Vet inte hur man börjar en sådan här tråd. Börjar jag med ett "Hej"? Det gör jag, det blir bra.

Hej,
Har läst några trådar och ser att jag har många likasinnade.
Jag kan inte heller hantera detta med A. Vet inte när det började. Förmodligen redan i ungdomen. Den där svårigheten att inte kunna sluta när man väl börjat. Att det aldrig blir bara ett glas.
Idag dricker jag inte varje dag. Nej, vissa veckor blir det bara en gång. Andra veckor blir det fyra eller fem gånger. På semestern är det ju såklart varje dag, men då är det ju legitimt eller hur?
När vi var på semester i vintras min man och jag tyckte vi att vi var "duktiga" som bara drack en dunk vin och en liter gin på 14 dagar. Sen blev det ju en del öl och drinkar på restaurangerna, men vi tyckte ju att vi var så mycket "duktigare" denna semester jämfört med året innan. Visst var vi ju det!
När jag dricker så får jag i stort sett alltid minnesluckor. Vet inte riktigt vad jag gjort eller sagt. Igår gick jag hemifrån. Min man bad mig stanna, men jag gick. Gick i smällkalla vintern över till min son och sov i hans tomma lägenhet. Det var ju tur att han inte var hemma. Idag gick jag hem igen. Visste inte vad jag skulle finna min man i för stämning och var förberedd på det värsta. Tog på mig min försvarsattityd. Men min man var inte arg. Han var uppgiven.
Så nu måste det bli en ändring. Jag vill inte leva såhär. Vill inte planera för hur och när jag skall dricka igen. Vill inte skämmas när jag går till Systemet för tredje gången på en vecka för att köpa en ny dunk vin. Vill inte fylla på mitt vinglas i smyg när min man går på toaletten.
Jag har slutat tidigare. Den gången drack jag inte en droppe alkohol på tre år. Fråga mig inte varför jag började igen. Jo, förresten gör det. Men jag kommer inte att kunna svara...
Så detta är den första dagen.Vem vet vad som kommer härnäst? Hur känns det i morgon? Kommer jag orka hålla fast i mitt beslut om förändring?
Kram

Din uppgivenhet genomsyrar hela texten, den är så påtaglig. Känner igen detta med smygandet, att fylla på när mannen inte ser. Även att vara duktig för att man bara druckit lite mindre än massor.

Tre års nykterhet, det är stort! Känner du att du kan utnyttja de strategier du använde när du blev nykter då? Eller ser situationen och förutsättningarna helt annorlunda ut nu? Tänker att du i alla fall VET att du KAN!

Önskar dig lycka till! ♡ Kram

Doktorinnan

Behöver alla stödjande ord just nu!
Förra gången såg min livssituation lite annorlunda ut och då kom det mer som ett krav från en dåvarande pojkvän. Men slutade tvärt och av egen maskin. Vi får se hur det går denna gång.
Kram

Doktorinnan

Det är mycket nu! Många tankar som snurrar runt och jag vet inte riktigt hur jag skall hantera dem.
Varför har jag detta behov av berusning? Jag har egentligen ett mycket bra liv, men vad är det som liksom gnager i mig och gör att jag måste med jämna mellanrum dricka alkohol?
Bestämde mig där i min ensamhet i lördags natt att nu får det vara nog. Igår var det bakfyllans dag och idag känner jag av ångesten.
Läser just nu ÅngestFULL och det går verkligen i tredagars-cykler.
Känner en oro inför morgondagen då jag vet att det kommer att pocka på igen. Idag håller jag mig sysselsatt med allt som skall göras, men i morgon kommer den där känslan igen. Jag har svårt att ta mig för saker. Inget ger mig tillfredsställelse. Inget lugn i kroppen, samtidigt som jag inte har någon ORK att göra något alls.
Min man tycker också om att dricka A, men har senaste tiden bromsat för han vet hur jag kan bli när jag dricker. Han avskyr när jag går överstyr som i lördags helt utan anledning. Och varför blir det så? Det är inte varje gång, men tillräckligt ofta för att det skall skapa dessa gräl och denna osämja. Vissa gånger blir jag bara glad och rolig (tycker i alla fall jag). Vart kommer denna ilska och frustration från?
Nu tar jag en kopp kaffe till och fortsätter min dag med grubblerier.

Doktorinnan

Att när jag är bakfull/har ångest så vill jag varje gång skiljas från min man? När jag är nykter vet jag ju att jag älskar honom och vi HAR det ju bra, men med bakfyllan och ångesten kommer de där svarta tankarna.
Är det bara jag eller finns det någon som upplever/upplevt detsamma???

Välkommen doktorinnan. När vi är under alkoholens inverkan, är känslorna inte äkta. Det tar ett par veckor att ordna upp kroppen och knoppen. Att inte agera på alla tankar och känslor som dyker upp i abstinensen är en god idé , tids nog blir vårt sinne lugnare och vi kan lättare reda ut våra problem. Känner så väl igen mig på dessa 3 dagars cykler, de där ekorrhjulet som man sitter fast i.... men det finns en väg ut, här inne finns mycket stöd och hjälp att få. Vi stöttar varandra. Lycka till kram

Doktorinnan

någon att "prata" med. Någon som kan förstå en känsla som man knappt själv kan reda ut.
När man är mitt i det svarta är det svårt att veta vad som är verklighet eller inte. Vad som är mitt sanna jag och vad som är sviter av alkoholångorna.
Har själv upplevt att detta med A accelererat, men känt att jag bara skjutit det framför mig. Sen när dessa svackor kommer är det så lätt att skylla ifrån sig. På relationer, jobb, händelser you name it.
Kan tänka mig att jag just nu egentligen känner viss sorg. Sorg över att inte kunna styra mig själv och mitt förhållande till alkoholen. Vet ju också att i morgon är det dag tre! Kämpar på!
Kram

anonym19976

Den kommer som ett brev på posten. Allt blir svart och trist och man mår dåligt över hur man betett sig. Vill bara fly undan alla människor. Just nu har jag klarat mig utan A i snart 8 dagar och börjar snart glömma hur illa det blir. Men är på min vakt för den lena rösten som snart kommer och säger äh, det blir ju inte så den här gången. Åh om man kunde programmera om sina tankar. Men det är skönt att läsa i alla dessa trådar att man inte är ensam i detta elände. En dag i taget.

Catya

Det är intressant att läsa era berättelser och jag kan känna igen mej endel, men insåg idag då jag rannsakade mej själv att många av mina känslor nog inte betyder något i det stora hela. För vem kommer ens ihåg den lite tramsiga damen på krogen... eller iaf inte efter några dagar.
Men jag har bestämt mej för att inte vakna upp och ha ångest över hur mycket jag drack och att jag nog var något patetisk i yran. Inte dricka för att jag är ledsen och egentligen vill dö. Jag känner det som att jag fått flera nya chanser nu,?till att leva nyktert ( kanske helt) och ta vara på mitt liv och vara en bra mamma.
Jag behövs på jorden ett tag till.
Tack för att jag fått dela med mej.

Doktorinnan

Då har dag tre kommit. Och den börjar tidigt. Vaknade kl 03.30 och insåg att jag inte kommer att kunna somna om så har nu pallrat mig upp tillsammans med hunden som gör mig sällskap.
Har tänkt mycket. Rannsakar mig själv. När började det? Har alltid haft en skev relation till A. Allt eskalerade i samband med min skilsmässa från min man, barnens pappa. Kunde då i mindre utsträckning kontrollera mitt intag av A. Hamnade i situationer som ännu idag är ångestframkallande.
Sen lugnade det ner sig i och med att exmaken och jag skulle göra ett nytt försök att lappa ihop relationen. Det gick ju inte så bra. Ny separation. Nya fyllor.
Träffar efter några år en ny man. Han ser hur det är ställt och ställer krav på mig att sluta dricka på det sättet jag gör. Blir av egen maskin nykter och det varar i tre år. Vi flyttar ihop efter ett par år. Sen kommer en tid med många livsavgörande händelser.
Efter ett och ett halvt år som sambo bryter vi upp. Ny flytt. Ingen alkohol. Får nytt jobb som jag skall börja på i maj, men innan jag hinner börja så dör båda mina föräldrar under ett smärtsamt dygn. Hemsk tid följer, men ingen alkohol. Sjukskriven under en period. Börjar jobba alldeles för tidigt. Inte hunnit med sorgen. Men fortfarande ingen alkohol.
A kommer in i mitt liv igen när jag träffar en ny väninna. Vi dricker inga enorma mängder, men det räcker för att A skall få mig i sitt grepp igen.
Lyckas hålla konsumtionen på en "normal" nivå. Inleder en relation med en man som själv har ett svårt missbruk, men håller mig fortfarande på en nivå som är ok.
Träffar min nuvarande man som jag känt i många år genom jobbet. Blir himlastormande kär. Vi bestämmer oss raskt för att vi hör ihop. Vi förlovar oss och flyttar ihop.
Han har också en fallenhet för att dricka mer än vad han bör. Vi triggar varann. Den ena börjar och den andra hakar på.
Jag dricker inte så att jag gör bort mig i sociala sammanhang. När vi är bortbjudna eller har gäster funkar det alltid. Det är när vi är ensamma som jag inte kan hantera A.
Det som min man upplever är att jag blir mer aggressiv nu när jag dricker. Det stämmer nog. Inte varje gång, men oftare och oftare. Sen upplever jag själv att mitt beteende är förändrat. Jag fyller på glaset i smyg. Har jag aldrig gjort tidigare. Detta har trappats upp och jag kan inte styra det. Jag bara MÅSTE dricka mer. Hinna få i mig mer innan vi skall gå och lägga oss.
Jag somnar inte på toaletten. Ringer inga märkliga samtal. Gör inte bort mig på krogen eller inför vänner. Däremot har barnen påpekat att jag emellanåt häller i mig för mycket A och de tycker inte om det. Där kan jag känna ett självförakt. Att inte kunna avstå när jag har barnen nära.
Om någon har haft ork att lyssna, tackar jag för uppmärksamheten. Det är ganska skönt att lämna ut sig här där jag kan känna att många delar erfarenheter.
Tack, för den här stunden.

Doktorinnan

Miss Mary! Det känns oerhört skönt att få bekräftelse på att jag inte är ensam och det värmer att du läser mina spretiga rader.
Önskar dig en bra, nykter dag?

Vad mycket du har gått igenom. Inte konstigt att man ibland tar till något att dämpa och döva det pågående livet med.

Känner igen det där med att det trappas upp, eskalerar. Första gången man häller upp i smyg - det är då det avgörs! Det är då de verkliga problemen startar. Sedan kan det ta lång tid innan alkoholen tar över vardagen, men varningsklockorna börjar ringa allt högre.

Att anhöriga reagerar, särskilt barnen, kan också vara ett hjälpmedel. Istället för att nära självföraktet (det som redan har hänt) kan skammen inför nästa gång vara en riktig bromskloss. Mig har det hjälpt mycket, jag vill inte dricka inför andra längre. Skäms för att be om ett glas. Alltså blir det lättare att avstå. Hoppas du förstår hur jag menar, lite rörigt kanske...

Hoppas att du får en fin och vit kväll! ♡