Snart två år sedan jag var här sist. På akuten med skyhöga levervärden och en sviktade hälsa. Jag blev så rädd så rädd och höll mig nykter i några månader. Sen kom de där steget som jag TRODDE jag skulle fixa, att ta ett glas då och då och dricka med måtta. Jamen ELLER HUR??
Den här hösten har det eskalerat nått å de grövsta av olika anledningar. Återställare har blivit vardag. Alkohol nästan varje dag. Helgerna rejält.
Natten mellan söndag och måndag var hemsk. Ångest, hjärtklappning, yrsel, dödskänsla att nu är det över....Måndag tog jag två atarax och pinade mig igenom dagen med att djupandas. Tisdag galna magsmärtor och en minut från att åka in till akuten. Tog en smärtstillande och lyckades slumra bort större delen av dagen. Natten varit lugn och vaknade med känslan att nu får de fan vara nog. Jag är bara 45 och har ett övrigt bra liv. Jag vill inte mer.
Gick upp på toa och får se urinen rejält mörk och jag förstår att levern inte är glad på mig (heller)...
Har gått en kort promenad, tagit mig en kopp te och beslutade för att logga in här igen......Jag skrev inte så jättemycket sist då för nått år sen men minns känslan att ha någonstanns att logga in och läsa och känna att man inte är ensam.
Jag skäms. Jag är ledsen. Jag ljuger för mina nära. För mina kollegor. För mig själv.
Jag måste upp från botten och det nu. Är rädd att det är försent men intalar mig att än är det inte kört.