Jag har hållt till i min tråd i forumet där man reder ut ifall man dricker för mycket eller inte, och det vet jag nu att jag har gjort. Igår kväll fick jag grepp om mängderna. Jag räknade ut att jag har druckit dubbelt så mycket som jag trodde under senaste tiden! De där boxarna är livsfarliga... Jag är iaf inne på min 14:e nyktra dag nu, och redo att hålla det här, på allvar! Kram

Mirabelle

Jag fattade inte att det var en sådan sida jag hade länkat till. Bra räddat där :) Tack för de fina orden!

Mirabelle

Jag är riktigt gräsligt förkyld... På det där viset när man är så igentäppt att folk inte fattar vad man säger. Fast det gör inte så mycket, för jag hör ändå inte vad de säger, så det är väl jämt och rättvist på någe vis ;) Jobbdagen överlevde jag ändå, så oddsen är väl rätt goda att jag överlever imorrn också. Maken uttrycker fortfarande en önskan om att jag ska stanna hemma, nedbäddad. Han kanske typ fattar litet långsamt, eller... ;) Nej nu var jag taskig. Han är en stjärna, som månar om mig <3 Men det är en viktig vecka. Väldigt olägligt att vara hemma och kurera sig. Fast det är väl melodin varje vecka iofs. Aldrig läge att vara sjuk. Inte det minsta sugen på vinlull iaf, och sover som en död. Det är plus. Vaknar och ser ut som ett troll som bor i en torktumlare. Det är minus.

Mirabelle

Sitter här helt slutkörd efter arbetsdagen... En sådan dag då det krävs av mig att jag ska vara på möten, men medan jag är borta blir det hela havet stormar på min enhet. Det händer saker. Saker som inte ska hända. Och som även jag hålls ansvarig för sedan, fast jag har varit beordrad att vara någon annanstans. Det är väl så att det är jag som står för struktur och ordning av oss som jobbar tillsammans. Mina kollegor är underbara, härliga och engagerade personer, men hela alltihop förvandlas till kaos i ett trollslag. De flesta dagar har jag händerna fulla med det kaoset bara efter att jag varit på min lagstadgade rast. När jag dessutom måste gå på möten... Ja då har det varit High Chaparral tillräckligt länge för att det ska hinna hända sådant som inte ska hända. Och herregud vilken oreda att få ordning på :( Inte nog med att jag får komma in med någon hitler-roll, mota Olle i grind, styra upp och återställa ordningen, utan jag hålls dessutom ansvarig för det som sker när jag inte är där. De som högljutt ställer kraven har inte koll på sånt. Och de som ställer kraven är dessutom inte riktigt kloka. Typen det inte går att diskutera med, för vi lever inte i samma verklighet. Och de vägrar boka ett störningsfritt möte, så att vi skulle kunna diskutera oss fram till en gemensam bild av läget och samarbeta mot en positiv utveckling. De vill bara kräva, med stora bokstäver och imperativ.

Mina mörka tankar handlar inte om mig själv. Min självkänsla och mitt självförtroende är nog helt ok faktiskt. Nej, det är hopplöshet över mitt yrke jag känner. Egentligen inte vad gäller kärnuppdraget. Det brinner jag fortfarande för och jag vet att jag är riktigt sabla duktig på det jag gör. All skit runtom, som tyvärr inte går att undvika, och all skit man ska ta från höger och vänster, lägger sig som en grå, smutsig gegga över alltihop.

Men jag längtar inte efter vin. Jag längtar inte efter något alls faktiskt. Känns mer som "meeeh, vad är vitsen..."

AL

Finns det ngt som är så pass bra så att du stannar ändå ?
För min del är det lönen och möjlighet att anpassa schema utifrån företagets mål och utifrån mina egna mål. I övrigt ...nja det går an...
Bara man vet varför man stannar kvar....

Mirabelle

Kärnuppdraget är vad jag stannar för. Det jag trodde yrket skulle handla om under min utbildning. Det var därför jag bytte arbetsplats för ett tag sedan. På den här arbetsplatsen får jag utföra kärnuppdraget på ett sätt jag drömt om sedan jag gick min utbildning. Inriktningen är sådan. Jag hade inte väntat mig att mycket av allt det där runtomkring skulle vara så mycket mer svårhanterligt... Ett kollegie som inte är riktigt lika kompetenta som dem jag arbetat med tidigare. Men det finns hjärta för uppdraget och god potential. Det behövs bara väldigt mycket vägledning och uppbyggande. Från mig. Det var oväntat. Jag hade väntat mig att komma till den här miljön och få bli berikad och växa själv, för en gångs skull. Ett mycket mer tungjobbat "klientel"... Folk har problem, och de tar ut det på oss som hanterar en aspekt av deras tillvaro. Kulturkrockar, språkförbistring, oförenliga normer och värden... Jag har nog mest arbetat med klientel vars bakgrund, livschanser, normer, värden och världsuppfattning överrensstämmer någorlunda med min egen tidigare. Det är en chock för mig att inte förstå mig på folk. Jag vet inte om jag har så särdeles stor lust att enns försöka förstå mig på vissa, när viljan att mötas från andra hållet är icke existerande. Sedan är det ju alltid så att det inte handlar om ALLA, utan bara några. Men de några är tillräckligt jävliga att ha att göra med för att jag ska överväga att lämna alla andra i sticket och söka mig vidare. Och lämnar i sticket, sviker, gör man verkligen i mitt yrke när man lämnar. Djupa, tillitsfulla relationer är A och O...

Mirabelle

Mitt eget kärnuppdrag är inget problem, och har aldrig varit. Det går framåt med bitarna som tidvis känns hopplösa. Kollegiet utvecklas stadigt. De kommer att bli riktigt dugliga i slutänden, och då blir det en oslagbar arbetsenhet. Även klientelet utvecklas. När jag började på arbetsplatsen tillhörde 80% typen som var helt omöjlig att möta. Det fanns så stor misstro och fientligt missnöje. Vi har ihärdigt arbetat med tilliten, skapat tydlighet, struktur, ordning och reda. Långsamt har de flesta ändrat inställning. Nu är det bara de där ”några” kvar, säg 10% som är helt omöjliga att vara till lags (iaf utan att begå en del etiska yrkesfel). Kanske behöver jag lära mig att räkna med litet svinn, istället för att lägga själen i att vinna över även dem? Skita i dem. Omöjliga fall. Problemet är att jag aldrig någonsin har haft någon % alls i svinn tidigare.

AL

..och dem får man kliva över...gå förbi...meja ner...vad du vill men stånga dej inte blodig på dem. Vet inte vilka mandat du har men är det möjligt att säga "uppåt" att vissa människor är ett hinder för utveckling men kanske "mkt bra på specifika uppgifter"....ge dem potential att utvecklas inom andra områden...
Ibland är det bra att vara vänta.
Ibland är det bra att vara sjuk i två veckor.
Ibland är det bra att andras inkompetens får komma i fram tydligt.

Emma79

Vissa personer/betéenden får man bara skita I. Let it go.

Är efforten värd det? Att personligen bli upprörd, frustrerad osv. Vissa grejer kan man bara inte ändra på.

Och som AL säger här ovan- stanna hemma, tillåt dig att vara sjuk- då kanske andras inkompetens kommer upp till ytan.

Är det värt att engagera sig så mkt I jobbet att man tar med det hem varje kväll? Gör de andra på arbetsplatsen det också?

Jag är själv chef och har överpresterat I så många år. Ofta konfliktlösning i gruppen av anställda. Ofta någon som jag stör mig på, någon som I min mening förstör. Försöker att inte ta med mig det hem. De anställda tar inte med sig det hem. De går ut på AW och lever sina liv.

Mirabelle

Det är så skönt att skriva av sig sina jobbiga trassliga tankar, och underbart att få en objektiv bild på härvan utifrån. Det är klart så att jag måste ändra inställning. Det förväntas förvisso av mig uppifrån att jag ska slå knut på mig baklänges och stånga mig blodig... Men jag behöver ju inte basunera ut mitt förändrade förhållningssätt. Det kan vara min egen lilla hemlighet att jag räknar med litet svinn och skiter i de där hopplösa 10%. Mitt bry kan vara på låtsas. Hålla god min i elakt spel, tror jag metoden kallas.

Mirabelle

Det här duger inte. Ni är så ivriga skribenter så min lazy ass tråd blir nedputtad från första sidan. Så kan vi ju inte ha det, för då lär jag aldrig hitta den igen ;) En uppdatering är på sin plats.

Slutet på veckan har varit riktigt bra, fantastiskt nog. Jag jobbar envetet på med mitt eget förhållningssätt. Good enough. Och när jag misslyckas med det och överpresterar ser jag till att det syns tydligt att det är JAG och ingen annan som levererat. Nu har jag ruttnat på att släpa och dra med mig folk som glider med på en räkmacka. De är förvisso snälla. Kossor är snälla. Kossor får ingen löneförhöjning. Löneförhöjningar ska hamna där de hör hemma. Hos mig.

Galet sugen på vin-lull, men av positivt-speedad orsak, inte slutkörd-modstulen orsak. Nåja, något lull blir det inte oavsett, även om orsaken är av det trevligare slaget. Ikväll är jag nykter! Nu håller vi!

AL

och hittar dina ärligt vardagsnära inlägg överallt. Själv orkar jag inte ens med mina egna inlägg. Jag nöjer mej gott med dina...och hummar jakande tyst.

Mirabelle

Lurkar i bakgrunden och hjärtgillar både här och där... Ibland är tankarna en sådan härva att man inte kan förmå sig att enns försöka uttrycka dem begripligt för en mottagare. De blir inte begripliga för en själv innan man stöter på ett inlägg där någon lyckats slå huvudet på spiken. Det får vara så :) När trasslet inombords blir hanterligt återkommer förmågan och behovet att uttrycka sig. Kram

Mirabelle

Harkel och host... Det här med sexlust... Har någon annan upplevt att sexlusten förändrats efter alkoholstopp? Min bara försvann helt puts väck. Gone. Jag saknar den :/ Min man saknar den säkert, även om han är för fin för att pressa mig... Jag vill bli sugen på sex, men känner mig så stel och awkward liksom. Och alldeles för trött. Sedan jag slutade vinlulla känner jag hur utmattad jag är på helgerna. Istället för att sitta upp och komma "i stämning" med maken, rasar jag i säng och maratonsover... Någon som känner igen sig? Någon som till och med kommit över det stadiet, och kan försäkra mig om att det bara är en fas? Vad kan man göra för att skynda på processen litet?

Mirabelle, kan tyvärr inte intyga att det bara är en fas eftersom jag ”bara” är på dag 23, men jag känner EXAKT som du. Har alltid blivit lite mer wild and crazy när man druckit. Ny är jag trött och inte direkt sugen. Blir så medveten om div skavanker när man är nykter: lite mullig, lite blek, inte hunnit raka benen osv ?

Mirabelle

Man känner sig så sliten och osexig. Vinet har fungerat som smörjmedel och fått en att strunta i allt det där... Hoppas att det är en fas. Borde inte moder natur se till att den basala driften är så stark att man till slut ger blanka fan i både trötthet och skavanker och kastar sig över gubben?

Emma79

...har man väl Inte brytt sig om gubbens skavanker ?

Moder Natur är så långt borta...

Mirabelle

Där sa du nåt Emma79! Det kanske är där skon klämmer...

Lugn Mirabelle...Det är en fas? Men räkna med att det tar ett tag, för mig tog det nästan 4 månader att ens orka tänka i de banorna. Nu däremot...(förutsatt att gubben inte druckit) nu är det bättre än tidigare. Jag inte bara minns själva akten utan ”känner” mycket mer än när jag var full, eller hur jag nu ska uttrycka det..?
Det kommer bli bra, jag lovar. Såvida det inte föreligger några bakomliggande variabler vill säga, som brist på attraktion till sin partner osv...
Önskar dig lycka till, det är en viktig del av vårt vuxna liv helt enkelt☺️?

Mirabelle

Tack för det! Jag började bli riktigt bekymrad och tänka att det här med vinstopp kanske inte var så klokt... Det är en viktig del av ett nära förhållande. Man glider isär utan att mötas sexuellt... Och dessutom är det så trist att känna sig helt androgyn, sexuellt ointressant och ointresserad. Världen tappar sin färg och livet blir grått på något vis. Men då slutar jag oroa mig och inväntar lustens återtåg :)