Hej alla! Vill berätta om mitt förhållande till alkoholen under livet och varför jag väljer att sluta helt med drickandet. Jag hoppas att denna tråden kan hjälpa någon annan som känner igen sig och samtidigt vara ett stöd för mitt beslut.

Debuten var i tidiga tonåren, 14-15 års åldern någon gång. Drack mest det man fick tag i, sprit stulen från föräldrar, folköl, HB någon gång etc. Drack sällan men det resulterade i ett par riktiga karatefyllor, med spya och i princip "medvetslöshet". Under en av dessa fyllor så ådrog jag mig en skada, vilken senare skulle ge mig komplex för mitt utseende fram tills 30 års åldern. Eftersom jag inte vågade erkänna för föräldrarna att jag druckit så blev det heller inget sjukhusbesök (skadan syntes inte så tydligt).

Självförtroendet, vilket redan var lågt, sänktes ännu mera med åren pga skadan och när man fyllde 18 så fick man fri tillgång till "sinnesfrids"medicinen på uteställen. Att försöka sig på damer var omöjligt innan man hade rejält innanför västen. Åren gick och det mesta i livet kretsade kring helgens fylla. Som 22 åring började jag med att dricka ett par starköl mitt i veckan, hemma, själv. Inte ofta men det hände. Träffade under denna dit min nuvarande särbo, tidigare sambo, men särbo pga av en otrohetsaffär från min sida.

Åren flöt på med lite studier och arbeten, det dracks i princip varje helg, på uteställen med löst bekanta, eller "mysdricka" hemma. Jag började vid 24-25 års ålder utveckla någon form av depression, vilken resulterade i att jag började isolera mig och dricka mer. Sedan jag och särbon flyttade hit för 5 år sedan, där jag nu bor ensam, så har hemmadrickandet eskalerat. Jag har haft ganska god tillgång till Tysklandsöl och ibland Hembränt vilket gjort att jag periodvis druckit 5-6 dagar i veckan. Under semestertider flera veckor i sträck. Inte så att man bli aspackad utan mer är småfull hela dagarna. Den enda bekntskapskrets jag haft de senaste 8 åren har varit suparkompisar. Fyllan och musiken är det enda vi haft gemensamt.

Jag är inne på mitt 32 år och är så förbannat trött på att vara deprimerad, försöka bota det med alkohol, bara för att vakna upp med dödsångest och ännu djupare depression. Allt dåligt som hänt mig har berott på alkoholen. Jag lever just nu, och har gjort de senaste åren, i en form av status quo. Jag är missnöjd med hela min livssituation men har tidigare varje gång valt att bedöva känslorna med alkoholen.

Det är slut med det nu. I somras började jag seriöst styrketräna med en bekant, vilket hjälper det psykiska väldigt mycket. Jag slutade med snuset den 7/12 efter över 10 år av hårt snusande och drack senast den 30/12. Den natten vaknade jag flera gånger med ren dödsångest. Först då förstod min partner på allvar att jag har problem. Jag väntar på tid för kognitiv beteendeterapi för mina psykiska problem.
Men jag lever hellre nykter och bedrövad ett helt liv än i en falsk och tillfällig lycka.
Kämpa på alla där ute, för det tänker jag göra!
/SjälvBästeDräng

Herr Gårman

Tack för att du delar med dig av din historia. Jag tycker att du är otroligt stark som tar den här kampen. Kan själv uppleva något slags status quo i mitt liv. Allt bara står och stampar och jag inser ju att i princip alla svårigheter jag har försätter jag mig själv i på grund av min alkoholkonsumtion. Tror att det är superviktigt att ersätta alkoholen med något vettigt, likt du gjort med styrketräning. Gör jag inte det kommer jag bli uttråkad och rastlös och så blir det som vanligt igen.

SjälvBästeDräng

Tack så mycket. Jag försöker se detta i ett långt perspektiv. Är jag stark i detta nu så kommer mina framtida val i livet att vara baserade på en nykter och bra grund.

Det mesta av mitt drickande har varit i ensamhet hemma eller med sambon, så jag har inte så många roliga festarminnen att sakna heller.

Sedan jag slutade dricka så har faktiskt livet kännts lite mer meningsfullt för min del. Jag har inte längre ro till att lägga timmar sittande framför datorn, spelandes, drickandes och snusandes. Vilket är väldigt skönt.

Jag får hoppas kämparandan håller i sig.

Hur länge har du hållt uppe?
Vad ersätter du drickandet med?

SjälvBästeDräng

Gratulerar till 16 dagar. Varje dag är en vinst. Vad jag förstått så har du samtidigt blivit lämnad ensam i din prövning?. Mycket starkt att stå emot alkoholen då, och nog det enda sättet att komma ut med värdighet ☺.

Man får försöka ha att göra. Utöver träning så fungerar meditation för mig och att pilla med vardagsbestyren. Har inte sinnesro att skjuta upp det till morgondagen längre.

Se fram emot att vakna tidigt till helgen och fånga dagen så ska du nog se att det går vägen ☺

Herr Gårman

Jag har skrivit till dig i min tråd.
Men jag skriver lite här också.
Jag drack en hel del i helgen som var.
Jag vet att jag måste ersätta slentriandrickandet på helger med något som känns meningsfullt.
Jag ska ta tag i träningen igen som inte blivit av på månader, sedan har jag flera projekt att fixa hemma som också känts oöverstigligt jobbiga när man är bakis.....
Jag känner en så stark motivation till förändring. Jag hoppas att det kan hjälpa mig att fatta rätt beslut och bryta en riktigt dålig vana.

SjälvBästeDräng

Svarar i denna tråden så slipper jag skriva i båda. Smart drag att börja träna när du vanligen dricker(helger), tror det kommer göra susen.

Vad som mer fungerar för mig är att på ett ej känslomässigt, nyktert och rationellt sett försöka motivera att dricka. Det går inte, för det negativa så mycket väger över den lilla sinnesfrid man vinner en liten stund. Samma sak med snuset.

För övrigt så är nog det absolut viktigaste att ta reda på varför man dricker som man gör till att börja med. Det är där jag kommer försöka lägga min energi framöver, eliminera sjukdomen inte symptomen.

SjälvBästeDräng

Idag är inte det psykiska som det ska vara. Ångest verkligen kryper utanpå kroppen. Minnen, krav, förväntningar och drömmar blandas till en soppa som stressar sönder mig. Helvete vad tiden går fort.

Helg idag. Den tidigare obligatoriska avslappningsalkoholen ska icke infinna sig.

Må väl där ute

Herr Gårman

Tufft för dig att det känns som det gör. Positivt är att du tillåter dig att känna efter och att du är klok nog att veta att du en sådan här dag inte ska använda alkohol för att minska stressen. För du vet att det bara blir värre. Det är väl så det är. Sådana här dagar kommer och man måste på något sätt klara av dem. Du får köra ett extra hård träningspass! Kämpa på och ha en härlig helg!

SjälvBästeDräng

Tack för omtanken. Jo jag inser ju att det är dessa dagar som är prövningarna. Man måste nog förstå att det bara är tankar och finna ett sätt att kontrollera dem.

Detsamma, trevlig helg.

Mirabelle

Det är så strongt att söka hjälp. Jag beundrar er alla som tar hjälp av grupper, vården, terapi... Själv är jag för rädd att bryta ihop på riktigt om jag släpper in någon, eller ut något... Välkommen hit, och gratulerar till ytterligare en nykter fredag!

SjälvBästeDräng

Tack. Tror att alla hamnar där när man passerat en viss gräns. Kanske svårare att ta till sig vården man erbjuds. Sökte KBT för ett par år sedan, var på ett möte, ETT MÖTE! Sen tyckte jag det var meningslöst, jag är frisk, ingen halvidiot som behöver psykvård etc. Tänk var jag hade varit idag med två års kbt i bagaget. Nu får man vänta flera månader på tid för att vården är så ansträngd istället. Men denna gången ska jag inte hoppa av.

Dikten överträffar verkligheten. Du ska se att det bara gjort dig gott att öppna dig för människor.

Tack, siktar på en livstid men tre veckor är också bra ?

Hur går det själv?

Mirabelle

Jodå, det går... om än ansträngt. Inget rullar liksom på av sig själv, utan varenda skitsak kräver ansträngning. Och jag får ofta känslan att det är fanimig bara Sisyfos-arbete alltihop. Promenader och träning håller mig flytande. Tre veckor här med :) Vet inte om jag satsar på livstid... Det får visa sig. För mig är det viktiga att bryta vanan att använda vin som stresshantering och emotionell ventil. Inget mer tröst-smuttande hemma i soffan. Jag hoppas fortfarande på att kunna dricka vin till maten om vi är på restaurang och sådär. Men om det leder tillbaka till ensamma mysfyllor hemma i soffan så är jag beredd att köra på vitt for life istället.

Jag förstår precis varför du hoppade av KBT då... Man måste vara motiverad. Och på allvar förstå att det är väldigt litet av livets omständigheter man kan ändra på. Det man kan göra är att förändra sitt sätt att möta och tänka kring sagda omständigheter. Den poletten måste trilla ner. Annars framstår behandlingen mest som förljuget svammel. Jag provade en gång för rätt länge sedan. Då var jag skeptisk, men idag märker jag att jag har nytta av verktygen jag fick med mig därifrån. Utan det hade jag inte alls varit rustad för vad livet hade i beredskap åt mig, så jag är väldigt glad och tacksam att jag hade KBTn med mig i ryggsäcken.

SjälvBästeDräng

Som jag mår nu så är enda sättet för mig att sikta på livstid. Hela mitt drickande handlade i princip om stresshantering. Att bli lite glad och positiv över tillvaron en liten stund. Jag vill verkligen kunna njuta av livet som det är, utan att behöva droga mig.

Jo det är precis så det är, tanken bestämmer allt. Det är märkligt att det är enklare för människan att flytta berg än att ta kontroll över sina tankar.

Jag tror och hoppas på framtiden. 2018 ska bli förändring ens år i flera avseenden.

Mirabelle

Att du kommit till så klar insikt. Att beslutsamheten finns där. Att det finns en plan. Förändringens år... Det är en riktigt bra tanke. Den fångar vi och håller fast vid!

SjälvBästeDräng

Det gör vi verkligen. Och du borde se till att söka nya vägar för att hantera din stress, eller eliminera stressen är ännu bättre. Nu är det dags att förändras

Mirabelle

Tyvärr är stressorerna svåra att eliminera, men jag jobbar på mitt eget förhållningssätt. Övar på att säga nej, avgränsa ansvar och se till att bördan landar där den hör hemma istället för på mig... Det är inte helt lätt, men även baby steps för mig framåt :) Nu håller vi det här!

SjälvBästeDräng

Samma här. Att sätta sig själv i första rummet är något jag aldrig lärt mig. Nej låt andra bestämma och ta till flaskan när du är missnöjd istället, sjukligt. Mycket vi ska ändra på i år.

Det håller vi utan problem.

Vet inte hur många gånger jag har kommenterat att framför allt jobbstressen är en stor bov i A-dramat. Undrar hur många arbetsgivare som förstår hur mycket de påverkar "duktiga" medarbetares fritidsliv... Hur många av oss som faktiskt använder A för att hamna i ett förrädiskt normaltillstånd. Ett samhällsproblem har det blivit, den sjuka jobbstressen.

Lite svammel här på förmiddagen. Nu håller vi i det här! ♡

SjälvBästeDräng

Jobbstressen är nog en bov för många, men för egen del är det snarare det privata livet som stressar. Ännu värre är all den stress jag åsamkar mig själv bara genom att ständigt fokusera på allt negativt. Så för min del hittar jag syndabocken i spegeln.