av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
mån, 2017-12-25 - 08:58

händer oväntade, omvälvande saker där jag kan se att det nyktra livsvalet har avgörande betydelse. När allt ställdes på sin spets, då när jag satte ner foten och spräckte bubblan visade det sig att våra barn (hans, mina, ett gemensamt) och deras respektive hade olika uppfattning om mannens missbruk. De hade aldrig upplevt annat än glada och roliga fester där ingen var full eller otrevlig. Missbruket gick aldrig längre än att drickandets baksidor begränsades till att drabba mig. Alla barnen var utflugna och hade egna familjer så ingen av dem delade vår vardag. En del av dem ansåg helt klart att det var jag som överdrev pga min barndom med alkoholiserad far.

Nykterheten gjorde inledningsvis och ganska lång tid våra familjemiddagar mer ansträngda. Alkoholens funktion som smörjmedel var borta. En del hade svårt att hitta ett sätt att hantera sin egen önskan om vin till maten. Efter något år föll bitarna på plats och nya mönster växte fram där samvaron ofta var helt alkoholfri.

Gamla sår som ingen nämnde fanns under ytan. För mig har flodhästen varit uppenbar - även för mannen - men en del saker har ändå varit svåra att tala om. Det jag har ansett att berör enbart honom har jag släppt taget om. Ett aktivt val som ibland varit svårt att följa. På senare tid har ett av barnen tagit uttalat och tydligt avstånd till sin far och mig vilket vi tillsammans hanterar bra men det är smärtsam och tar energi.

I familjen ingår flera barnbarn av vilka de större hunnit uppleva släktkalas både före och efter nykterheten. En del av dem har vi nära och öppen kontakt med, andra har vuxit ifrån oss och kontakten har begränsats till födelsedagar, konfirmation och studenten.

För första gången har mannen "på riktigt" tagit tag i detta och har även tagit hjälp av stegarbetet. Med ett av barnen har han börjat tala öppet - jag tror jag kan säga "på ett nytt sätt". Igår, på julaftonen, uppenbarade sig ett vuxet barnbarn som studerar på annan ort. Hen kom på besök och sade klart och naturligt att hen saknar oss. Andra släktingar från den yngre generationen hade också tittat in. Vi hade en trevlig stund med kaffe och pepparkakor. Barnbarnet dröjde sig kvar så vi fick en stund ensamma innan hen åkte. Hen berättade om sina framtidsplaner och funderingar över studie- och livsval. Så klok ung vuxen människa - vi uttryckte att vi är stolta över hen. Hen nämnde då till farfar - med uppskattande tonfall - om likheter, släktdrag, som hen ser. Sen tittar hen farfar i ögonen och säger "Jag är också stolt över dig". Ett annat barnbarn som firar jul utomlands skickar kärleksfullt meddelande till "allra käraste morfar"...

Vi var så oerhört lyckliga hela kvällen över detta. Att de sår som finns i familjen helnar liksom underifrån. Att längtan söker sina egna väger om en bara förmår hålla sig öppen och strävar efter äkthet och ärlighet.

Det här blev långt - jag skriver för min egen skull men om någon kan få hopp och tröst känns det gott att dela med sig. Det som växer långsamt växer starkt och växten börjar i rottrådarna - oftast osynligt för ögat.

God fortsättning på julhelgen! Ta hand om dig själv, om varandra och om livet! / mt

Ellan
mån, 2017-12-25 - 10:48

Så fint att läsa.❤️ Jag tänker med tiden har såren möjlighet att läka. Om vi gör rätt så får vi rätt är ett uttryck som följer med mig. När jag i mitt tillfrisknande känner att belöningarna kommer bekräftar det att jag gör rätt. Belöningar i form av tillit från barnen, från mannen, från anhöriga. När samtal med nära och kära inte längre är ytliga utan när människor känner att de kan fördjupa sina samtal med oss. När relationer blir innerliga, det är belöningar för mig.
Så fint att läsa att barnbarnen känner detta. Det är stort!❤️
Kram
Ellan

misty65
mån, 2017-12-25 - 14:11

Vill väldigt gärna följa din tråd. Är ny så jag har inte riktigt lärt mej det här forumet så jag har hitta hur jag gör. Önskar dej God fortsättning.

mulletant
mån, 2017-12-25 - 14:38

Du är i min tråd... du hittar den genom att gå in till Det vidare livet ( om du går in under Forum ser du att finns fyra olika 'sidor'). Min tråd heter Mitt nya år. Jag skrivet sällan numera men det finns mycket att läsa bakåt. / mt

mulletant
ons, 2017-12-27 - 06:26

Ja, miss lyckad, jag var den nyktra
När jag ser tillbaka finns olika epoker av alkoholbruk i familjen. Den när jag knappt drack för jag kände avsky relaterat till min far som var alkoholist. Vid den tiden höll jag maken kort med tydliga regler som han överskred nån enstaka gång. Sedan följde tiden då vinet kom in i matkulturen och vi drack tillsammans. Först på lördagen till middagen, sen lördag och söndag och sedan blev det lördag, söndag och onsdag.... och när boxarna kom blev det vilken dag som helst - även till korvsåsen. Men inte så att vi var otrevligt berusade.
För min del hände det att vi var på en kulturell tillställning med mycket folk och jag märkte att jag druckit för mycket. Jag ville inte visa mig tydligt påverkad offentligt. På den tiden sa jag också att enda gången jag egentligen gillade att bli lite berusad var hemma med maken för där var jag trygg! Så var det också då.
Nånstans under vinepoken började maken fylla på i lönndom och i smyg. Det tog länge innan jag insåg hur det låg till. Det jag såg klart var att vid festliga tillfällen drack han alltid mer än jag gillade och det blev ett tvisteämne (så som många beskriver här).
Åren 2005-2010 var alkoholen ett stort problem för mig. Under den perioden gjorde jag allt som brukar beskrivas här, bönade, bad, tjatade, hotade, skrek och grät.... På slutet drack jag nästan inget själv, även om jag öppnade finvinet på helgen, jag måste ha kontroll. Ett antal situationer var hotfulla, dock var han aldrig våldsam mot mig utan det var mera hot om självmord och annan desperation. Jag började planera att köpa egen bostad och skiljas, det var mest familjen som jag såg som ett hinder. Hur förklara? Och även att vi allmänt ansågs som ett mycket kärleksfullt och lyckligt par!
Trots all planering och lägenhetsspaning bara gick jag till slut, det är nu sju år sedan, rakt ut i vintern och åkte till en god vän. Det blev vändpunkten då han lovade nykterhet om jag kom tillbaka. Det tog sedan ett och ett halvt år innan nykterheten blev genuint hans egen men viljan fanns hela tiden. Idag arbetar han aktivt med gottgörelse och har även stöttat andra som önskar bli nyktra.

Nu miss lyckad fick du en lång berättelse. Under flera år hade jag behov av att skriva om detta, särskilt vissa ”årsdagar”. Bearbeta min resa som också, eller framförallt inneburit ett tidvis intensivt arbete med mina medberoendemönster som är djupt präglade från min tidigaste barndom. Att skriva här har varit en oerhörd hjälp för mig. Här har jag tagit mig plats att älta.

Jag blir lika varm och lycklig var gång jag läser om mänskor som kommit till frihet. Så kände jag när jag läste ditt inlägg. Tack för att du delade med dig.
En varm och innerlig kram till dig om än i regn och blåst.... men inne lyser ljusen✨ / mt

mulletant
tors, 2017-12-28 - 05:49

där jag tillåter mig utrymme att "älta och mala" och det är här jag bevarar min berättelse så kopierar och klistrar jag idag igen. Jag har läst och skrivit mer aktivt än på länge, mest för att jag har tidsutrymme tror jag.... men kanske också att det är en inre maning. Livet blir inte färdigt. Relationen blir inte "färdig". Allt är i ständig förändring och vi mänskovarelser måste finna vår plats och vårt förhållningssätt till livet som det är här och nu. Idag inledde jag dagen med att skriva till Allmylove som lever men sin man, nykter sen ett år tillbaka. Jag inser när jag skriver att kärnan i tolvstegsprogrammen är så sann: genom att (försöka) hjälpa en annan hjälper jag mig själv. Så bra för mig att få titta bakåt och reflektera över hur jag hanterat lögner, svek och skam som jag levde i så länge. Hur jag hanterar det idag. I insikt om att var och en måste hitta sina strategier. Och min egen insikt, strategierna måste anpassas i tiden... det som varit finns kvar nånstans men nuet är ett annat. Resan, den är livslång. Så här skrev jag, det gäller för mig idag, här och nu. :

Välkommen! Så bra att du hittat hit! Jag tänker som Ellan ovan att det är viktigt att du får din egen hjälp! Finns det någon Alanon grupp i närheten? Eftersom mannen går på AA och tydligen har hjälp av det är det absolut värt att pröva. Annars något annat av de förslag Ellan räknade upp.

Jag känner så väl igen det du beskriver. Min man har varit nykter flera år nu och även han har gått och går på AA. När hans nykterhet blev hans 'egen' och han hittat AA for vi tillsammans till ett landsmöte och där gick jag på mina första Alanonmöten. Det var en fantastisk upplevelse! Att få höra så många som gått igenom detsamma som jag, samma upplevelser av lögner, svek och skam.. Även många missbrukare som delade sina erfarenheter berörde mig djupt. Det var minst lika värdefullt.

Jag kan fortfarande drabbas av känslor som gör ont, riktigt ont. De gemensamma tolvstegsinsikterna hjälper mig. Jag ser att han jobbar med sitt och jag tar ansvar för mitt. Det betyder absolut inte att vi inte skulle prata om svåra saker men det som är gjort kan inte göras ogjort. Jag har ältat massor här.... skrivit mina minnen och med åren har de bleknat och suddats i kanterna utan att vara förnekade och gömda.

Jag har också haft stor hjälp av kunskap om missbrukets mekanismer. Genom att läsa på missbrukarsidorna här har jag gång på gång på gång fått bekräftat vilken kamp det är att leva med beroende och att göra sig fri. I början, och då tänker jag de första åren, hittade jag mina egna metaforer för att förstå.... Jag tänkte ofta på hur det skulle vara att leva med insikten att jag aldrig mer skulle få börja dagen med en stor mugg kaffe med mjölk. Eller hur jag kan lägga en till patiens på datorn... och en till och en till fast jag vet att jag borde sluta. Det kan låta simpelt men det hjälpte mig att förstå hans svåra val och saknaden i situationer som var starkt förknippade med alkohol.

Jag lever idag med insikten att 'smyger, ljuger, förnekar' hör missbruk till oavsett missbrukets utlopp. Då när han ännu drack sa jag ofta att jag vill leva med 'den sanna X men inte med den du är när du dricker'. Nu är han den sanna X, sitt sanna jag och jag försöker inse att det var missbruket som skapade mycket av det som gjorde mig och oss så illa.

Kanske att jag skulle sammanfatta så här: Se och ta vara på det goda, lämna det som var och det som inte kan bli annorlunda. Läsa Sinnesrobönen. Det har vi gjort tillsammans ibland. Jag tror att det du beskriver och det jag upplevt är vanligt och kanske oundvikligt i livet med en tillfrisknande missbrukare och en tillfrisknande medberoende.

Ta hand om dig! Allt gott! / mt

Och nu, här i min egen tråd, när jag läser igenom och skriver till mig kommer orden till mig ur Tranströmers Romanska bågar - outslitlig. Hållbar. Så som bra texter är:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Så är det med oss människor. Oss alla. / mt

Renée
lör, 2017-12-30 - 11:59

Hej Mulletant!

Jag läser dina tänkvärda inlägg
och uppmuntrande svar
till hopp och tröst i olika trådar här.
Tacksam att jag får förmånen att läsa.

Jag ska göra som du;
”Se och ta vara på det goda
och lämna det som var
och det som inte kan bli annorlunda”.

Önskar Dig och Din familj ett Gott Nytt År!
Varma hälsningar ♡ / R

misty65
lör, 2017-12-30 - 23:50

Har precis börjat här i det här forumet. Men att få min man nykter är min högsta önskan. Så det är skönt att läsa en tråd där det går gått bra. Men min man erkänner inte att han har problem. Han inte insett hur illa det är. Det är väl just det som jag har ett brottas med. Han blir arg när jag tar upp det.

Nyttan
sön, 2017-12-31 - 06:56

För att du skriver ibland. Jag behöver sanna historier där någon som du behåller din nykterhet.

Gott nyktert nyår!

Nyttan
sön, 2017-12-31 - 06:56

För att du skriver ibland. Jag behöver sanna historier där någon som du behåller din nykterhet.

Gott nyktert nyår!

mulletant
tors, 2018-01-11 - 09:10

Inom vår familj finns, som i så många familjer, en väl förborgad familjehemlighet som mycket få känner till. Mannen och jag har under hela vårt gemensamma liv varit invigda och sinsemellan öppna om detta. Han har länge grubblat över om han borde dela med sig till ytterligare en närstående men hittills valt att inte göra detta. På senare tid har detta börjat plåga honom alltmer men utan att vi gjort något mera åt saken.

Nyligen kom han i kontakt med en fritidsverksamhet som han blev intresserad av. Jag tyckte det verkade som en jättekul grej. Ganska snabbt märkte jag dock hur han gick "all in" och jag kände en diffus oro som jag inte kunde sätta fingret på. Det nya intresset innebär inget som har med alkohol att göra, jag ser överhuvudtaget inga risker, faror eller något olämpligt med det så jag försökte lägga det åt sidan och ägna mig åt mitt. Jag har mina vänner och ett antal aktiviteter som han inte alls deltar i så självklart kan han välja sitt - men jag blev inte fri från min oro och jag blev inte klar över vad den handlade om.
Efter ett tag kom tanken, och orden, att han drabbats av "mental besatthet" och så kunde jag plötsligt formulera att det inte handlade om aktiviteten som sådan utan det att den nästan totalt verkade uppta hans tankeverksamhet. Efter ett par dagars funderande sade jag detta till honom, att det skrämmer mig att se hur upptagna hans tankar är det nya intresset. Därtill att hans funderingar om att tala med en närstående om "det hemliga" hade kommit i skymundan. Han gick inte i försvar (som jag ärligt talat förväntat mig) utan blev riktigt ledsen och alldeles tyst. Mitt hjärta bultade men jag var ändå lättad över att jag sagt.

I går kväll när jag kom hem berättade han att han tagit tag i det svåra. Han tackade för att jag hjälpt honom.
- Jag ser, sa han, att det nya intresset ersätter och följer samma mönster som det här, och det här och det här tidigare gjort i mitt liv. Tack för att du hjälper mig att se!
Jag lovar att det var överväldigande! Jag funderade.... borde jag ha sagt tidigare, om andra saker, för jag tycker mig ha sett precis det mönster han beskrev. Hur han går intensivt in i något och jag har tänkt att det kan hjälpa honom att hålla tankarna borta från annat som tar emot. Men jag väljer att tro på min tanke att tiden inte varit mogen tidigare. Att den rätta tiden var här och nu.

Så tacksam! Än en gång, det är möjligt att ta makten över sitt liv. För den som är villig och har modet att se och möta sina .... demoner. Ja, demoner. Det ordet skrev forumvännen victoria till mig för många år sen. När du möter demonen, skrev hon, vik inte undan med blicken! Tack för de orden kära vän!

Jag vill också tillägga att 12-stegsprogrammet haft och har en stor betydelse i att se, erkänna, gottgöra och få möjlighet att försonas. Det ger en ram och ett stöd i livets kanske viktigaste uppgift. Att försonas med sig själv, andra och livet som det blev. Och så länge vi lever och finns här har vi den möjligheten.
Allt gott till dig forumvän som läser / mt

Ullabulla
tors, 2018-01-11 - 20:56

Det känns lite som att filbunkarna hittar av chilin i partnerskap.
I alla fall rätt ofta.
Och denna chili behöver liksom påfyllning utifrån.
Filbunken möjligen lite socker.

Och vi dras till varann och svalkar och kryddar om vartannat.
12 stegsprogrammet är fantastiskt,Jag håller bara med.
Som ett långt tjockt rep att hålla balansen med.

Ullabulla
fre, 2018-01-12 - 09:08

Vi är nog mer komplexa varelser än generaliseringar.
Jag föredrar socker trots att jag nog söker mig till ytterligheterna ?

mulletant
ons, 2018-02-28 - 11:12

Igår. Ett samtal, en delning.... hemma i fåtöljen i sällskap av min man. En av mina viktigaste delningar. Initierades av att mannen än en gång tar upp en situation där ha känner sig ensam, ”bortvald” av mig.
Egentligen initierades det hela av att jag tipsade honom om en kolumn om förändringar i tiden.
Hans reaktion väckte de vanliga känslorna och tankarna: känner mig kritiserad, förstår samtidigt väldigt bra hans känsla, tanken - jag har väl rätten att göra mina egna val, välja själv utifrån mina behov....
Sen tog min tanke ett varv till, vad skulle hända i mig om jag följde... eller lovar följa hans önskan. Varför gör jag inte det? Varför vill jag inte det i denna till synes simpla sak?
Insikten kom snabbt och var .... ja, den var NY trots att detta varit aktuellt så många gånger.
Jag beslöt att dela min insikt med honom. Det blev en lång, lång delning. En resa till min barndom, mitt inre, minnen, känslor, tankar. Hur det påverkar mig idag. Hur mycket jag måste använda mitt förnuft i vissa vardagliga situationer för att hantera mina känslor, av direkt fruktan för situationer där jag klart inser att det är en helt överdriven och irrelevant känsla.
Han lyssnade. Och lyssnade. Och tackade för att jag hjälper honom att förstå. Att förstå att det inte är honom jag ibland väljer bort utan att det är mig själv jag måste skydda. Att jag flyr från en till synes helt lugn och normal vardag för att jag inte orkar hantera inre hotbilder.
Så irrationellt kan en högutbildad, erfaren människa fungera. En människa som kan hjälpa andra men inte alls alltid sig själv.
Liknande insikter har jag många gånger fått – eller nått – genom att skriva här. Låta tankarna röra sig ”inåt” i den takt jag själv bestämmer. Utan att någon kommer med vare sig frågor eller synpunkter. Och den respons som kommit har jag själv kunnat välja hur jag vill förhålla mig till.
Delandets och det förbehållslösa lyssnandets konst har jag fått tillägna mig genom aktivt deltagande i tolvstegsarbete.
Så tacksam, så tacksam.

Efterskrift: Skrev tidigt på morgonen innan jag åkte till ett tillfälligt inhopp på mitt tidigare jobb. Var lite motigt att bege sig ut i kylan men en bit på väg kändes det hemvant och bra. Likaså när jag steg in och gick uppför trapporna. Då kom jag ihåg hur det var för sju år sen. Och ännu för fem år sen... då var jobbet, min arbetsplats med nyckel och eget rum min trygghet. Dit flydde jag efter återfallet som blev hans vändning, där var jag alltid (nästan i alla fall) säker och i form - även efter sömnfattiga nätter. Nu är det en trevlig plats att besöka och göra en kort insats men min plats är i hemmet. Där är jag numera avslappnad, rofylld, trygg. Under ett antal år var det inte så.
Och ja, jag är så tacksam över denna plats där jag fått upprepa mig, vrida och vända, älta. Och över AA / Alanon och Livsstegen. Över er människor som rör sig här och delar erfarenheter, styrka och hopp. Fortfarande är mitt mantra att det är möjligt att ta makten över sitt liv. Om än stegvis och bitvis, men det är möjligt! Allt gott till dig som läser / mt