Jaa, så har jag då tagit detta steg i mitt liv. Så svårt att erkänna inför sig själv, trots många många försök och trots livskkamratens fullständiga stöd till att försöka dricka bara lite... ibland... till att jag sen gått ut i min gömma och fyller på. Behållningen är följande: blir berusad, känner skuld, blir orolig för hur jag skall dölja detta, vad kan hända, LÖGNER, SVEK, SMUSSEL, FÖRNEKANDE, SKULD och SKAM och mycket mera. Smita undan och hitta på förevändningar, knepen är många... man blir nästan expert. Det är skrämmande minst sagt. Är det värdigt en för övrigt välfungerande (tror jag) vuxen person, knappast inte. Tycka synd om mig själv, det fungerar väldigt bra det. Det vet jag så väl, har burit skulden så oändligt många många gånger och visste att det är helt emot min natur och mot den jag önskar mig vara. Om någon läser detta så skall jag gärna skriva kapitel två osv i min berättelse. Det är nog nu. Min livskamrat vet att jag kom in här idag, det är mycket hennes förtjänst också, jag vill dela allt med henne. Tack.

Mulleman

God söndagförmiddag! Välkommen in hit i gänget, där det ständigt händer grejer! Välkommen Kicki17, ja det vill säga, jag har inte sett dig tidigare så därför så tänkte jag bara hälsa så där i största allmänhet. Det var också en annan inne tidigare idag men dessvärre så har jag glömt namnet.
Får väl passa på tillfället att hälsa till alla andra kända och okända här också, som en söndagshälsning bara. PP noterade för ett par veckor sen att frekvensen av inloggade och besökare brukar tendera att vara rätt hög vid precis den här tiden på söndagsförmiddagarna!
Santorini, om du råkar läsa detta så vill jag bara säga: Tack själv för din kommentar och det du beskriver. Håller med dig!
Jag går inte heller med ett plakat runt halsen som en straffånge där det står: Jag är alkoholist, Mt har ibland kallat det för "offerkoftan" när man grottar ner sig i självömkan och förminskar sig själv men samtidigt önskar att andra skall tycka synd om en. Bara att konstatera att det sällan eller aldrig funkar. Bättre då att stå upp för sig själv och se sanningen i vitögat. Som du säger, det är så mycket bättre att vara en sanningssägare och för det mesta vet personen i fråga innerst inne i sig själv hur det faktiskt är. Tänker bland annat på det där förhandlandet om att på semestern så.... eller som du själv sa, för att förebygga magsjuka så kan man nog ta lite, bara ett glas, illasmakande dryck som direkt medicin. Måste bara le vid igenkännandet av det förhandlingsläget! Ack ja, uppfinningsrikedomen i sånt är en närmast outsinlig källa. Själv har jag börjat acceptera mer och mer att det kommer påhälsning från "suget" mitt i allt, nästan alltid oanmält dessutom. Då ser jag det som en välbekant "gäst" men inte längre min vän så jag ler bara och säger, Tack jag skall inget ha idag! Det är att skapa mig min kontroll över det, inte förneka eftersom det finns, men hantera utifrån MIN kontroll, det väger tungt! Det jag konstaterat är att detta sker alltmera sällan och det är ingenting som jag gör något aktivt för som så, det är kanske som ett ärr man har på kroppen, det finns och kommer alltid att finna spår men det mildras efterhand som tiden går. Ett ärr är ändå alltid något som alltid finns kvar och som faktiskt tillhör mig! Det är mitt och jag har rätten att hantera det på mitt sätt.
Det är mera så som du säger, jag skall helt enkelt inte dricka alkohol eftersom att det inte är helt okomplicerat för mig och hade ett ökande antal gånger inneburit konsekvenser efteråt som jag verkligen inte har varit nöjd och stolt över. Varken för andra eller mig själv. Det är ju så mystiskt det hela att även om jag länge sett det beträffande alkohol att det håller på bär iväg till något som inte kommer att sluta väl så var det ändå så svårt att erkänna och kapitulera. Det är ett så gott exempel på beroendet, man är i händerna på mycket starka krafter och kan höra sig själv säga saker man inte vill.
Så som sagt, jag säger att jag har druckit klart, är nöjd med det och fortfarande så kan jag trots det ha hur kul som helst. En vän till mig sa ungefär så här: "Om jag inte hade vett att skämmas tidigare när jag var onykter på stan, så varför skulle jag skämmas idag när jag är nykter på stan". Sant tycker jag. Men det är också väldigt viktigt för mig att inte känna mig ensam, fint med stöd och som här att kunna läsa och dela. Det är inte bara det att kunna berätta här hur bra det har gått att bli nykter och hur fint det är nu med mera... Minst lika viktigt tror jag att ha ett ställe där man förbehållslöst sätter ord på hur man har det, hur livet ser ut just nu, med allt skit som är och finns. Bara få ösa ur sig till människor som inte förnekar eller inte skulle kunna tro att det är möjligt. Här möts människor, som på olika sätt, har liknande erfarenheter.
Viktigast av allt är ju att jag har det mycket lugnt, tryggt och gott i min närmaste relation, mitt jobb och för övrigt i livet numera. Det var väl det jag också önskade mig tidigare men istället för att alkoholen var någon sorts förstärkare till det så blev den så småningom istället en stjälpare. Tack till högre makter i mitt fall att jag ändå "i tid" fick upp ögonen för det hela och, med hjälp, kom fram till mitt beslut om att helt sonika sluta med alkohol och istället leva vidare så fritt som möjligt från allt vad det innebar.
Det är nästan som ett ögonblick då när det hände, jag slutar nu och sen lever jag livet så framöver. Låter antagligen enkelt, kan bara intyga att det var det inte! Krävdes bland annat några "försöksåk", för att apellera på OS som pågår nu!
Men idag känner jag mig friare än på väldigt många år, fri och samtidigt lättad över mycket som tidigare tyngde mig. Känner den där lusten att leva och på något sätt starta om på ett annat sätt, inte på nytt för på något sätt är jag ändå i det stora hele så här i efterhand tillfreds med de erfarenheter jag gjort. Det var ju så det var, hjälper inte ett dugg att ångra alltför mycket idag. Men mitt ansvar tycker jag ligger i att göra något av det idag, om jag bara kan. En viktig sak är i varje fall att i mån av möjlighet kunna gottgöra människor jag eventuellt gjort illa tidigare. Det är sånt jag i min tur så gärna vill förmedla till andra som befinner sig på olika ställen i den här livgivande kampen för ett värdigt liv värt att minnas.
Söndagsbetraktelse blev det nu igen då av min enkla korta hälsning!
Men det heter ju "Varav hjärtat är fullt, talar munnen".
En lugn och fin söndag önskar jag alla!
Kram! Mm.

Mulleman

Jag har kommit på en sak idag, när jag tänker på livet och åren som går så fick jag klart för mig följande: Skulle jag ha fortsatt mitt drickande så hade jag högst sannolikt fortsättningsvis förkortat mitt liv. Nu som nykter borde det innebära att ett levnadsår som nykter plötsligt innebär att året har 13 månader! Detta till följd av att vi nyktra lever ett mycket sundare liv utan alkoholens nedbrytningsprocesser i kropp och dessutom själ. Således kommer vi sannolikt att leva längre som ren bonus! Slutsats; den extra månaden per levnadsår kan jag ägna mig åt att Ta Det Lugnt när jag så önskar, ägna mig åt saker som tidigare hade framstått som onödiga eller omöjliga. Till ex att regelbundet gå på AA och träffa mina fina vänner! Jag hinner reflektera över mitt liv och för min del, livet med min fina Mt och andra viktiga personer. Jag hinner dessutom visa "upp mig" som en glad förnöjsam nykter person i min omgivning.
Jag vet att det betraktas som närmast lite skamligt och "svagt" att vara drabbad av ett okontrollerbart drickande, en svaghet till och med. MEN, idag som nykter så vägrar jag se mig som någonting annat än just precis en Vinnare! Och att vara det är knappast något att gå omkring och skämmas för.
Så till dig (och mig själv) som eventuellt läser detta, Lev och låt Leva, Det Viktigaste Först, En dag i taget!
Men en liten brasklapp är på sin plats dock. Nykterheten är och kommer alltid att vare en Färskvara som måste vårdas och underhållas för varje ny dag. Men se det som en positiv produkt av ens insats, så är det bara att sträcka på sig och därmed ökar ens både beredskap och förmåga att räcka till även för andra. Någon har sagt: För att kunna tycka om andra på riktigt, måste man först tycka om sig själv för den man faktiskt är.
För exakt två år sen i morgon, Valborgsmässoafton, nådde jag den punkt där jag hörde mig själv säga högt, "jag har problem med alkoholen, hjälp mig." Kapitulationen var ett faktum och jag fick äntligen möjlighet att vända blad. Jag tog den och på den resan är jag, med oändlig tacksamhet till alla som stöttat mig längs vägen. Trots detta anser jag att nykterheten i sin grund ändå är min, bara min. Hoppas ni kan förstå hur jag tänker om det, annars fråga! Trevlig Valborg och 1:a Maj till alla alla fina människor här! Mm.

jag klistrade hjärtan här i mannens tråd. Han blev aldrig en kontinuerlig forumskrivare, jag hittade hans tråd här nu när jag orienterade mig på olika sidor i det uppdaterade forumet. Har skummat igenom och fylldes av en varm känsla. Lika varm som solskenet som värmer genom fönstret. Många minnen, t.ex av vårt första landsmöte när Adde plötsligt stod där och vi föll i armarna på varandra i en kram som kanske bara forumvänner kan kramas. Jag läser också mannens egen berättelse om återfallet, det jag nämnde när jag skrev ett inlägg imorse. Det var verkligen inte roligt då men det var den verkliga vändpunkten och kanske och nödvändigt för att komma dit.
Älskade mannen min, så glad jag är att du valde den nyktra vägen och ett gemensamt liv. Inte enkelt alla dagar men så värt. Det kan hända att jag tipsar dig om att gå in på forum när du kommer hem, annars inte. Det viktiga är att vi möts i livet vi delar... Åh, just nu när jag gläds åt vårt fortfarande gemensamma hem minns jag Dompa som byggde ett miljonprogram med fågelholkar när han var på behandling. Vår mulleholk var så fin i färger helt min smak, mörkrosa, blått och lite gult. Jag minns fler holkar och fler människor jag mött här. Många har faktiskt hittat kraften och vägen att ta makten i sitt liv. Det är möjligt! / mt

Jag vet inte varför Du alltid ger mig sådant lugn och en varm, fin trygghetskänsla i mig.
Jag har ofta tänkt: Om jag någon gång får för mig att ta ett återfall
så vill jag ligga med huvudet i Mulletants knä och bara känna kärlek och värme från henne.
Brevid ditt knä så skulle Ikaros sitta och tala mig till sans med sina kloka ord.
Miss Lyckad skulle finnas där. Det var henne jag tog rygg på i Oktober 2016. Fast det tror jag inte hon vet.
Hon kunde "få rufsa mig i det långa trassliga håret" som hon själv uttryckte det en gång när
jag var låg.

Du är magisk

MM