus. Men nu när jag väl håller upp så känner jag mig stärkt i att veta att dom hejar på mig. Och jag slipper förklara varför jag inte dricker.

Jag berättade också för terapeuten om mitt första mål, totalt nykter i 6 mån. Hon sa att många med problem som väljer nykterhet en tid märker en påtaglig förändring efter 3 månader. Det händer något då. Någon av er som har erfarenhet av detta?

Jag väntar iaf med spänning :)

Klanten

...and counting.

Fan va jobbigt detta har varit och är. Inte att inte dricka, det var ett väldigt lätt steg att ta för mig. Visst kan jag längta efter ett glas vitt nån gång ibland, eller ett glas rött på fredagkvällen (glas = flaska). Men efter all skada den sista gången gjorde vet jag att detta är rätt steg...

Jag har förlorat mig i mitt drickande under helgerna, korta och intensiva perioder där jag bara skitit i allt. Under ett par timmar i stöten gjort saker som fått konsekvenser för resten av mitt liv.

Det som är svårt nu, på helgerna i synnerhet när jag inte begraver mig i jobb, är ångesten. Skammen. Jag isolerar mig, för jag vill inte träffa någon annan som vet. Som känner till saker jag gjort på fyllan, och dömer. Som vet hur jag dyngrak i baren låtit andra killar ragga på mig, för jag har skitit i allt. Som vet att jag är den sämsta tänkbara av alla människor. Min bild är att de sitter och vältrar sig i detta, att de inte är så dåliga som jag. Så kan de lyfta sig själva och deras egna relationen. ”Vi har det riktigt bra, stackars han som är tillsammans med henne. Vad han få stå ut!”

Det bästa sätter att bota bakfylleångest har varit en ny fylla. Men nu blir det ju inga fler sådana så nu får jag ta itu med det som varit. Den mörka skugga som jag försöker förtränga men som gäckar mig och hela min självkänsla. Dåliga beteenden med alkohol, svek och skadande. Jag vill inte träffa någon, för jag vill inte bli dömd. Att leva med skammen och det extremt dåliga samvetet är redan en så tung börda. Samtidigt klättrar jag på väggarna.

Så ibland tänker jag att jag bara ska ge upp allt. Alla kontakter, alla relationer. Så jag kan få starta om på nytt med en ny chans. Men det kallas nog att fly.

Förstår bara inte hur människor överlever detta och går vidare. Hur ska man förhålla sig till idioten som man varit på fyllan? Det har ju varit jag, men samtidigt inte alls!

AlkoDHyperD

Många väljer att fortsätta fly. Du har valt att se konsekvenserna av drickandet och förändra det.
Det är ditt val idag som räknas.
Det som varit kan man dela upp i två delar. Det som går att ställa till rätta och det som bara måste accepteras.
Viktigaste reparationen gör du genom att inte dricka.
Skammen kan mötas med tanken att nu gör jag annorlunda.
Kram

Sweetmarie

När jag vaknade idag mådde jag hemskt dåligt. Men har hängt här ett tag o att läsa i den här tråden va som att få en kram. Inte för att jag vill att nån Annan ska må såhär såklart men vetskapen om att man inte är ensam eller unik..jag skulle vilja tipsa om en podd (det funkar för mig för att tysta de självhatande tankarna lite) den heter ”the mental illness happy hour”. Handlar om mkt mkt annat än bara alkohol men att höra alla historier om människor som faller och reser sig har varit en stor morot för mig! Kolla in den!

Jag har läst dina inlägg och blev tagen av hur bra du beskriver allt. Så klart du ser problemen och är beslutsam att göra nånting. Så bra! Låt inte mera tid gå till spillo. Jag känner igen mycket som du beskriver. Vi är väldigt lika, vi som druckit oss till ett beroende. Det var så skönt att se att man inte är ensam utan att vi alla upplevt smygandet, gömmandet, förnekelsen och ångesten.
Jag har nu varit nykter i fem och ett halvt år. Jag kan lova dej att bara du håller ut så blir det bättre, både sug, skam och ångest. Skammen var hemsk i början och satt i ganska länge men den mildras med tiden. Istället började jag känna stolthet över att jag lyckats sluta dricka.
Det är typiskt att man gärna tror på folk som säger "men inte har du nåt problem". Man tror så lätt på det fast man själv vet innerst inne. Du har problem det vet du. Det viktigaste är att hålla ut och inte inbilla dej att du kan dricka måttligt igen. Det är det farligaste. Jag tror inte någon som har ett missbruksbeteende kan lära sej dricka måttligt. Varför ta risken? Bättre att acceptera och sluta tycka synd om sej själv. Det finns så mycket vinster med att vara nykterist.
Holknekts bok har jag läst. Jag har lärt mej av hans misstag. Han var nykter i nästan tio år då han trodde att han skulle kunna dricka igen. Vi vet hur det gick, hans misstag hamnade på löpsedlarna. En annan bra bok är "AnsvarsFULL" av Camilla Kuylenstierna. Cecilia Svenssons har jag också läst.
Håll ut och det kommer att bli bättre. Jag lovar!

Klanten

Tack för era svar och tips! Ska definitivt lyssna på podden Sweetmarie.

Jag har också tänkt så, att det jag inte kan ändra måste jag bara släppa. Men det kommer upp som ett monster inom mig, så fort jag känner det minsta lugn och lycka. Som att jag inte är värd att känna lugnet, lyckan, med tanke på hur jag har varit. Monstret lever på självförakt och skam med uppgift att få ner mig i diket igen.

Och vad kan jag sätta emot monstret - det är ju sant det den säger. Det var ju jag, min mun som pratade och min kropp som agerade. Det den säger är ju sant. Och då blir det svårt att inte lyssna och tro på faktumet att jag inte känner någon som är lika dålig som jag. Att jag är hopplös och att allt redan är försent och förstört. Att mitt liv är bara en lögn och ingen skulle älska mig om dom visste vem jag verkligen var.

Det är som att det pågår ett krig inom mig. Ett hemligt krig som ingen får veta om. Och jag sminkar på ett leende och släpar runt på ett tungt och rytande monster på min rygg, samtidigt som jag vinkar till omgivningen och svarar ”Jo tack, jag mår bra! Inga problem här inte!”

Det bästa sättet för att bota ångesten har varit en ny fylla, med ny ångest som kanske inte riktigt är lika allvarlig som den första men som ändå håller monstret mätt. Nu när jag inte druckit på ett tag tar monstret fram det fulaste den har. De värsta minnena. Gammalt, förträngt och färska sår spelas upp som en inre matiné. När som helst när jag inte är på min vakt. Alla gånger jag gjort bort mig, varit så full att andra människor sett på mig med den där blicken. Ni vet blicken? Den som är så stark och dömande att den skjuter rakt igenom din suddiga alkoholdimma. Från skolavslutningen när jag var 14 till årets händelser, 20 år senare. När jag skämt ut mig, när jag sårat. Saker jag inte visste att jag mindes, mina värsta skulder... allt sånt drar monstret fram ur sitt förråd. Och jag tuggar i mig, jag lider.

Men varje dag som går, nykter, så blir det lite lättare att se mig själv i spegeln igen. Verkligen se mig. Titta mig själv i ögonen. Det har jag inte kunnat göra på många år.

kan man inte ändra. Så är det. Men det blir lättare med tiden. Tyvärr får man dras med sin egen skam och ånger ett tag. Men du vet mycket väl att en ny fylla inte hjälper. Det ger en tillfällig lättnad men sen kommer ångesten med förnyad kraft. Alkoholmonstret jobbar så där. Enda sättet är att lägga fler nyktra dar bakom sej. Det finns inget annat val. Det blir bättre. Känn styrkan av att du ser ditt problem och gör nåt åt det! Så bra att du gör det redan nu. Du har hela livet framför dej, ett liv där du själv väljer, inte alkoholmonstret.
Se dej själv i ögonen och var stolt över den du är idag!

Jag ska på fest i helgen, har inte varit inne här på ett par veckor och startade med att läsa din tråd. Du kämpar på så bra. Det är en bra påminnelse för mig att läsa om din kamp och skammen, som jag känner igen mig i så väl.

Klanten

Idag har jag varit nykter i 30 dagar. Det är en ynka liten kort tid, men aldrig har den känts så lång och meningsfull och livsförändrande. 30 små dagar som betyder så mycket. Nu finns det ett före och ett efter. Under den här ynka tiden, som på ett sätt känns som en annan livstid, har jag:
- berättat för mina närmaste att jag har problem med alkohol
- sökt och fått hjälp i en stödgrupp via kommunen
- berättat för min psykolog om det jag inte har kunnat sagt under två år i terapi, om mitt mest intima och hemliga: att jag har problem med alkohol

Det känns stort och fint. Och föreställningen om att världen skulle braka ihop, att jag skulle bli utdömd om jag insåg och berättade, försvinner för varje steg jag tar. Min psykologs respons var att jag i samtalet blivit mer ”sann”. Och det är så jag känner mig. Naken, rädd, liten. Men mer sann.

Tack så mycket för era kommentarer, de hjälper mig oerhört. Allva, hur gick det på festen?

Jag var själv på fest i lördags, middag med bekanta och sen utgång. Vi var nog 20 personer totalt. Det som slog mig var hur alla ville prata med mig om alkohol. Varför dricker du inte? Vi har hört nåt om 6 nyktra månader, vad håller du på med? Varför, varför, varför? Som att det behövs en ursäkt. För är man inte gravid så finns det ingen legitim anledning att slippa alkoholen. En taskig kompis som inte vill va med, en pretentiös jävel som väljer sig själv och inte festen med oss andra. Kom på mig själv med att be om ursäkt, skyllde nykterheten på ”hälsoeffekter” och stressigt på jobbet. Blev obekväm, för jag märkte att det var lite stelare kring mig. Ju fullare de andra blev desto mer utanför blev jag. Och när jag väl gav upp och gick hem från krogen tog min bordsherre och kramade mig och sa ”Du är lika go som nykter, så du vet!” Vet att det var snällt menat, men allt jag kunde tänka var ”åh tack, skönt att du bekräftar att jag inte förstörde kvällen för dig med min nykterhet...”.

Vem bestämde att alkohol är norm?

Paradisbruden

Vad är det för bok av Cecilia Svensson som är bra?

träningstanten52

Du skriver så målande och fint och jag känner med dig. Jag har inte blivit helt nykter men har kontroll på intaget. Kan bara hålla med Santorini, det blir lättare och lättare att avstå med tiden.

Klanten

Paradisbruden, Cecilia Svenssons bok heter ”Tack det är bra” och handlar om hennes resa. Den är självutlämnande och fin, när du behöver känna dig mindre ensam. Lite som detta forumet. Jag har inte läst hela, köpte den som ljudbok på Adlibris så kunde jag börja lyssna direkt via deras app. Rekommenderas om du gillar ljudböcker!

Ett redskap som jag har haft mycket hjälp av är appen Sober Time som jag fick tips om här. Det gör det lätt att sätta upp mål och få en överblick om man vill testa en nykter period. Älskar att öppna den och se på mina avklarade mål och känna mig stolt och duktig, bara för mig själv. Det känns fint.

Klanten

Och tack för att ni säger att jag är stark, det berör mig verkligen. Vi är alla som är här inne, vare sig vi är långt på vår resa eller bara skrapar på ytan, starka. För är det någon konst att vara modig om man inte först är rädd? <3

Wow, vilka framsteg du gjort! Jag blir imponerad, bra jobbat.
Det här med att folk kommenterar och frågar varför man inte dricker, det blir ju påfrestande men jag tror också att en del blir skrämda/avundsjuka av att du faktiskt vågar avstå och gå emot normen. Säkert inspirerade du någon där på festen.
Det gick bra för mig, jag drack men gick inte över gränsen. Höll mig till det jag bestämt. Jag har resonerat lite runt det i min egen tråd, läs om du vill och orkar!