Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

Det dröjde ända tills nyårsafton innan Peter kände sig kry igen. Vid det här laget var han lite sur på föräldrarna; dom hade fortfarande inte kommit sig för med att byta hans nya overall trots att dom hade åkt och handlat flera gånger. Hur skulle han kunna vara förståndig och klä på sig ordentligt när allt han hade var de gamla slitna skidbyxorna? Visserligen hade han fått nya fina moon boots i julklapp, så fötterna frös han inte om, men rumpan kändes nästan bar på grund av hålen i byxorna. Hursomhelst tänkte han inte sitta inne längre; han måste ju ändå släppa ut Rudolf så varför skulle han inte kunna göra hunden sällskap? Och kanske leka lite med kälken. Han skulle säkert hinna åka i en timme eller två och ändå hinna in innan föräldrarna vaknade. Han bestämde sig för att göra det och också för att inte säga något till dem.

Banan han hade kört upp på födelsedagen hade snöat igen, men han kom tydligt ihåg hur han hade kört så det behövdes bara några få turer så var den fin igen. Problemet var Rudolf; han ville inte åka med på kälken, men gjorde ändå sitt bästa för att hänga med nerför backen. Följden blev att han kom farligt nära ibland och Peter var rädd att han skulle köra omkull om hunden kraschade in i honom. Han kom ihåg hur svårt det hade varit att ta sig fram i den djupa snön och eftersom ingen vuxen var vaken än kunde han bli kvar där ute ett bra tag. Så efter bara ett par åk smög han sig in i stugan igen, det skulle säkert bli tid att åka mer senare.

Så mycket mer blev det nu inte, det var ju nyårsafton och gästerna började anlända redan innan det blev mörkt. Nog fanns det frivilliga till att följa med honom ut i backen, men de pratade om att de också ville prova och det räckte för att Peter skulle ställa undan kälken i ett hörn i garaget och gå in till sina böcker och sin TV. Inte tänkte han låta några vuxna åka på hans fina nya kälke inte! Han mindes förra året då de hade kört sönder hans pulka; dessutom trodde han inte att hans bana skulle hålla för de vuxnas vikt, risken fanns att han hade blivit tvungen att göra en ny. Resten av nyårsafton blev rätt jobbig, maten var av det lite mer exotiska slaget; Peter hade föredragit korv med mos. Fast visst var det kul att sitta med de vuxna och äta och skåla, och han fick ju också skicka iväg några raketer vid midnatt även om han undrade varför han fick göra det just nu, resten av året fick han ju knappt cykla ensam på gården ens. Vid det här laget var de vuxna så skräniga att han tyckte det var rätt skönt att få gå och lägga sig.

Fortsättning följer…

för din fina fastän ledsamma berättelse om Peter och Rudolf. Jag befarar att många barn skulle känna igen sig i berättelsens kärna.
Jag önskar dig en trevlig nyårsafton och ett riktigt Gott Nytt År! / mt

misty65

Hej

Gillar ditt sätt att uttrycka dej. Tänkte först inte skriva något. Men ditt inlägg om fjärilar väckte tankar hos mej. Jag går mycket promenader. Och under flera veckors tid var det 3 st fjärilar (blåvingar)
som flög ihop på samma ställe.Som jag upplevde det en yster dans. Tidigare det året förlorade vi tre hästar i ett åsknedslag. Tänk vilka tankar. Men i mitt stlla sinne undrade jag om det var dom Klart det finns en annan förklaring. Men ändå.
Intressant att läsa om din kamp. Min man har också problem men han öppnar sig inte om det. Att läsa dina inlägg öppnar mina ögon om hur han har det.

som vi fick oväntat av en grannfamilj. En vanlig bondkatt och min första tanke var att den var ganska ful med väldigt långa ben. Den blev en kär familjemedlem och vi sa alltid att den egentligen var en älg med sina långa ben. Efter många år blev katten överkörd, den hittades men gick inte att rädda. Veckorna därefter såg jag/vi älg vid tre tillfällen på olika platser där jag aldrig nånsin sett älg tidigare. Det är överhuvudtaget sällsynt att se älg där vi bor. Jag tillåter mig att tro att det var kära kisse som visade att hon var fri och lycklig? Det finns mycket i livet vi inte helt kan förklara och förstå. Bara att förhålla sig ödmjuk inför?✨? / mt

Det är lite som när min mamma dog. Samma natt – jag övernattade i hennes då tomma lägenhet–, hörde jag kyrkklockorna vagt sjunga,... liksom inuti väggen! Hon bodde i närheten av kyrkan, men dess fysiska klockor ringde verkligen inte mitt i natten...! Ändå gjorde dom det. Jag är inte det minsta psykotisk och har aldrig haft hallisar. Nykter var jag också. Gick ut i trappuppgången och lyssnade, men där rådde tystnad. Hela byn sov, utom jag. Och klockorna ringde svagt, men ändå.

heueh

På nyårsdagen vaknade Peter tidigt av att de sista gästerna trampade upp mot loftet, glatt sjungande. Han kunde höra hur de dunkade i väggarna men förstod inte vad de sjöng; det måste vara på något annat språk. Han låg kvar i sängen ett tag och försökte somna om, men det var nästintill omöjligt. Plötsligt insåg han varför; Rudolf var inte i hans rum, tänk om dom hade glömt honom kvar ute igen! Snabbt kom han ur sängen och öppnade dörren och där stod Rudolf, tack och lov! Hunden var nog rätt nöjd med natten, han hade satt i sig en hel del köttbullar och prinskorv och annat gott, dessutom hade han fått springa omkring en hel del. Varje gång någon gick ut hade han följt med, så nu var han nöjd med att få rulla ihop sig på sin dyna i Peters rum och sova lite.

Peter var inte alls på humör för att sova, så han klädde på sig och gick en runda i huset. På vart och vartannat bord stod det glas; de flesta tomma men det fanns också en hel del som bara var halvt urdruckna. Han smakade lite på de olika sorterna men aktade sig noga för de glas som det låg fimpar i. Han hade gjort misstaget att dricka ur ett sådant en gång och blivit väldigt sjuk. Några av glasen innehöll grogg, det var inte så tokigt, ganska sött och gott, så han drack lite och kände sig väldigt vuxen. Han hade gjort så förut, det stod alltid glas kvar på borden när han kom ner på morgonen efter en fest. Han gillade den där känslan han fick efter ett tag; lite yr, lite varm och så kände han sig på något sätt större och starkare. Han beslöt sig för att gå ut en sväng och titta till sin kälke i garaget.

När han kom ut var det bitande kallt, säkert tjugo minusgrader, han borde nog ha tagit på sig mer kläder men han skulle ju bara till garaget en kort sväng. Halvvägs mellan huset och garaget låg hans kälke i en snödriva. Någon hade använt den! Och haft sönder den! I änden på snöret som man använde för att dra den uppför backen hade det suttit ett handtag; det var borta och i stället hade någon knutit en ögla. Han inspekterade kälken noga alltmedan han blev argare och argare. Arg på sina föräldrar för att de inte sade ifrån till sina vänner, arg på de andra vuxna för att de inte respekterade hans grejor, arg på vuxna i största allmänhet för att de blev så dumma när det var fest.

Han bestämde sig för att kolla om dom hade kört sönder hans bana också. Han satte sig på kälken och gled iväg nerför backen. När han väl lämnade husets upplysta fönster bakom sig, det stod en adventsljusstake i vart och ett av dem, insåg han hur mörkt det var; han hade svårt att se banans sträckning framför sig. Visserligen var det stjärnklart men månen var inte framme så han önskade att han hade tagit med sig en ficklampa. Så dags nu, han hade redan börjat få upp ordentligt med fart. Just där vänstersvängen började körde han in i ett gupp som fick honom ur balans och ur banan. Han åkte över ett krön och nerför en mycket brantare sluttning, farten ökade så mycket att han tyckte det började bli otäckt, han hade svårt att hålla sig kvar på kälken.

Plötsligt dök en mörk skugga upp framför honom: det var en klunga fjällbjörkar som han inte lagt märke till förut, nu insåg han att han var långt bort från banan. Han gjorde sitt bästa för att väja men lyckades inte helt, han träffade först en av trädstammarna vilket sände honom av kälken och i ett horisontellt spinn som gjorde att hela världen tycktes snurra runt honom. Därefter träffade han nästa stam och han kände en skarp smärta i högra benet. Sluttningen var brant och han fortsatte ett långt stycke innan han till sist, efter att ha farit över ytterligare ett krön, landade i en djup snödriva. Hans mössa var borta liksom hans ena vante och snart insåg han också att han var barfota. Han försökte resa sig upp, men hans högra ben svarade med en bedövande smärta. Han prövade att krypa men han nådde inte ner till marken genom den djupa snön. Han låg där han låg.

Efter en stund började han frysa så han skakade. Han ångrade bittert att han inte hade tagit på sig mer än han gjort, han önskade att föräldrarna hade bytt hans overall så att han kunde ha använt den, han önskade att han hade tagit med sig Rudolf, men mest av allt önskade han att han inte hade gett sig ut över huvud taget. Han visste inte hur länge han hade legat där när han insåg att det började ljusna, solen måste vara på väg upp. Samtidigt började en behaglig värme sprida sig i kroppen; han slappnade av och plötsligt befann han sig inte längre i en snödriva på fjället: han satt i soffan bredvid sin mamma och läste om Kalle Blomkvist, det var varmt och mysigt och han kände sömnen smyga sig på…

Och så kom det sig att där, för exakt trettio år sedan, på en snötäckt fjällsida badande i solens första strålar, blåste en iskall vind ut det ljus som borde ha fått brinna än i dag.

Det gör ont och svider i hjärtat även om jag från den första delen förstod att det var åt detta håll det lutade...
Men smärta är en bra påminnelse, samma känsla jag fick när jag började läsa din berättelse har jag haft i många år, känslan av att berättelsen som är mitt liv inte kommer sluta väl. Känslan av att mina barn till exempel kommer gå samma öde till mötes som Peter....
Den känslan har avtagit och nu försvunnit i takt med att mina nyktra dagar blir fler och fler. Men jag vill inte glömma den, inte glömma hur det känns att se avgrunden obönhörligt komma närmre.
Glömmer jag blir det farligt. Jag bär med mig Peter som en påminnelse.
Tack Heueh.
Kram Amanda

Gripande berättelse ur ett barns perspektiv, – ett försummat, ensamt barn som dränkts i prylar, som om det var det enda ett barn behövde och med syfte att hålla honom på avstånd så att de vuxna kunde leka vidare utan att drabbas av dåligt samvete...! Men verkligheten kom så småningom ifatt dem. Undrar hur de vuxna egentligen hade det och resonerade.
Det här var en berättelse ur verkliga livet om jag förstått Heueh rätt?

Tack för berättelsen! Tänkte att det var så det skulle sluta, så sorgligt. Än värre att den är verklighetsbaserad.
Och jag har sagt det förr... du borde skriva en bok.

Ja, det är helt klart att vår Heueh är en författare! bland många andra här på forumet... Tyvärr är det väl så att författarmanteln i sig kan vara tyngande.... att berättandet då blir nedtyngd av krav och förväntningar... Bra därför att freewheela så här på nätet ett tag! Det är ju också att bli,... vara... författare – och nå många läsare! Som man kan interagera med!

PP

Fick mig att bli lite sorgsen med tanke på vad jag eventuellt tidigare lämnat för avtryck. Men det är egentligen framtiden som räknas. Ska bli fint att få barnbarn någon dag i framtiden, det ser jag fram emot!
//PP

heueh

hundlös under veckan. Han har varit på semester hos min son och det är honom väl unt; där nere rasar det inte snö från taken så att det dånar i hela huset och han får för en gångs skull traska på i snabb takt under promenaderna. Han blir matad med prinskorv på kvällarna och får ligga i sonens säng och mysa så mycket han vill. Jag inbillar mig att det känns ungefär som när jag var ung och fick åka och campa med kompisarna på egen hand, utan vuxna. Hela världen låg för våra fötter: allt var möjligt och allt var inom räckhåll.

Själv stod jag här en morgon, på förstubron med kaffekoppen i handen och plötsligt överfölls jag av en nästan fysisk känsla av ensamhet. Det var som om jag stod på en bergstopp och resten av mänskligheten på en annan; jag visste att de fanns där, kunde se hur dom umgicks och hade kul men jag hade ingen möjlighet att ta mig dit. Det är den värsta formen av ensamhet tycker jag: att tro sig veta att man är den enda som är ensam. Jag har valt att leva ensam och trivs bra med det; men jag vill gärna ha andra människor inom räckhåll, bara utifall.

Då slog det mig; den där känslan är inte okänd för mig, precis så har jag känt det under mina dryckesperioder. Nu när jag tänker efter är det nog den värsta delen av drickandet: den där känslan av total ensamhet. Det spelar ingen roll om jag har haft andra människor i närheten, jag har ändå känt mig isolerad, oförmögen till normal samvaro. Den hemlighet jag burit på har byggt en hög mur mellan mig och andra. Det är nog därför de gånger jag har varit på behandling eller på AA har känts så befriande, jag behöver inte vakta min tunga, jag är bland vänner. Inget jag berättar utlöser höjda ögonbryn eller föraktfulla blickar, ingen ifrågasätter. Precis som här på forumet.

Ha en bra dag alla!

Fastän du bäst trivs ensam, har hög integritet, så är du samtidigt väldigt nära oss som läser dig. Du bjuder på en stor hudlöshet och värme som gör att man som läsare känner sig mindre ensam. Viktigt, eftersom alltför stor ensamhet ibland skapar drogberoende, och drogberoendet ensamhet.

Vill bara tacka för att du finns kvar här och skriver! Du fångar känslor och stämningar så att det berör. Vet du, häromdagen hörde jag i lokalradion om en pojke vars liv kunde slutat som Peters. En liten pojke som var ute och vandrade ett par timmar i sträng kyla utan vantar. Den gången slutade det lyckligt, dvs gossen kom tillrätta med livet i behåll och överlämnades till föräldrarna. En får hoppas att de själva inser vad de måste ändra i sitt liv och att de får stöd av de myndigheter som kontaktats. Jag drabbades lite extra illa när jag så nyss följt din berättelse om Peters ensamhet i det materiella överflödet.
Kram och lev väl / mt

heueh

på sätt och vis. Jag har varit ute på jobb sedan jag skrev sist och kom hem idag till en gård täckt av en halvmeter blötsnö. Så nu har jag en förmiddag med snöslungan framför mig och i eftermiddag bär det iväg igen. Tur att jag är nykter.

Ha det gott alla!

Tack för tipset om lilla fröken Alexa.
Har inte kunnat sluta tänka på henne sedan du skrev om'na.

Efter lite efterforskningar har jag i helgen ställt hennes kusin Google Home Mini på vår fönsterbräda i vardagsrummet.
Och det är fantastiskt roligt, för alla i familjen.
Mest roligt är det när man ber henne om how does a dog sound.
Det får dotterns hundar att vicka på huvudet på det mest sötaste sätt.
Efter att ha frågat om min adress och hur långt det är till New York och olika svåra räkneexempel så blir det snart dags att investera i ytterligare styrbara faciliteter.
Hon väcker mig på morgonen och vyssar mig till sömns med spotify.

Enda nackdelen är att faktiskt frugan har blivit lite sotis på henne, hur man nu kan bli det på en elektronikmojäng.

Tack för tipset.

Ps det var länge sedan du skrev några rader, saknar dig.

Berra