Det är så fruktansvärt svårt att hålla sig på rätt spår ibland. Jag kämpar fortfarande dagligen med att inte dricka.. Igår var extra tufft. Jag träffade min pappa och vi åt middag ute. Han beklagar sig över sitt liv jämt och ständigt och super ner sig totalt. Ger mig inga komplimanger för att jag håller mig nykter utan istället ger min en förvånad min som får mig att känna mig så liten, som om han är chockad att jag faktiskt kan klara mig utan alkohol. Det är svårt nog utan hans kommentarer och blickar..
Kvällen slutar med att han ska leta upp min farbror och min kusin och banka skiten ur dom för att han är så in i bomben förbannad (och full). Efter i julas när han slog ner min kusin (ett jävla mirakel att jag inte drack den kvällen) så har han varit förbannad och skamsen. Han är arg på mig för att jag inte tog hans parti och att jag lät han gå i storm hela vägen hem. Att han startar bråk och ska slåss och så ska jag köra hem honom som om inget hänt? Jag var livrädd. Jag såg hur arg han var, jag vågade inte. Samma rädsla kände jag igår. Jag trodde han skulle slå mig. Värst av allt är att han ville gå till min arbetsplats och börja bråka, restaurangen där jag jobbar.. Det var där min farbror befann sig. Jag var redo att ringa polisen. Jag böna och bad att vi skulle gå, men han vägrade. Till sist gick vi. Efter en stund blev arg på mig igen och skrek "Jag kan inte lova att jag inte går tillbaka".. Så gick han mot mitt jobb igen och jag sprang efter.. Fick övertalat han att jag skulle slänga ut min farbror om jag bara fick gå dit själv och han väntade utanför. Under tiden jag var där inne så försvann han.. Han skickade ett sms och sa adjö och att jag skulle hälsa min syster att han "bara ville väl". Jag vet inte var han tog vägen men jag började gråta och mina kollegor fick hjälpa mig. Så glad att jag var fri från a.
Jag är så ledsen och arg och frustrerad och helt hjärtekrossad. Sitter och gråter nu när jag skriver och vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet varken ut eller in. Den här känslan är helt oumbärlig. Och jag har inte gjort mig förtjänt av den.. Jag drack inte. Jag kämpar så det rycker i hela kroppen.. Vill inte vara med om det här
Hur ska jag få han att inse att A är den största boven?? Jag kan inte sluta dricka åt han, han måste någonstans inse det själv.. Men jag är så rädd för han hotar med att ta livet av sig hela tiden... Tänk om jag säger något och han försvinner?? Hur ska jag kunna kämpa för två??
Ledsen att texten är hastigt skriven och kanske osammanhängande men behövde få det ur mig