Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

som den här har jag stannat hemma! Skulle åkt till min särbo men han var full och fånig i torsdags, likadant igår! Jag har jobbat och gråtit istället! Ringde en kompis men hon börjar tröttna på att höra denna eviga visa märker jag! Skulle nu ringa min särbo eftersom han bad mig ringa och säga godnatt! Upptaget i hans telefon, kan lista ut med vilken del av kroppen som helst att fyllesamtal med likasinnad pågår! Hans jobbiga och krävande särbo (jag) avhandlas säkert! Gör mig ont att höra hur du har det! Är det er gemensamme son? Tycker verkligen att du och sonen förtjänar bättre! Rädda dig och din son! Fast vem är jag att ge goda råd? Räddar ju inte mig själv! Kramar tillbaka från en som också är förtvivlad

sparrad

Hej Nordäng. Ja jag måste ta tag i mitt liv. Nej det är inte vår gemensamma son. Jag är tacksam för råden. Jag lider med dig också. Varför kan de inte förstå att vi blir sårade. Idag dricker han"bara" 3:5:or. Jag börjar tänka att snart kanske något händer kroppsligt att hans arma stackars kropp inte klarar mer och jag blir ensam kvar med min son. Det är ju så att djup därinne i den där personen som dricker finns en människa man älskar, eller hur. Jag är så oerhört trött på mig själv som inte tar tag i mitt liv åtminstone för min sons skull. Min sambo är aldrig elak när han dricker, fast han sårar oss ändå. Och det är ju inget försvar att han inte är elak. Idag är jag så fylld av ångest. Imorgon ska jag minsann kontakta alkoholmott och be att få stödsamtal. Tredje gången gillt. Varma kramar till dig.

Jag förstår verkligen hur jobbigt du har det.
Jag har kämpat i många år med mitt ex o tog steget att lämna honom för tre år sedan.
Jag skulle vilja be dig att starta en egen tråd.. inget illa ment men jag vill gärna att den här tråden är min.
Kram o sköt om dig ?

Hade redan loggat ut när jag såg att du skrivit - och förstås loggade jag in igen för att få med en hälsning till dig.
Hoppas ditt liv är några steg ljusare och lättare. Kämpa på och varmaste kramen / mt

Roligt att höra ifrån dig!
Jo det går åt rätt håll iallafall..
känner att jag har blivit starkare som person o vågar säga ifrån mer nu o får saker gjorda.
Men det är ju alltid något så nu har jag en nära anhörig som missbrukar mediciner/narkotika o som är så elak..när han håller på med det men ångrar sig när han är sig själv. Orkar inte med nåt mer sånt här så har ingen kontakt o vet inte om jag kommer vilja ha det.. inte förrän han verkligen slutar iallafall.
Hoppas du har det bra Mt o sköt om dig ?

Ssht

Att leva med en alkolist är o uthärdligt.
Efter 23 år står jag inte ut längre.
Skulle vilja prata med andra hur dom gör.

Ssht

Min sambo är alkolist. Vi har varit ihop i 23 år. Dom senaste 20 Åre har han druckit för mycket i många olika samanhang också lova hur många gånger som helst att han ska sluta, men det funkar inte. Nu orkar jag inte längre, måste tänka på vår son som är 16 år, som har vuxit upp i detta elände. Jag skulle verkligen vilja ha en egen lägenhet, gör vad som helst för att komma härifrån men tyvärr svårt med lägenheter. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Hälsningar Ssht

Jag förstår verkligen din situation, jag vet hur outhärdligt o jobbigt det är.
Jag var ihop med mitt ex i 23, 24 år någonting och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få kraften att lämna honom eftersom jag var så nedbruten psykiskt efter alla år och trodde inte att jag skulle klara nåt själv. Men jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag till slut fick nog o skaffade mig en egen lägenhet och flyttade. Jag har inte ångrat mig en sekund o det är över 3 år sen nu men det har såklart varit jobbigt också med separationen. Jag tycker verkligen att du ska försöka att ta dog ur det här. Tänk på din son. Har du någon som kan hjälpa o stötta dig? Ring kvinnojouren.
Håller tummarna för dig o skickar massa Styrkekramar.
Du fixar det, du klarar mer än du tror ?
/Izzy

Kakan36

Hej lever med med min sambo sen 7 år tillbaka. Innan vi träffades hade han en bakgrund med alkohol/drogproblem. Men varit ren då i ca 3 år innan vi träffades. Efter vi varit tillsamman i 5 år började han drick ordentligt då han jobbade mkt o blev ej uppskattad på jobbet. Bytte firma o sedan ej "omtyckt" där. De slutade med att sov blev inblandad då vi har ett barn ihop. Tillslut hamna han på behandlingshem med eget iniativ o familjen stöd. Han var där i 5 veckor. Kom hem var stabil fick återfall 3 månader senare därefter varit ren i 1 år. Efter behandlingshemmet har han varit på beroendemottagningen veckovis o tagit antabus. För inte länge sedan hamna han tillbaka igen där han drack men denna gång "endast 1 dag. (tidigare tillfällen har han varit bort och ej kontaktbar via telefon i ca 2 veckor. Ej haft vetenskap om var han va) innan sista gången har han dessvärre tänkt på gränser o tagit ngn öl på helger vilket ja vet ej e ok. Han har med eget iniativ tagit kontakt med läkare och fått diverse mediciner för suget och antabus. Nu e semestern nära o vi har bokat resa utomlands.
Jag vänder mig hit för att få de stöd ja kan få samt tips.

Jag63

Finns det någon här som lever med en periodare o vet hur man slängs mellan hopp o förtvivlan
Orkar inte mer..

Li-Lo

Vad fint att du är här, det låter som att du är i behov av stöd. Här inne finns mycket omtanke och erfarenheter som kan bli hjälpsamma. Om du startar en egen tråd så ökar chansen att du får svar. Tråden du skrivit i här har varit inaktiv ett tag och kan missas.

Du är inte ensam om den känslomässiga karusell du befinner dig i. Det finns vägar ur. Du har tagit ett viktigt steg nu och berättat lite, satt ord på vad du upplever. Starkt.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & anhörigstödet

Gerdan62

Hej
Gud vad jag känner igen mig hör.
Han kommer hem full ifrån jobbet nu igen. Han har haft några nyktra månader. Men det håller inte så länge.
Man känner sig spänd, ledsen, rädd, jag skäms och vill inte ha det så här längre. Jag är ju bara själv i mitt förhållande.
Det har varit så mycket men känns sent nu.
Tar alldeles för lång tid att skriva.
Jag har sagt åt honom att skaffa lgh men det vill han inte(självisk)
Jag har barn och barnbarn som jag hellre vill umgås med,
Han bara lovar och lovar men det slutar bara på ett sätt, tyvärr för han är världens finaste när han är nykter.
Men det funkar inte längre.
Åren går och jag blir inte yngre.
Mvh

Här är det likadant också.
Han blev av med sitt jobb förra sommaren och drack under flera månader sen. Höll uppe lite och sen igång igen. Nu fick han sommarjobb men var där 3 dagar och sen supa i 3 veckor, jobba 2 dagar och nu är han hemma igen.
Så fruktansvärt jobbigt att se det och ta ansvaret hemma att allt blir gjort och fram för allt att det kommer i pengar på kontot. Jag har tröttnat på riktig och ska titta på lägenhet imorgon. Det får vara nog nu eftersom det aldrig blir npgon bättring.
Hoppas du också hittar kraften att lämna gör det är inget riktigt liv vi har när vi bara går och väntar på de enstaka bra dagarna.
Kram

Issie98

Jag och min kille firar 9 månader tsm. Den senaste månaden har hans alkoholintag blivit till överdrift. En av hans familjemedlem har missbruk. Min kille dricker och gör saker som jag inte tycker inte om när han dricker. Han dricker aldrig med måtta. Jag vet inte vad jag ska göra. Han ska åka iväg till sommar, jag är rädd att planera något med honom om han gör något oförlåtligt