av Mirabelle

Jag har hållt till i min tråd i forumet där man reder ut ifall man dricker för mycket eller inte, och det vet jag nu att jag har gjort. Igår kväll fick jag grepp om mängderna. Jag räknade ut att jag har druckit dubbelt så mycket som jag trodde under senaste tiden! De där boxarna är livsfarliga... Jag är iaf inne på min 14:e nyktra dag nu, och redo att hålla det här, på allvar! Kram

Liten stor
ons, 2018-03-21 - 14:23

Starkt jobbat. Känner igen allt du skriver och det blir så mkt lättare att komma framåt när man kan prata med fler öppet om utmattning/ångest. Grattis till vad som nog blir en vändpunkt!

Karinas
ons, 2018-03-21 - 15:28

Härligt! Bra gjort att våga komma ut och inte vara ensam i sin ångest/utmattningsdepression! Nu kan det bara bli bättre.

Om jag hade gått till psykolog samtidigt som jag tog medicin så hade det nog hjälpt mig i många situationer flera år senare.

Emma79
ons, 2018-03-21 - 15:56

Jag har fått intrycket av att du jobbar väldigt mycket och går igång rätt ordentligt på arbetsrelaterade grejer. Du brinner verkligen för det!

Tror inte hon har helt fel om utmattningen, den kan vara lömsk och ikläda sig många skepnader!

Samtal på arbetstid blir nog jättebra och kanske någon medicin på det.

Lycka till!

PimPim
ons, 2018-03-21 - 19:50

Bra där! Samtalshjälp är något vi många behöver tror jag! Tänk på att det är du som ordnar och fixar med allt hemma också som navet i hjulet och brakar du därhän, ja då vet man ju inte vart hjulet spinner...
Vi är kontrollfreak! Finns det något du skulle kunna släppa på i din vardag som kan underlätta för dig?

Kram PimPim ?

Vinäger
ons, 2018-03-21 - 20:34

Så glad för din skull, Mirabelle! ♡ Nu har det värsta släppt och det är bara att följa med. Ta in, andas och låta allt komma. Det är klart att du på något sätt måste bromsa och detta med samtal på arbetstid är ju perfekt. Nu måste du gå ifrån och sedan när du kommer tillbaka ska du se att allt står kvar. Att det inte rasade totalt för att du inte var där. Vet hur det känns vad gäller kontroll, men börjar mer och mer inte bara acceptera, utan till och med tycka att det är skönt att allt inte står och faller med mig.

Tänker på Marys ord om att inte alla får samma effekt av nykterheten. Jag tror faktiskt att vi får det, men på lite längre sikt. Det är som att det svarta vi burit på inom oss äntligen kommer fram i ljuset och kan bearbetas. Med A gömde vi det bara och hur det skulle kunnat sluta törs jag knappt tänka på.

Åh, vad jag önskar att allt får gå bra nu! Det behöver du. ♡♡♡ Kram

Mirabelle
ons, 2018-03-21 - 21:25

Det värmer att ni alla läser och funderar med mig, bekräftar och validerar min kamp mot mitt eget huvud. Jag har tagit min första halva tablett. Första fem dagarna skulle man bara ta en halv. Känner märkliga små pirrningar i kroppen, som när foten somnar ungefär. Det är inte obehagligt, men jag är überkänslig och nervig över detta stora livsbeslut jag fattat... Och ett beslut till har jag fattat idag. Jag tänker beställa städhjälp en gång i veckan. Det känns väldigt syndigt och slarvigt på något vis. Men jag tänker göra det ändå. Kram på er ute i etern. Ni är guld värda!

Amanda igen...
tors, 2018-03-22 - 06:24

Det blir bra det här Mirabelle! Många gånger tror man att människor ska sticka kniven i en när man öppnar sig. Många gånger är det precis tvärtom.
Och så har jag en tanke. Utmattning och depression är allvarliga tillstånd, du har inte haft en chans att uppleva de positiva effekterna av nykterheten för dessa två enorma hinder har stått i vägen. Att få uppleva euforin och friheten är inte möjlig när du samtidigt befinner dig mitt i depressionen och utmattningen. Det är nog till och med tekniskt omöjligt... Men att du ändå klarat att vara nykter tyder på enorm styrka, envishet och livsvilja.
Därför säger jag:
Det kommer bli bra det här❤️
Kram??‍♀️

Liten stor
tors, 2018-03-22 - 07:37

Otroligt bra beslut med städhjälp. Vi fixade det för något år sen och det har nog räddat vårt äktenskap. Vi jobbar också mycket så vi har tagit hjälp på fler sätt än så. Man hinnner ju helt enkelt inte med allt. Jag tror man i såna situationer måste minska något, antingen jobba mindre eller tex städa mindre :)

Emma79
tors, 2018-03-22 - 09:06

...med att städa är ju perfekt. Som LitenStor skriver här ovan så har det nog räddat mitt äktenskap också. Och min rygg.

Att kunna delegera. Jag gör mitt bästa, men det är apsvårt, speciellt på jobbet ( så enklare att göra det själv annars får man ju ändå "städa upp" när andra gör fel!) Men någonstans måste man tagga ner, lägga i en lägre växel och sätta sitt välmående i första hand.

För rasar man så rasar man och då finns det ju väldigt få ( eller ingen ) som kan ta över. Man har ju bara sig själv i slutändan.

Hoppas att din medicin ger den effekt du behöver!

//Emma

Mirabelle
tors, 2018-03-22 - 18:34

Vilket gäng jag har hittat här på forumet :) En hel armé av kloka, varma vänner :) Tack Amanda för lovorden och förtröstan. Jag tror också att det blir bra det här. Jag märker redan små sprickor i muren av livströtthet som har omgärdat min själ. Det är nog inte medicinen som verkat än, men hoppet om att snart så... Det jag längtar allra mest efter är att få känna förväntan. Idag insåg jag att det är åratal sedan jag såg fram emot något eller ville något. Mitt enda fokus har varit att överleva dagen, veckan... Den omedelbara känslan inför precis allt har varit intensivt inre motstånd. Ett motstånd som jag vägrat kännas vid. Jag biter ihop, ler och gör ändå. För att jag vet logiskt att jag mår bra av det. Eller mina barn mår bra av det. Eller det är nödvändigt. Nu har tex min man bokat en resa i sommar. Redan som ungdomar drömde vi om den resan, men vi har väntat tills barnen blev äldre och på ekonomiskt utrymme. Nu, 20 år senare, är resan bokad. Min känsla - NEJ nej nej jag vill inte, orkar inte, kan inte. Jag vill stänga in mig i ett mörkt rum, dra täcket över huvudet och sova i fem veckor istället. Hur ska jag orka? Jag kommer naturligtvis att åka på resa ändå, och må väldigt bra av det. Men jag önskar att jag kunde se fram emot den, istället för att våndas. Kanske kan det bli så nu :)

Mirabelle
fre, 2018-03-23 - 17:34

Och här sitter jag och vickar på tårna i mina alldeles för stora tofflor. Det är bra tofflor. De tvingar mig att sakta ner. Annars snubblar jag på mina egna fötter och står på näsan. Saktmodighetens skodon. Sanna mina ord.

Istället för att räkna nyktra dagar räknar jag nu dagar sedan jag påbörjade min medicinering. Tre. Lättnaden hägrar där framme. Jag är varken sugen eller osugen på vin. Skulle någon stoppa ett glas rött under näsan på mig så skulle jag förmodligen dricka det. Tur att så inte är fallet. Imorgon dock... Vi har kick-off med fest på kvällen. Nu har jag ju en fullt legitim anledning att inte dricka. Medicinering. Men det vet ju inte de :/ Ingen vet något alls om min utmattningsdepression. Eller att jag låtsats vara en positiv, förväntansfull och driven människa i flera år :( Fake it till you make it, tänkte jag. Och det har ju funkat. Jag har ju stått på benen och kunnat glädja mig några ögonblick ibland åt segrar och framgångar, i efterhand sådär. Men nu känner jag mig som en stor fet bluff... Alla människor som jag entusiasmerat och dragit framåt kommer känna sig grundlurade :P Kanske bäst att inte säga något.

John-Erik
fre, 2018-03-23 - 18:29

Riktigt duktigt med 14 dagar. Jag vill också dit :-)
Fortsätt så. Boxarna är inte bra, man har ingen riktig koll.
Tycker att om man korkar en flaska så hushållar man på ett bättre sätt.
Då ser man ju åtgången

Kram tillbaka

Emma79
fre, 2018-03-23 - 20:20

...att du behöver säga något.

Ibland vill jag prata med mina anställda om hur jag mår osv vill att de ska förstå vilken effort jag gör för att dra lasset framåt och faktiskt skapa jobb åt dem. Slutar jag skapa får de leta jobb någon annanstans.

Ikväll hade vi AW. Jag drack a-fritt. Klart att de undrar. Skämtade lite om att jag är INTE gravid hehe. Men sa inte att jag slutat. Ville gärna. Vill skrika ut till hela världen.

Men skriver bara här, känns tryggast.

Vet inte vart jag vill komma, man kan bli trött av AWäven om man inte super ner sig Ahah, hoppas att du och dina tofflor har en fin kväll ❣️

Mirabelle
fre, 2018-03-23 - 20:32

Ja, jag antar att man får det... Anonyma är vi också. Det blir ännu lättare att skriva vad som helst. Det betyder inte att man kan frånsvära sig ansvaret för det man skriver, eller att andra förbinder sig att stryka en medhårs. Om man sårar andra med det man skriver så anser jag iaf att man som vuxen människa bör förvänta sig att få höra det. Det är allt för lätt att avpersonifiera alla dessa anonyma som skriver här. Glömma att de, liksom man själv, är människor av kött och blod, med bräckliga känslor och en alldeles för lätt avlivad tro på sig själva. Människor som kämpar. Var och en mot sina demoner, med sina strategier. Människor som öppnar sig och ger varandra inblick i en högst personlig kamp. Människor som visar sin sårbarhet. Sårbara människor som kan slungas rakt ner i emotionell kris av oförsiktiga ord i ett inlägg. Även om man bara skriver i sin alldeles egna tråd, som de inte måste läsa ifall innehållet inte passar.

Mirabelle
fre, 2018-03-23 - 20:36

Mitt tankesvammel var absolut inte ett svar på era fina inlägg här hos mig! Bara för att klargöra, så det inte blir några missförstånd. Kram från mig och tofflorna :)

Mirabelle
sön, 2018-03-25 - 12:42

Jag läste noga om min nya medicin i FASS, och det stod att den inte förväntades interagera med alkohol. Jag smuttade försiktigt på litet rött till middagen. Sedan festade vi halva natten, och det gick rätt vilt till. Folk ramlade omkring och sluddrade så inte en människa kunde förstå vad de ville ha sagt. Det var nog något fint iaf, för de var väldigt kärleksfulla... Fast jag drack inte mer än vinet till middagen, för jag hade ingen lust. Det räckte liksom bra så. Den känslan är ovan för mig. Även om jag aldrig dricker mig berusad bland folk, så brukar begäret efter mer vakna. Jag pratade med min man om det när jag kom hem idag. Han tyckte det verkar solklart att jag har självmedicinerat min ångest och depression med alkohol, och nu behöver jag inte det längre. Inget behov av att fortsätta tillföra alkohol och underhålla det ångestdämpande ruset. Det låter vettigt. Och jag är förundrad över hur jag inte kunnat se sambanden tidigare, och skakat fram hjälp. Korkskalle! Vad jag ska göra med insikterna nu vet jag inte. Sluta vara rädd för alkohol och räkna mig till en av de lyckliga som trots allt kan ha ett hälsosamt förhållande till rusdrycker? En sak är säker, något mer vinlullande hemma i soffan blir det inte. Dit ska jag aldrig tillbaka. Hur kan man vara säker på att inte hamna där?

Emma79
sön, 2018-03-25 - 13:40

Med den där känslan att det inte behövs en massa alkohol på fest. Vet inte hur gammal du är men vi är väl lite bättre begagnade allihopa och man har ju been there Done that ett tag. Man kan prata lyssna skratta iaktta tja allt det där utan alkohol.

Lägga sig i tid och sova gott.

Tycker nog att du ska avvakta ett bra tag till, vin sådär till restaurang middag verkar ok för dig. Du kanske inte ska ta hem vinet... kanske ta om det erbjuds, om du känner för det.

Mirabelle
sön, 2018-03-25 - 13:57

Bättre begagnad, absolut :) Att jag inte tackar nej när det erbjuds vin, men låter bli att köpa hem det. Börjar jag göra det så är det nog bara en tidsfråga innan vinet gör inträde som avslappningsövning igen. Det är ju en så tacksamt lätt genväg :P Att bara dricka det som erbjuds i sociala sammanhang borde vara riskfritt. Det händer inte mer än ca 4 ggr om året att jag befinner mig i sådana där alkohol är inblandat. Det kan väl ingen människa utveckla ett beroende av. Om det är början på en ”slippery slope” vet jag ju förstås inte än... Det känns inte så, men det är nog klokt att vara vaksam. Kram

Mirabelle
mån, 2018-03-26 - 19:52

Här sitter jag i ett nystädat hem :) Städerskan var här när jag kom från jobbet. Jag var tvungen att fortsätta jobba ett par timmar hemifrån. Så jag jobbade med mitt, och hon med sitt. Litet ångest får jag över hemmets tillstånd innan hon kom. Eftersom jag hade lämnat man och barn själva hela helgen så såg det hemskt ut... Inte ordentligt städat sedan helgen innan. Hon måste tycka vi är riktiga äckel-pellar :/

Försöker verkligen att inte gå igång över jobbgrejer nu... Ägnade en stor del av förmiddagen att värja mig för kollegor som försöker lämpa över sitt jobb och ansvar på mig. Bl.a. så vill man lämna över helt inkompetenta kollegor till mig, som ersättning för folk som kan och vill göra sitt jobb. Den där sorten som inte kan sköta sitt jobb om så livet hänger på det vill man lämpa över ansvaret för. Jag har nämligen fått i uppdrag att starta upp en ny avdelning, så vissa andra avdelningsansvariga ser det som ett gyllene tillfälle att bli av med sin barlast genom att pracka dem på mig, och själva sno åt sig de kompetenta medarbetare jag har blivit lovad. Nu är inte jag en naiv människoälskande flicksnärta längre, som tror att alla människor vill utvecklas och blomstrar om man bara ger dem rätt förutsättningar. Det misstaget gör jag inte om. Jag ska ha kompetensen jag blev lovad, inte begåvningsreserven. Punkt. Vi kom till en slags stand-off. I slutändan blir det chefen som avgör vem som måste backa. Men jag har redan fått vissa löften av henne gällande de här frågorna, för det såg jag till att få redan innan jag lät mig övertalas att ta uppdraget. Jag tror inte hon ändrar sig. Fast det hindrar inte adrenalinet från att pumpa runt i kroppen medan reptilhjärnan vrålar UPP TILL KAMP!!! Innan 1/1-18 skulle jag förmodligen ha tagit ett glas vin, det som fanns kvar efter helgen, för att lugna ner mig och mota bort oron. Men nu fattar jag inte vad vin skulle vara bra för. Nu funderar jag lugnt ut en plan - stå på mig och vägra backa, och en krisplan - låta uppdraget bli som det blir om det ska drivas endast med begåvningsreserven som crew. Good enough. Nu tänker jag släppa det, och ta ett bad i mitt rena bubbelbadkar i mitt rena badrum :)