Hej allihopa,
Jag har läst några trådar och känner att jag får skriva en själv.
Jag är 29 år. Dotter till en mamma sommar haft alkoholproblem sedan jag var ca 10, alltså 20 år mer eller mindre.
Det klassiska skåpdrickaren som självmedicinerar mot ångest som hon bär och vägrar ta tag i.
Hon har skadat mig så mycket psykiskt och jag känner nu att detta måste få ett slut.
För 2 år sedan blev jag själv mamma till en alldeles underbar liten pojke. Jag vill såklart att han skall få en god relation med sin mormor och hon är helt besatt av honom som om det är hennes ”livlina”. Jag har märkt att hennes drickande har fortsatt trots ett uppehåll för 4 år sedan då hon vi arbetet blev ivägskickad på rehab. Även då vägrade hon inse sitt problem ”hon hade inget att där å göra, hon kunde ju vara terapeut själv”.
Jag som vuxen nu har börjat förstå mer hur saker hänger ihop och hur mycket allt detta har påverkat mig och min familj genom åren. Jag har en fin pappa som tyvärr stannar alldeles för länge. En bror som bott hemma länge och som verkligen inte mår bra.. och så nu min hyperkänsliga son som jag ser redan nu har förstått att mormor är konstig ibland och vill inte krama henne eller gå till henne.
Min blivande man har stöttat mig i alla år men känner nu att det är nog nu. Vi måste ställa ett ultimatum. Mormor måste sluta dricka annars får hon aldrig träffa sitt barnbarn mer.
Men allt känns så jobbigt för mig. Hon har liksom lindat in mig i ett enormt medberoende på det sättet att hon ringer mig och berättar om hur tufft det är på jobbet och det ena med det andra så jag vet knappt vad jag skall tro och ärligt, jag tycker synd om henne... så för mig är beslutet om att ställa ultimtum tufft.. det är ju ändå min mamma!
Jag önskar nu stöd från er i gruppen och förslag på hur och vad jag bör göra och gå tillväga?
Tack! Kämpa på alla!