av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
tis, 2017-08-08 - 18:28

i Hässleholm och träffat gamla och nya vänner, många glada nyktra människor. Särskilt gladdes jag åt de unga som hade en framträdande plats och tillförde nya grepp samtidigt som de stabilt höll sig till traditionerna. Jag känner stor tacksamhet över att få ta del av sådan gemenskap. Också förundran över att det faktiskt är möjligt att det svåra kunde bli så bra.... men framförallt tacksamhet. Tack❣️/ mt

mulletant
tis, 2017-09-12 - 06:03

Tack för inbjudan till träff för att fira 10-årsjubileum! Ser att jag varit medlem här mer än halva den tiden. De första åren var forum min livlina tillsammans med Carinas blogg. Många besök dagligen och även nattetid när sömnen var svår att fånga. Oändligt skrivande och redande i trassliga tankebanor.

För mig har det egna skrivandet och kontinuiteten, att hålla taget, varit avgörande för mitt tillfrisknande. Så fångad jag var i medberoende - utan att alls kunna se och förstå det själv. Insjuknad i styrka som höll på att förgöra mig inifrån. Jag har fortfarande många impulser... medberoendeimpulser. En del lägger jag snabbt märke till, andra låter jag mig antagligen fångas i. Men inte så ofta längre.... det tror jag verkligen. Jag har blivit uppmärksam på mig själv. Och mycket mer modig!

Inte många skulle förstå och tro hur undfallande jag varit innanför det tillsynes - och i vissa sammanhang reellt - starka yttre skalet. Rädd. Utan att närmare veta för vad... den stora katastrofen bara. Nu gör jag allt oftare som kära forumvännen Victoria skrev när jag berättade om demonen.... känslan som överväldigade mig och fick mig att falla mitt i städningen av badrummet. "När du möter demonen - vik inte undan med blicken" skrev hon. Ord som blev inre bild och satte bo i mig.

Så många jag mött här... generationer av människor som kommit och gått vidare. Jag är en av dem som blev långvarig, kanske för att skrivandet är min uttrycksform, min väg inåt. Så tacksam att forum fanns och att jag hittade hit!

Allt gott till dig som läser och minns att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv / mt

Ullabulla
tis, 2017-09-12 - 12:24

Så talande och rätt beskrivet.
Jag ser sällan den beskrivningen av de som dricker.

Är det unikt för oss medberoende som då hela tiden agerar för att denna stora katastrof inte ska få grepp och tag om oss.
Om vi är där och sopar och kollar och reder upp saker så ska katastrofen kanske inte få fäste.
Vi ger den inte plats eller utrymme att breda ut sig.
Om vi släpper kontrollen och taget så kommer den som ett brev på posten att infinna sig.
Och förstöra allt i sin väg,som Morran i mumintrollen.

Och när vi förstår att världen inte kretsar runt oss.
Att den kanske klarar sig nog så bra utan vår inblandning så faller vi ihop.
I alla fall jag.
Tack för dina vinklar mulletant,vi kanske ses på riddargatan om jag får ihop alla praktiska saker..

Tilde
mån, 2017-09-18 - 20:00

Jag skrev till dig i min tråd, har nästan glömt hur man gör här. Så nu skriver jag en hälsning här hos dig.
Hade varit roligt att ses på Riddargatan förståss, men det är långt.
Det kom en sån varm känsla i mig när jag tänkte tillbaka på de år som jag varit med här på Ah. Vi är inte så många kvar här på forumet från den tiden och jag kommer på mig själv med att undra över flera av de som kom och gick under den tiden... Hur de har det, om de tittar in här ibland. Jag har lite svårt att lämna bakom mig helt, vet inte men det känns som att svepa in sig i en varm filt om man kan få vara med ibland och känna igen sig lite grann ...

AlkoDHyperD
tors, 2017-09-21 - 22:16

Och när tvånget att kontrollera (för att undvika katastrofen) blir för överväldigande skapar vi vår egen katastrof. Bättre förekomma än förekommas. Eller vi...kan ju bara tala för mig själv. Men så ser jag många likheter med er på anhörigsidan också, inser att jag är både beroende och medberoende.
Kram

mulletant
fre, 2017-10-06 - 06:01

i olika trådar. Flera funderar över den ständiga tillströmningen av nya medlemmar och möjligheten eller förmågan att möta nya med ett svar. Jag tillhör de verkligt långvarigt aktiva här. För mig har skrivandet varit en väsentlig del i att 'se' mig själv och mina handlingsmönster. Nästan sju år har jag nu varit medlem här, sju år som förändrat hela mitt liv fastän den yttre ramen är helt densamma. Den yttre ram som vanligen ingår när mänskor möts och presenterar sig; vad jobbar du med? var bor du? familjen? fritiden? Det som drabbade mig mest och bäst när jag var på mina första Alanonmöten - och eftersom det var ett landsmöte var jag på många möten under en helg - var den helt omvända situationen att den yttre ramen var oväsentlig, människor samlades och talade om sitt innersta, naket och ärligt. Och mötte varandra i värme och respekt. Så upplever jag det fortfarande. Som här på forum med den skillnaden att på möten är vi i levande livet som de människor vi är.
Faktiskt när jag tänker efter.... här är det många gånger så att den yttre ramen presenteras i i de första inläggen och sen följer de svårigheter som lever sitt liv bakom fasaden. På möten saknas detta nästan helt. Det är själva livet, här oc nu, som står i centrum. Just närheten till det djupt mänskliga, att få dela och ta del av det äkta och sanna - även om det ofta(st) handlar om sorgliga saker - är det som hållit mig kvar här. Att få följa människor längs vägen till ett bättre liv. Bidra med egna erfarenheter och tankar.
Skrivandet blir annorlunda när det egna lidandet får hanterliga proportioner. Här i Det vidare livet finns utrymme att dela med sig av livsfrågor som kanske haft del i eller varit en grund till missbruket. Och medberoendet som åtminstone för mig hade livslånga rötter.
Jag gör som många andra nu, läser långt mer än jag skriver. Tänker att det är bra att dela erfarenheter och kunskap men alla måste hitta sin egen väg. Ibland bränner det till, jag hittar en tråd där jag känner ett extra stänk av samhörighet. Några såna stjärnor i mitt liv har jag hittat här och håller kontakt med i andra former. Mänskor jag lärt känna från insidan och utåt - guld i livet.

Vår yttre ram förändras delvis nu då vi går in i pensionärstiden. Den tiden jag tänkte mig som ett en-persons-liv när jag hittade forumet då för ganska precis sju år sedan. Så helt annorlunda är livet idag bakom de fortfarande blå väggarna till vårt hus. Så oändligt mycket ärligare, tryggare, friare och lyckligare. Det kan också förmedlas här, och görs, att livet kan bli så mycket bättre.
De vänner som värderade bubblet och vinet mer än samvaron med oss är borta från den inre cirkeln. Vi har hittat nya sammanhang där alkoholen är en icke-fråga och jag som människa är det som betyder.
Sätter punkt här - för denna gången:) Återkommer säkert nån mer gång när lusten att fixera tankarna på skärmen kommer över mig. Kanske vi ses på Riddargatan i novembermörkret:)
Allt gott till dig som läser! Kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❣️ / mt

mulletant
lör, 2017-10-28 - 12:25

Vi är på väg in i pensionärslivet på riktigt nu. När jag började skriva här för snart sju år sedan funderade jag mycket över min arbetssituation eftersom jag hade lite olika valmöjligheter. Nu händer det att jag ser tillbaka, minns och "utvärderar". Just idag hände det sig att vi kollade funktioner på den nya TV:n. Det var bara att uttala sitt önskemål och simsalabim kom det önskade i rutan! Jag såg Miss Li flimra förbi i blommig klänning och påmindes om alla år jag levde i vankelmod och ångest över hur jag skulle välja mitt framtida liv. Hur jag skulle kunna göra mig fri? Var jag skulle bo och hur? Hur skulle min ekonomi se ut? Vad skulle jag säga åt barn och barnbarn? Åren tidigare hade jag funderat över vad jag skulle säga åt min mamma som tyckte så mycket om mannen. Oändligt många frågor som vältrade sig inom mig och växte mig över huvudet. Sen kom vändpunkten, abrupt när jag blev överväldigad av insikt och gick. Rakt ut i snön med en mycket liten packning, rakt ut i ovissheten. Kapabel yrkeskvinna med "fin" titel och hjälplös i sitt eget liv.

Efter återvändandet - efter mannens förtvivlan - under ett par år av osäkert skapande av en annan slags tillvaro vägleddes jag och fick styrka av kloka mänskor här på forum och av Carinas blogg, särskilt inlägget om vad jag har makt över - och inte. http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfullb.html. Allt eftersom blev marken under fötterna tryggare och mina steg allt säkrare.

Idag, efter dryga fem års totalnyktert liv är vi så trygga att vi båda blottar och möter de djupa ravinerna inom oss själva. Det sägs, och jag tror på, att vi måste hitta vårt "jag" som kan möta "du" innan vi blir "vi". Just i skrivande stund känns det som om vi på nåt sätt gått en omväg. Vi har hållit ihop vårt sköra "vi" medan vi växt i oss själva. Nu är vi båda långt tydligare personer - och starkare "vi". Vilka skulle vi varit, jag och han, om jag lämnat... då när jag ständigt levde i de tankarna, i de möjligheter jag såg och valde emellan.

Vi genomlever fortfarande stunder i sorg och svärta, möter minnen som gör ont, drabbas av mörker och brister inom oss själva och varandra. För varje dipp blir vi starkare - det kan låta banalt men känslan är stark och ... jag tror den är sann.

Tack alla kära människor och forumvänner som funnits och finns här❤️ Jag skulle inte vara den jag är idag utan er. Även ni "nya" som kommit genom åren är fortfarande till stöd som tankeväckare och påminnare. Ni har hjälpt mig att ta makten i mitt eget liv!
Kom ihåg att det är möjligt❣️ Ta hand om er alla / mt

Och här är morgonens input, Winnerbäck och Miss Li https://www.youtube.com/watch?v=70J3Reo8M1g

Tilde
lör, 2017-10-28 - 09:52

Så rätt, så skönt att läsa dina ord... Och så många minnen från de senaste fem åren som väller fram.
Känns bra att det är oktober 2017
Jag känner glädje för dig och mannen och alla som hittar tillbaka till livet.
Kram fina Mulletant ?
Tilde

mulletant
ons, 2017-12-06 - 06:10

inser jag att just precis nu, i denna stund, är det sju år sen jag gick ut genom dörren i avsikt att lämna mannen och hemmet. Sju år som förändrat hela vårt liv - på insidan. Jag försöker tänka efter, känna efter .... vad känner jag här och nu i denna stund? En viss förvåning att jag nästan glömt denna märkesdag som varit så avgörande för mig och därmed också för andra. Under flera år hade jag ett obetvingligt behov av att se tillbaka, skriva och sammanfatta under denna och andra märkesdagar - datum, helgdagar, minnesdagar som för min del varit fyllda av svek och förtvivlan.Nu påminns jag om datumet i och med firandet av Finland 100 år, annars kanske dagen hade passerat obemärkt för min del.

Än en gång vill jag tacka för forum som erbjudit en plats för mitt skrivande. Här har jag ältat, vridit och vänt, resonerat...men framförallt ältat. Berättat samma berättelse gång på gång och blivit mött och bekräftad av anonyma forumvänner som vet mer om mig och mitt liv än de flesta i min näromgivning. Jag har skrivit mig fri - så vill jag säga.. Jag vet inget annat som skulle ersatt den möjligheten för mig. Jag har också haft stor nytta av att gå på Alanon, på AAs öppna möten, delta i konvent och träffa människor med liknande erfarenheter i levande livet. Jag har läst och lärt. Men den här platsen och min identitet som mulletant är i en klass för sig:) Liksom ni forumvänner... hjärtat klappar lite extra när jag ser ett inlägga från nån av dem som varit med länge, som ett brev från en gammal vän, jag öppnar med nyfiken förväntan... och blir glad eller bekymrad.

Sju år är verkligen ingen särskilt lång tid av vare sig nykterhet eller kamp mot medberoendebeteenden. Men mina sju år har förändrat grunden i mitt liv, jag står på en ärligare och stadigare botten än nånsin och har konfronterat många hemligheter och oklara grunder. Många inlägg har jag undertecknat med en påminnelse om att det är möjligt att ta makten i sitt liv. De orden fick jag av Carina i februari 2011 och de blev min ledstjärna.

Idag önskar jag att du som läser hittar din ledstjärna för ett liv i frihet. Ett liv där du gör dina egna val. Allt gott! / mt

PS Glad att se att det planeras fler träffar på Riddargatan. Den här gången var det nära att jag kommit men så dök det upp ett förhinder. Hoppas kunna delta en annan gång. DS

santorini
ons, 2017-12-06 - 08:49

Så sant att man kan ta makten i sitt liv! Man behöver inte vara ett offer. Sju år känns ändå som en ganska lång tid med tanke på vilka förändingar du gjort. När man tar tillbaka makten så kan man börja förändras och då händer det saker. Jag är också delvis medberoende förutom mitt eget beroende. Även där har skett stora förbättringar för oss. Först som nykter kan jag förvänta mej att han ändras också. Balansen har ändrats genom att jag kan börja ställa lite krav.
Jag hade också funderat på att ta mej till Stockholm på träff. Men min resa omfattar även färja så det blev inget. Hade varit så trevligt att träffas på riktigt. Vi försöker nästa gång!

Carina
ons, 2017-12-06 - 09:50

Vad fint att få läsa att verkligen verkar ha hittat strategier som fungerar för dig och att du skapar det liv du vill ha!

Det värmer hjärtat, tack!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Stingo
ons, 2017-12-06 - 10:34

Hej Mulletant!

Om du tittat i min tråd nyligen, så vet du att jag just nu genomgår en skilsmässa. Så jag sitter här och firar mitt lands självständighet och samtidigt både firar och sörjer jag min egen nya självständighet. Så din text tog nog skruv.

Fint att läsa om hur långt du kommit, även om tanken på sju år förskräcker. Ta makten i mitt liv, ja det är mitt främsta mål just nu.

mulletant
fre, 2017-12-08 - 06:36

för respons på mitt sju-års-inlägg! Ni finns alla i mitt hjärta med särskilda minnen.
Jag minns Berra att vi i början av min tid på forum skrev på nätterna ibland, då skrev du en gång att jag var din stjärna i natten. Det glömmer jag inte!
Dig, Santorini, minns jag så väl hur vi länge följdes åt och jag kände så stark gemenskap med dig. Och du är ju den som myntat begreppet "göra en holknektare":)
Stingo - jag läste att du lever ensam nu. Ledsamt men kanske rätt. Du har ju bra koll på din sparsamma användning av a. Fortsätt vara aktsam om dig!
Pi - jag har lärt mig så mycket av en del matematiska resonemang i din tråd, de passade in i mina hjärnvindlingar:) Och yllefiltar - jag har faktiskt flera och använder dem gärna för att stoppa om både stora och små människor. Vi bebor ett stort och gammalt hus som kan kräva både brasor och yllefiltar när vädret är kyligt:) Och ibland behövs omstoppning när nån fryser från insidan.
Carina - så rätt och så bra att du finns här nu med all din kunskap och erfarenhet. Ni är ett riktigt stjärngäng, alla!

Tack igen, för ord och delad gemenskap! Så fint att veta att ni finns / mt

mulletant
sön, 2017-12-24 - 06:57

Tidigt vaken, har tänt ljus, lyssnar på radio och njuter av lugnet och stillheten. Läser några olika trådar på forum.

Min Fb-tråd påminner mig om dagar som varit, igår mitt inlägg från 2010. Då skrev jag vad jag höll på med inför julafton och avslutade med att stämningen kändes bra och att det är det viktigaste. Inte många, eller mycket få, visste innebörden av de avslutande orden, att jag i början av december hade lämnat min man och vårt hem och vänt tillbaka med mitt krav och hans löfte om nykterhet. Den julaftonen var stämningen verkligen inte lättsam. Nej. Men han var nykter. Med vita knogar och symboliskt knutna nävar - det förstod jag inte innebörden av då. Det gör jag nu.

Jag blir berörd och lite sorgsen när jag läser anhörigsidorna. Att det ska vara så svårt, så lång väg för så många att komma till sin egen brytpunkt. Att vi kvinnor, ja det är ju absolut oftast kvinnor som skriver på anhörigsidan, finner oss, accepterar, jämkar, slätar ut oss så till den milda grad. Jag känner nu att jag är inte bara sorgsen och berörd utan arg och upprörd också. Inte på kvinnorna som stannar utan på de kulturella mönster som även i vår västerländska kultur hållit kvinnorna på plats. Jag blev, när jag läste, påmind om min egen barndom och hur jag upplevde att även min mamma svek mig. Till exempel minns jag inte en enda julafton med en nykter och vaken pappa. Han låg slocknad på soffan och det bara hörde till.... Våldsam var han inte på den tiden, då ännu.... det kom senare.

Hela #metoo med alla berättelser som vällt fram har, parallellt med vittnesbörd om det sexualiserade våldet, belyst alkoholens roll i sammanhanget. Och kvinnors utsatthet. Nu kanske jag rör mig på minerad mark. Måste säga, jag också, att jag vet att det inte är alla män som tafsar eller värre saker.... varken nyktra eller på fyllan ...Jag tänker just nu särskilt på vikten av att stärka kvinnors tro på sig själva och sin egen förmåga att klappra sig och sitt liv.

Idag ska vi två fira julafton i sällskap med varandra och inga andra. Vi ser fram emot det, att vara ansvarslösa och göra som vi vill utan hänsynstagande till olika behov och önskemål. Att vara två och ha det bra förutsätter att var och en kan vara sig själv och att kunna vara tillsammans. Det har vi övat på de senaste åren - trots många års samvaro före alkoholen förstörde så mycket och trots att vi båda hade kunskaper som jag trodde var tillräckliga. Det var de inte. Jag har behövt mycket mer kunskap om vad missbruk gör med en människa och hur medberoende fjättrar en i dysfunktionella mönster. Vilket arbete det är att se mina egna medberoendemönster och så mycket mod det krävs att utmana dem. Men så värt.

Än en gång kan jag tacka för den här platsen, ett tryggt och seriöst forum som gett mig en plattform där jag kunnat bearbeta och dokumentera en del av min livsresa. Jag vågar säga att forumet varit den hjälp som mest bidragit till att jag kunnat skapa det goda liv jag har idag. Att få följa mänskors framsteg och tillkortakommanden har också bidragit till en fördjupad respekt för andra. Det är jag oändligt tacksam över.

God Jul alla forummänniskor❤️??

mulletant
sön, 2017-12-24 - 07:26

Tidigt vaken, har tänt ljus, lyssnar på radio och njuter av lugnet och stillheten. Läser några olika trådar på forum.

Min Fb-tråd påminner mig om dagar som varit, igår mitt inlägg från 2010. Då skrev jag vad jag höll på med inför julafton och avslutade med att stämningen kändes bra och att det är det viktigaste. Inte många, eller mycket få, visste innebörden av de avslutande orden, att jag i början av december hade lämnat min man och vårt hem och vänt tillbaka med mitt krav och hans löfte om nykterhet. Den julaftonen var stämningen verkligen inte lättsam. Nej. Men han var nykter. Med vita knogar och symboliskt knutna nävar - det förstod jag inte innebörden av då. Det gör jag nu.

Jag blir berörd och lite sorgsen när jag läser anhörigsidorna. Att det ska vara så svårt, så lång väg för så många att komma till sin egen brytpunkt. Att vi kvinnor, ja det är ju absolut oftast kvinnor som skriver på anhörigsidan, finner oss, accepterar, jämkar, slätar ut oss så till den milda grad. Jag känner nu att jag är inte bara sorgsen och berörd utan arg och upprörd också. Inte på kvinnorna som stannar utan på de kulturella mönster som även i vår västerländska kultur hållit kvinnorna på plats. Jag blev, när jag läste, påmind om min egen barndom och hur jag upplevde att även min mamma svek mig. Till exempel minns jag inte en enda julafton med en nykter och vaken pappa. Han låg slocknad på soffan och det bara hörde till.... Våldsam var han inte på den tiden, då ännu.... det kom senare.

Hela #metoo med alla berättelser som vällt fram har, parallellt med vittnesbörd om det sexualiserade våldet, belyst alkoholens roll i sammanhanget. Och kvinnors utsatthet. Nu kanske jag rör mig på minerad mark. Måste säga, jag också, att jag vet att det inte är alla män som tafsar eller värre saker.... varken nyktra eller på fyllan ...Jag tänker just nu särskilt på vikten av att stärka kvinnors tro på sig själva och sin egen förmåga att klara sig och sitt liv.

Idag ska vi två fira julafton i sällskap med varandra och inga andra. Vi ser fram emot det, att vara ansvarslösa och göra som vi vill utan hänsynstagande till olika behov och önskemål. Att vara två och ha det bra förutsätter att var och en kan vara sig själv och att kunna vara tillsammans. Det har vi övat på de senaste åren - trots många års samvaro före alkoholen förstörde så mycket och trots att vi båda hade kunskaper som jag trodde var tillräckliga. Det var de inte. Jag har behövt mycket mer kunskap om vad missbruk gör med en människa och hur medberoende fjättrar en i dysfunktionella mönster. Vilket arbete det är att se mina egna medberoendemönster och så mycket mod det krävs att utmana dem. Men så värt.

Än en gång kan jag tacka för den här platsen, ett tryggt och seriöst forum som gett mig en plattform där jag kunnat bearbeta och dokumentera en del av min livsresa. Jag vågar säga att forumet varit den hjälp som mest bidragit till att jag kunnat skapa det goda liv jag har idag. Att få följa mänskors framsteg och tillkortakommanden har också bidragit till en fördjupad respekt för andra. Det är jag oändligt tacksam över.

God Jul alla forummänniskor❤️??