av Lillasessan

Hej allihopa,

Jag har läst några trådar och känner att jag får skriva en själv.

Jag är 29 år. Dotter till en mamma sommar haft alkoholproblem sedan jag var ca 10, alltså 20 år mer eller mindre.

Det klassiska skåpdrickaren som självmedicinerar mot ångest som hon bär och vägrar ta tag i.
Hon har skadat mig så mycket psykiskt och jag känner nu att detta måste få ett slut.

För 2 år sedan blev jag själv mamma till en alldeles underbar liten pojke. Jag vill såklart att han skall få en god relation med sin mormor och hon är helt besatt av honom som om det är hennes ”livlina”. Jag har märkt att hennes drickande har fortsatt trots ett uppehåll för 4 år sedan då hon vi arbetet blev ivägskickad på rehab. Även då vägrade hon inse sitt problem ”hon hade inget att där å göra, hon kunde ju vara terapeut själv”.

Jag som vuxen nu har börjat förstå mer hur saker hänger ihop och hur mycket allt detta har påverkat mig och min familj genom åren. Jag har en fin pappa som tyvärr stannar alldeles för länge. En bror som bott hemma länge och som verkligen inte mår bra.. och så nu min hyperkänsliga son som jag ser redan nu har förstått att mormor är konstig ibland och vill inte krama henne eller gå till henne.

Min blivande man har stöttat mig i alla år men känner nu att det är nog nu. Vi måste ställa ett ultimatum. Mormor måste sluta dricka annars får hon aldrig träffa sitt barnbarn mer.

Men allt känns så jobbigt för mig. Hon har liksom lindat in mig i ett enormt medberoende på det sättet att hon ringer mig och berättar om hur tufft det är på jobbet och det ena med det andra så jag vet knappt vad jag skall tro och ärligt, jag tycker synd om henne... så för mig är beslutet om att ställa ultimtum tufft.. det är ju ändå min mamma!

Jag önskar nu stöd från er i gruppen och förslag på hur och vad jag bör göra och gå tillväga?

Tack! Kämpa på alla!

Li-Lo
tors, 2018-02-22 - 09:26

Tack för att du visar förtroende för forumet och för att du väljer att dela med dig av något som många vuxna barn kan känna igen sig i. Ett tufft dilemma du står inför. Jag hoppas att du snart får lite ideér eller berättelser som kan leda dig ett beslut som känns okej för dig i din situation. En tanke jag vill dela med dig är kring ordet ultimatum. Så här tänker jag kring det, och det är naturligtvis inget facit, ett ultimatum är något man ställer till sig själv och har generositeten att dela med sig av till dem det berör.

Alltså skulle det handla om din mamma så skulle det kunna låta så här: "Mamma vår relation har länge sett ut på ett sätt som båda gjort mig glad och bekymrad. Jag har blivit inbjuden till ditt liv och du har verkligen öppnat dina "mormorsarmar" för lillen samtidigt blir det mer och mer tydligt för mig att alkohol påverkar oss negativt. Det händer att "lillen" blir orolig och rädd för att vara nära dig. Det skrämmer och gör ont. Jag har tagit ett svårt beslut och det är att skydda honom från den oro som alkohol innebär. Det är mitt val och du har dina egna att göra. Jag vill inte straffa dig utan skydda min familj. Du är välkommen att vara del av den som nykter mormor. Du behöver inte säga något nu, jag till och med föredrar om du inte gör det utan kanske funderar och hör av dig om några dagar. Jag vill verkligen lyssna och höra hur du tänker om det jag just sagt."

Ovan monolog är bara ett exempel på hur det skulle kunna låta, inget manus. Vad väcks i dig? Kanske finns det trådar här inne som ger dig fler idéer.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Lillasessan
fre, 2018-02-23 - 12:56

Hej, tack för din kommentar!

Mitt första steg har varit att prata med min pappa under en lång promenad där han delade med sig av den vardag de har hemma. Han visade mig alla hennes gömställen. Detta var i söndags. Jag har också pratat med min lillebror som bor hemma i detta kaos och han bekräftar mammas alkoholmissbruk. Jag känner mig jämt så osäker för att min mamma manipulerar mig och försvarar sig i alla situationer vilket gör att jag tillslut inte vet vem jag skall tro på.
I torsdags ringde hon mig och när hon sa "jag tänker snart gå i pension och då kan jag ha eran lille hela tiden". Då rann det över för mig och jag sa "egentligen har jag inte tänkt att ta detta på telefon men jag vet att du dricker mer alkohol än vad du borde göra och detta påverkar hela din omgivning. Min son som tidigare har älskat att vara hos mormor vill inte åka dit och inte heller gå in, det har du ju märkt själv? Jag och S har därför bestämt oss för att du inte kommer få träffa vår son innan du är helt nykter igen. Detta sårar mig så djupt men det är för vår sons skull för jag vill inte att han skall växa upp med dessa känslor som jag har fått göra, jag vill att han skall ha en bra relation med sin mormor så som det kan vara". Hon förnekade allt såklart och frågade "får jag inte lov att vara som jag är? Jag kan faktiskt hålla mig till ETT glas vin och det är jag stolt över" då svarade jag "det är just ETT glas vin också som är problemet, det raserar vårat förtroende som vi försökt bygga upp för dig och försätter oss i en situation där vi håller oss på vakt". Sedan ville hon avbryta samtalet, vilket hon aldrig annars gör. Igår när jag kom hem till mina föräldrar och ingen var hemma tittade jag på gömställena och alla halva vinflaskor var uppdruckna och en ny punchflaska som påbörjats drickas hade tillkommit. Då fick jag min oro bekräftad och jag känner nu att jag skall hålla hårt på mitt beslut även fast jag vet att mamma är ledsen. Jag pratade med pappa sedan när kan hom hem och han berättade att hon hade smått tagit upp mitt samtal som vi haft och undrat vad hon skulle ta sig till "skall jag lägga in mig?". Så här står vi nu. Jag har inte pratat med min mamma efter vårt samtal men jag har fått bekräftelse på det jag kännt på mig. Att det faktiskt handlar om alkoholproblem och inte att "hon är trött". Så nu är jag redo att hjälpa till, en sista gång. Sen är det faktiskt nog för mig och då kommer jag ta avstånd för min och min familjs skull.

Nordäng67
fre, 2018-02-23 - 16:37

det är väldigt bra att du sätter gränser runt din lilla familj! Din son säger dessutom redan ifrån på sitt småbarnsvis, vill inte gå till mormor! Något att verkligen respektera! Du sätter dina gränser och sen har hon ett val: fortsätta att dricka och missa sitt lilla barnbarns uppväxt eller sluta dricka och kunna vara med! Hon vill kunna vara som hon är säger hon! Visst men då kan hon inte träffa din son som tycker det är obehagligt när mormor är påverkad! Min mamma är psykiskt sjuk och vägrade medicinering fram till för ca fem år sedan! Hon gick miste om mina barns (vuxna nu) uppväxt! Jag ville INTE att de skulle leva/vara i närheten av samma elände som jag var när jag växte upp! Nu medicinerar hon och klagar över att ingen hör av sig! Och varför är det så? Inte för att någon hatar henne eller är ”långsint” utan helt enkelt för att hon inte fanns där och skapade nära relationer! Din mamma, liksom min mamma, kan få hjälp men man måste välja att ta den! Det kan ingen göra åt dom! Påpeka för din mamma att tåget går nu för din son växer upp! Vill hon missa det? Och var stenhård med att göra det du tycker är rätt för ditt barn! Du kommer ångra dig bittert tror jag om du tullar på det för att du tycker synd om mormor! Styrka och mod till dig!

Lillasessan
sön, 2018-02-25 - 21:22

Tack så mycket för din kommentar! Jag tar till mig och bekräftar precis det du menar. Jag står på mig och är fast besluten om att hon får skärpa till sig och ta hjälp om hon vill vara en del av sitt barnbarns liv. :)