Hej alla fina och kloka här inne!
Jag registrerade mig här för ett par veckor sedan då jag under en längre tid funderat över mitt drickande. Har ännu inte skrivit något här inne, men känner att det är dags, mest för min egen skull. Tror det är oerhört viktigt att få ned sina tankar och känslor på "papper" och därmed kanske kunna förstå sig själv bättre. Eller åtminstone få ur sig något av allt det som hela tiden byggs på.
Jag är en 26:årig kille som fram tills för 1,5 år sedan studerade flertalet ämnen på universitetet, men nu är jag alltså färdig. Eftersom arbetsmarknaden är som den är så har jag sedan dess tyvärr gått arbetslös. I början gick det bra, men med tiden så blev det så att jag började dricka, dels för att jag ändå inte hade någon tid att passa dagen efter, och dels för att få ha lite roligt och slappna av. Man hamnar utanför när man inte har ett jobb eller skola att gå till. Dessutom så saknas de där nödvändiga rutinerna. Så i början tog jag lite vin på helgerna. Jag märkte hur lycklig jag blev när helgen kom, och tänkte att ett glas på måndagen skulle göra måndagen lika härlig. Och så höll det på fram tills att jag drack 4-5 glas, 7 dagar i veckan. Detta har jag gjort i cirka ett år, med ett sommaruppehåll då jag sommarjobbade. Och det faktum att jag kunde hålla upp under sommaren har hela tiden gjort att jag inte sett mig som en riskdrickare. Nu i höst återgick jag dock till det gamla mönstret, och fram tills för två veckor sedan drack jag återigen varje dag.
Under samma period, eller egentligen ganska kontinuerligt under hela livet, har jag haft flera hjärtesorger, som har gjort att jag har fått väldigt dålig självkänsla. Jag har i och med det isolerat mig från omvärlden. Jag har aldrig haft svårt att få vänner eller varit utstött, utan det har handlat om att jag tagit avstånd från människor mer och mer, parallellt med att jag druckit mer och mer. Jag har bytt mitt sociala liv mot ett liv med flaskan, eller mitt fall boxen.
Jag har ett relativt bra liv generellt, man ska verkligen inte klaga. Men det är något som gör att jag hela tiden vill dra mig undan, och ta till flaskan. Den ger mig sådan ro, och den finns alltid där. Jag har funderat på om det är så att jag gjort mitt val här i livet och om jag alltid kommer vara ensam. Det märkliga är att jag inte skräms så mycket av det. Det är som det är, mest.
Det jag skräms av är den fysiska delen av alkoholen. Jag tränar mycket, och springer bland annat marathon osv. Det är en balansgång hela tiden mellan alkoholen och träningen. Det är inte bra att dricka varken före eller efter träning, så jag kan aldrig träna på det sätt jag vill, och heller aldrig få ut de resultat jag egentligen skulle vilja ha. Och utöver detta så är jag livrädd för hur min lever har det. Jag får ofta hudutslag i ansiktet när jag druckit, och det är inget gott tecken.
De senaste två veckorna har jag som sagt funderat än mer på allt detta, och har dessutom varit nykter 12 av 17 dagar. Det är tufft, främst mentalt. Det känns inte som att jag har ett fysiskt begär, utan mer ett mentalt. Jag vill så gärna slappna av lite, släppa vardagen för en stund. När jag är nykter så går jag alltid på högvarv, tänker och känner. Jag har mycket ångest. Min träning är som terapi, men jag kan ju inte springa hela dagarna heller. Jag tror en av de största bovarna är att jag är ensam och sysslolös. Skulle aldrig få för mig att dricka varje dag om jag hade saker att göra med andra människor.
Under mina nyktra dagar har jag otroligt svårt att somna, och det är helt klart det värsta med att inte dricka. Förut hann jag knappt vingla fram till sängen innan jag somnat, men nu ligger jag där timvis med ångest och rastlöshet. Idag var första morgonen som jag vaknade någorlunda utvilad. Och dessutom med nästan fläckfritt ansikte!
Ikväll ska jag se på fotboll, vilket är ett av mina stora intressen, så ikväll kommer jag kunna stå emot suget. Jag ska försöka hålla mig till fredag. Det är mitt mål. Sen får vi se.