Hej alla! Vill berätta om mitt förhållande till alkoholen under livet och varför jag väljer att sluta helt med drickandet. Jag hoppas att denna tråden kan hjälpa någon annan som känner igen sig och samtidigt vara ett stöd för mitt beslut.
Debuten var i tidiga tonåren, 14-15 års åldern någon gång. Drack mest det man fick tag i, sprit stulen från föräldrar, folköl, HB någon gång etc. Drack sällan men det resulterade i ett par riktiga karatefyllor, med spya och i princip "medvetslöshet". Under en av dessa fyllor så ådrog jag mig en skada, vilken senare skulle ge mig komplex för mitt utseende fram tills 30 års åldern. Eftersom jag inte vågade erkänna för föräldrarna att jag druckit så blev det heller inget sjukhusbesök (skadan syntes inte så tydligt).
Självförtroendet, vilket redan var lågt, sänktes ännu mera med åren pga skadan och när man fyllde 18 så fick man fri tillgång till "sinnesfrids"medicinen på uteställen. Att försöka sig på damer var omöjligt innan man hade rejält innanför västen. Åren gick och det mesta i livet kretsade kring helgens fylla. Som 22 åring började jag med att dricka ett par starköl mitt i veckan, hemma, själv. Inte ofta men det hände. Träffade under denna dit min nuvarande särbo, tidigare sambo, men särbo pga av en otrohetsaffär från min sida.
Åren flöt på med lite studier och arbeten, det dracks i princip varje helg, på uteställen med löst bekanta, eller "mysdricka" hemma. Jag började vid 24-25 års ålder utveckla någon form av depression, vilken resulterade i att jag började isolera mig och dricka mer. Sedan jag och särbon flyttade hit för 5 år sedan, där jag nu bor ensam, så har hemmadrickandet eskalerat. Jag har haft ganska god tillgång till Tysklandsöl och ibland Hembränt vilket gjort att jag periodvis druckit 5-6 dagar i veckan. Under semestertider flera veckor i sträck. Inte så att man bli aspackad utan mer är småfull hela dagarna. Den enda bekntskapskrets jag haft de senaste 8 åren har varit suparkompisar. Fyllan och musiken är det enda vi haft gemensamt.
Jag är inne på mitt 32 år och är så förbannat trött på att vara deprimerad, försöka bota det med alkohol, bara för att vakna upp med dödsångest och ännu djupare depression. Allt dåligt som hänt mig har berott på alkoholen. Jag lever just nu, och har gjort de senaste åren, i en form av status quo. Jag är missnöjd med hela min livssituation men har tidigare varje gång valt att bedöva känslorna med alkoholen.
Det är slut med det nu. I somras började jag seriöst styrketräna med en bekant, vilket hjälper det psykiska väldigt mycket. Jag slutade med snuset den 7/12 efter över 10 år av hårt snusande och drack senast den 30/12. Den natten vaknade jag flera gånger med ren dödsångest. Först då förstod min partner på allvar att jag har problem. Jag väntar på tid för kognitiv beteendeterapi för mina psykiska problem.
Men jag lever hellre nykter och bedrövad ett helt liv än i en falsk och tillfällig lycka.
Kämpa på alla där ute, för det tänker jag göra!
/SjälvBästeDräng