Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.

Farmor och farfar var närmsta grannar. Jag var där nästa lika mycket som jag var hemma. Det var alltid tryggt där, man var välkommen och vi gjorde alltid roliga saker tillsammans. Mamma och pappa var ibland avundsjuka över att jag tillbringade så mycket tid med dem.

Som pojke hade jag inte särskilt många kompisar, snarare en eller två. Fysiskt sett var jag inte ensam, men inombords fanns ett tomrum, en inre ensamhet. Detta försökte jag fylla så gott som jag kunde med hjälp av mitt rike inre och fantasivärld. Jag skrev berättelser, gjorde statistik över saker och ting, just känslan av att grotta ner mig djupt i saker har alltid funnits där. Alltid driven av en inre rastlöshet, precis som det fortfarande är.

Jag har inte haft fler sorger eller besvikelser än andra människor i livet. Men jag kanske inte har samma starka rustning som många andra. Är inte lika hårdhudad.

Livet har ändå fungerat, skolan klarade jag galant, hade inget direkt umgänge med kompisar, men den inre rika världen räddade mig åter.

Alkohol är ingenting som har varit särskilt förekommande vare sig i familj, släkt och i det lilla kompisumgänge jag har haft. Smakade kanske på alkohol första gången när jag var 17 och konstaterade att det var ingenting för mig. Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att börja studera till förskollärare. Där bodde jag tills jag var 24 år. Inte heller under denna tid drack jag mycket alkohol, kanske någon enstaka gång i månaden. Hade inget direkt umgänge, 1-2 kompisar och vi gjorde andra saker. Efter studierna flyttade jag tillbaka till min hemstad.

Från 25 års ålder fram tills nu när jag är 32 år har det hänt en del personliga tragedier som har påverkat mig djupt. Farmor och farfar är döda. Jag har flyttat runt 5-6 gånger, bott i andrahand pga svårigheterna att få lägenhet. Jag har fått sluta två arbeten pga att jag blivit trakasserad. Jobbar sedan 3 år tillbaka som vikarie på olika förskolor inom kommunen samt studerar strökurser vid sidan om. Vet inte vad jag vill i livet, är splittrad. Men jag vet att jag är så älskad och omtyckt i mitt arbete både bland barn och pedagoger. På senare tid har även min mormor börjat bli dålig, med orolighet, sviktande minne och många telefonsamtal. Eftersom jag bor närmast av släkten har det ofta blivit jag som fått ta hand om henne i de svåra stunderna.

Visst har vi en själslig sårbarhet i familjen. Mitt enda minne av morfar är att han var galen, högljudd och svor mycket och man var alltid en gnutta rädd när man åkte tid som barn. Däremot fanns det inget missbruk och ingen alkohol med i familjen. Mormor dricker inget och är hypokondriker. Det enda fokus i hennes liv är sjukdomar och krämpor. Det finns inget större intresse för oss andra.

När jag var 26 år hittade jag en vän på internet som jag började chatta med dagligen. Vi kom bra överens och hade liknande intressen. Han är något äldre med mer erfarenhet. Vi började laga mat tillsammans, gå promenader, se filmer. Något år senare flyttade jag in i hans 3:a mitt i stan vid stationen. På så sätt kunde vi spara pengar och dessutom var vi två ensamma själar som behövde sällskap. Jag blev introducerad till vinets värld. Vi drack vin till maten, gick på vinprovningar. Dessutom började vi resa runt i Europa och världen, med restaurangbesök och hotellövernattningar, där vin och alkohol var en självklar del. Även hemma drack vi allt oftare. Detta pågick rätt kontrollerat under några år. Men när jag var runt 30 och tiden fram till nu, har det successivt eskalerat. Det senare året har det inte funnits många nyktra dagar. Har behövt en allt större mängd alkohol för att få samma effekt.

För min egen del, vilka orsaker kan tänkas finns till detta missbruk?
- En medfödd sårbarhet, en känslighet, inre rastlöshet och tomhetskänslor.
- Det ständiga faktum att livet är förgängligt och en dag finns jag inte mer. Bara det är skrämmande.
- Jag får sova. Har haft sömnproblem till och från hela livet. Sömnkvaliteten sämre, jag vet. Just insomningen har alltid varit mitt bekymmer.
- Jag får vara ångestfri på kvällarna, för det är den tiden på dagen då ångesten kryper fram.
- Jag har varken barn eller husdjur att ta hand om.
- Jag har ingen bil och är inte i behov av det.

Fördelar:
- Får somna in och kan gå till jobbet. Alkoholen har aldrig gått ut över mitt arbete.
- Minskad ångest, kortvarigt tänkt.
- Höjer humöret.
- Lättare i sociala sammanhang.
- Ökat självförtroende.
- Det är helt enkelt gott. (Dricker typ bara rödvin)

Nackdelar:
- Ångesten som visar sig oftare på morgonen. Vaknar för tidigt när jag är ledig ofta.
- Ökad aptit för onyttigheter, känslan av ”plufsighet”.
- En generell ökad ångestnivå. Känner oftare ångest när jag åker tåg, bil och flyg. Irrationell ångest.
- Minskad kreativitet.
- Oron för alkoholrelaterade sjukdomar.

Vill påtala att jag inte skulle kunna tänka mig att dricka alkohol före kvällens intågande. Dricker inte före 19:30 och är inte ens sugen. Men ser det som en BELÖNING. Att jag är VÄRD det, efter en strävsam dag på jobbet. Att ta ett varmt bad eller se en film fungerar inte för mig.

Nu har jag iaf kommit till insikt, att jag inte kan fortsätta så hur länge som helst. Måttet är rågat. Botten är nådd. Behöver få till en förändring. Framförallt behöver jag ha säkerheten och vissheten att jag får sova till kvällen, för annars får jag panik, ångest och det går ut över min inkomst. Provade en nykter kväll igår, somnade efter våndor kl 4:30 och sov till kl 9. Ledig trots allt. Men jag vet att jag inte klarar detta på egen hand. Det är lättare att vara nykter när min vän är hemma, vilket han är 3-4 dagar per vecka. Har nu skjutit upp nykterhetsstarten till på fredag. Då har han fem nätters ledighet och kan hjälpa mig i de svåra stunderna. Jag ska boka tid hos läkaren och se om jag kan få hjälp med medicin och kanske KBT.

Skönt att skriva av sig detta.

/Ron

Ron32

Jag är väldigt hälsomedveten och gör medvetna val i livet för att bibehålla en god hälsa, som exempelvis äta varierat, mycket frukt och grönt, nu är jag inne mycket på hemmamixade grönsaksjuicer ??. Motionerar regelbundet, gym och promenader. Röker inte. Däremot har jag en stark hälsoångest eller hypokondri. Kan inbilla mig allt möjligt, känner efter, googlar på symptom etc. Flera i min släkt har detta, vilket tycks ha gått i arv. Jag har inte bara ångest eller oro för sjukdomar relaterade till A utan det gäller allt. Det går i perioder, ibland känns det bättre och jag glömmer bort. Huvudsaken är att jag får avkoppling och vila och lugn i sinnet.

Rimliga nivåer...när mängden var uppe i 1.5l vin om dagen, blev det till slut för mycket, framförallt en kraftig morgonångest. Nu har jag dragit ner till 1l vin 3-4 dagar i veckan och den lilla skillnad har gjort en märkbar effekt. Piggare på morgonen och mindre ångest. Olika dagar. Vatten är viktigt!

Jag har svårt att se inre målbilder för 1-2 år framåt i tiden, lever mer på kort sikt, men helst av allt så skulle jag vilja dricka 1-2 glas och kunna vara nöjd med detta utan att kräva mer.
Jag tar en månad i taget och utvärderar!

Glad Påsk!

Ron32

Jag avskyr dem. Låt dem passera snabbt, snabbt, snabbt. Inte enbart pga att det ofta är mycket A med i bilden utan för att det är en jobbig period för oss som är ensamma. Precis som julen kan vara. Det blir kravfyllt och en ökad längtan efter gemenskap. Föredrar när allt flyter på som vanligt.

Ron32

Helgen har varit sådär...men jag valde att dricka tre av dagarna i olika sammanhang. Blev nog lite mer än vad jag tänkte ärligt talat. Har flera vänner som har en tendens att dricka rätt mkt när de väl dricker så lätt att ryckas med. Menmen alltid lika skönt när en sådan här lång helg är över. På torsdag åker jag på semester till värmen i två veckor. Då blir det mer vatten och färskpressad juice. Kommer göra mig gott.

Att leva i nuet sägs ju vara ett ideal. Och det är det väl delvis. För nuet är ju det enda som existerar. Det enda vi har. Om morgondagen vet vi ingenting om. Vet inte hur många kvällar som jag tänkt ”fuck it, jag vet inte om jag vaknar imorgon, lev här och nu, jag är värd detta just nu, sen tar jag det som det kommer”. Att inte tänka handling - konsekvens. Så..att leva i nuet är väl bra i en viss grad, men man bör ju även lära sig att se framtiden an och chansen finns för många fina dagar framöver.

Ron32

För att vara ärlig så är läget inte det bästa just nu. Försöker hålla skenet uppe, gör det jag ska...håller fasaden uppe inför omgivningen..ingen som ser igenom sprickorna i den...eller kanske inte vågar. Saknar all form av motivation för tillfället bland pollenchocker och vårtrötthet. Är därför inte så aktiv med något, inte ens här. Uppdaterar mer när energi finnes.

Gå inte framför mig, jag kanske inte följer.
Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder.
Gå bara bredvid mig och var min vän.

John-Erik

Hoppas du hittar kraften och energin igen för att bli motiverad.
Alla kommer i svackor ibland. Kämpa på Ron...

Ron32

Jag har tämligen svårt att hitta några utlösande orsaker som gjort att detta kring A har eskalerat.
Vi har ingen beroendeproblematik i vare sig familj/släkt. Uppvuxen med föräldrar med återhållsam konsumtion.
Jag började dricka efter 20 års ålder, lärde mig uppskatta vin efter 25. Nu är jag 33.

Jag ser ingen orsak till att "normalkonsumtionen" gick över till större mängder regelbundet. Kanske helt enkelt bara en dum vana/ovana, eller att när jag flyttade ihop med min vän och vi började laga mat tillsammans med vin därtill. Upptäckte hur skönt det var att slippa genomlida kvällarna utan ångest. Få somna snabbt. Allteftersom konsumtionen ökade infann sig morgonångesten, särskilt när jag vaknade tidigt. Så helt plötsligt hade kvällsångesten placerat sig på morgonen och var minst lika gnagande. Vad min kvällsångest beror på vet jag inte. Har alltid haft den ända sedan jag var barn. En rastlös, ängslig och melankolisk känsla. På morgonen och dagen är jag lugn och glad. Jag har läst självhjälpsböcker, gått i terapi/KBT, käkat piller, men ingenting har gett någon nämnvärd effekt. Jag tror bara det är så jag är. Att vissa människor har en större benägenhet till oro/ängslighet/rastlöshet/ångest.

Och vart jag ville komma med detta inlägg har jag ingen aning om, men lite skönt att reflektera fritt ibland :)

Jo, det är nog så att vi är olika känsliga. I vissa fall är det enklare att se hur och varför vissa människor har utvecklat ett beroende och ibland är man väldigt frågande.
Själv har jag en teori om varför min egen ångest uppstått och lärt mig hyfsad bra självkännedom.
Jag är en sådan där person med gott självförtroende men har dålig självkänsla.
Och det tror jag att jag delar med många av oss som skriver här på forumet.
En gnagande oro och ångest som man nog bara får lära sig att hantera utan alkohol hur jobbigt det än är.
För vi vet ju att alkoholen absolut inte hjälper, tvärtom så blir det ännu värre.

Så hitta strategier och träna, cykla, måla, sjunga, läsa, mindfulness ja allt annat än dricka är ju bättre.
Och glöm inte mantrat: Man ångrar aldrig en nykter kväll ?????

Ron32

Att vakna varje morgon halvt ångestvriden och tänka: "Idag ska jag minsann vara nykter, det är inte värt att må så här".
När sedan ångesten har lagt sig några timmar senare: "Nämen det klart jag inte ska behöva sitta hemma själv nykter och med ångest ikväll, det är ju så långtråkigt och oroligt".

Dessa slitningar, en ständig kamp.

Det är helt riktigt, man ångrar aldrig en nykter kväll, men återigen låter man sig luras ofta genom tankesättet: "Imorgon är en annan dag, tänk nu, sen tar jag konsekvenserna imorgon".

Dilemmat är ju att man reducerar ångesten på kort sikt med A - det är svårt att tänka imorgon eller på lång sikt, när man väl är i ångestens plågor. Den ska bort, snabbt.

JenniferZ

Tack för beskrivningen. PRECIS så är det ju. Fattar inte hur jag kan vakna idag, efter 19 nyktra dagar- känna hur fantastisk jag mår. Pigg, utvilad, glad.
Ändå vet jag att kl 16 kommer förhandlingen börja i mitt huvud.

Och särskilt detta argument som mitt sämre jag kommer med:
- Du klarar nog att ta bara 2 glas ikväll. Tänk vad trevligt det vore!

Fattar inte att de tankarna kan komma. Som att det inte finna något filter av erfarenhet tankar måste ta sig igenom. Jag har ALDRIG under 20 kunnat ta bara 1-2 glas.
Och försöker den ena halvan av mig att argumentera för att det kommer funka ikväll?
När den rösten börjar tjata i eftermiddag ska jag hånskratta åt den. Imorgon 3 veckor.

Ja, man får hela tiden vara smartare än sin egen hjärna?
JenniferZ Wow, Grattis, tre veckor snart för dig?Det är mitt första delmål, idag är jag på dag 10!
Ha en skön nykter fridsam fredag???

Emma79

..det låter ?

Been there done that.

Hoppas du finner ett lugn för eller senare. Jag skrev just lite om rastlöshet i min trãd.

Ha en fin kväll!

Ron32

I kombination med rastlösheten har jag en väldigt hög energinivå.
Jag skulle aldrig kunna sitta inne och kolla Netflix en hel helg, inte ens en hel dag, spela dataspel etc som jag vet andra i min omgivning kan.
Måste aktivera mig dagligen, för annars blir jag tokig. Träningen på gymmet samt promenader och utevistelse är helt avgörande för mitt välmående. På så sätt kan jag få utlopp för min rastlöshet och höga energinivå. Ibland blir jag tvungen att städa och röja när det riktigt kryper i kroppen. Det handlar hela tiden om att skapa struktur och lugn i min tillvaro.

Men man kan ju inte träna och hålla igång hela tiden...och i ångesten/oron/rastlösheten hjälper det inte ens att gå ut, kan inte koncentrera mig på något, inte ens läsa en bok eller följa en film. Någon kom med idéer som att pyssla, sjunga, läsa, cykla, meditera osv...men det går inte. Måste till något som kräver en hög nivå av ansträngning och koncentration.

Mirabelle

Känner igen mig så i din beskrivning. Rastlöshet både mentalt och kroppsligt, en inre gnagande oro och väldigt hög energinivå. Det kryper i hela kroppen när man försöker göra det hälsosamma och varva ner eller göra bara en sak i taget. Min psykolog är inne på att jag (liksom mina barn) bär på någon form av NPF. Har du kollat upp det? Jag har blivit erbjuden utredning. Funderar på om det är värt all tidsåtgång, men tex ADHD går ju att medicinera...

Ron32

Läste just nu lite om ADHD och vissa bitar passar faktiskt in kusligt bra på mig. Vet ju att jag är HSP (högkänslig) tex.

"Det är vanligt att den som har adhd har problem med sömnen. Låg självkänsla och olika former av psykisk ohälsa som ångest, depression eller ätstörningar är vanligt. Det är också vanligt att man lättare hamnar i ett beroende, till exempel av nikotin eller alkohol". (Allt stämmer här)

Om du har adhd är det vanligt att du känner igen dig i flera av dessa beskrivningar:

Du har svårt att koncentrera dig och har många tankar och idéer i huvudet på samma gång. JA!
Du har svårt att komma igång med uppgifter. Både ja och nej!
Du har svårt att komma ihåg långa instruktioner. JA!
Du kan ha svårt att skapa ordning och struktur omkring dig. Ganska ofta!
Du har svårt att passa tider. NEJ ALDRIG!
Du glömmer eller tappar ofta bort saker. NEJ!
Det är vanligt att du skjuter upp saker tills det blir försent. NEJ

Du tycker att det är jobbigt att skriva eller läsa. Olika!
Du kan ibland göra saker utan att tänka efter före. NEJ
Du har ett stort behov av att röra på dig. JA
Du kan vara orolig, ha ångest eller ha svårt att sova. JA
Du kan bli trött av att umgås länge med andra. JA
Du kan ha svårt att reglera ditt humör. Både ja och nej.
Du kan vara extra stresskänslig. JA.

Tack! Kanske är detta en start för mig. Famlar så efter någonstans att börja. Att hitta en orsak till min rastlöshet, ångest och också en orsak till varför jag går hand i hand med A, utan att egentligen ha ett behov. Hmm.

Mirabelle

När du funderar över vad som stämmer på dig och inte, försök även minnas hur du var som barn. Vuxna personer med ADHD som lyckas få till ett fungerande vardagsliv har lärt sig strategier för att hantera sin funktionsvariant. Men det är också den kampen, att varje dag kompensera för förmågor som brister, som leder till ångest mm. Tex skulle jag idag svara nej på om jag skjuter upp saker eller har igångsättningssvårigheter. Det är för att livet har lärt mig att alltid göra allting direkt, på en gång, innan jag hinner tänka eller bli distraherad. Det leder till att jag är übereffektiv och får väldigt mycket mer gjort än de flesta, men även till stor inre stress. Om jag av någon anledning inte kan sätta igång med görandet direkt när jag får en tanke eller en uppgift blir jag som en äggsjuk höna. Och jag kan inte vila, sova, äta osv innan det är klart. Och jag är drottningen av struktur, ordning och reda. Rena rama struktur-Stalin. Även det har livet lärt mig. Jag blir fort överväldigad och handlingsförlamad om det är rörigt och otydligt omkring mig. Som barn var jag däremot en dagdrömmare med huvudet under armen och jag spred en kreativ röra utan dess like runt mig. Och jag tappade bort precis allt. Lärare och föräldrar slet sitt hår...

Ron32

Hela livet känns som ett pussel med 100.000 bitar...men jag har bestämt mig för att ge det en chans och nu letar jag efter bitarna till ramen och har redan hittat några bitar. En start iaf.

John-Erik

Ron..
Det kanske rentav är så att du är på rätt spår.. Fortsätt ..
Tror själv att jag har något. Funderar på olika .. Är rastlös ..
Vi kämpar på ändå.. Finns ju inga bättre alternativ
Att minska på A är en bra början

John

Ron32

Har alltid haft en inre röst som är sträng och hård, som fått mig att känna mycket skuld och skam i livet. Och de stunder när det känts riktigt bra har rösten knackat på: Jo men du Ron, du vet väl att bakom hörnet där borta väntar nästa problem...och så har livet alltid varit....att det är någonting som alltid måste styras upp och fixas. Har ibland känslan av att "livet" vill mig illa och att det finns människor därute som inte gillar mig av någon anledning...och sedan avundsjukan över andras duktighet...och rösten därinne "se på dem, så bra de klarar av livet, de är ideal, du skulle aldrig klara det". Avundsjukan över de som frenetiskt källsorterar med varje sak på rätt plats, inget får bli fel...de som knaprar på sin morot istället för att avnjuta den där gräddbakelsen...de som slutar äta kött och som med pekpinnar klankar ner på oss köttälskare hur mycket vi förstör klimatet och miljön och göder cancer i våra kroppar...de som får oss som älskar att resa dåligt samvete och skuldkänslor för att flyga och att vi förstör miljön. De som alltid lyckas med det som de bestämt sig för och är klara i tid. De som räknar dagar i sin egen nykterhet...och jag själv då? Jag klarar det inte, jag är inte där ännu, vill ju så gärna, men jag kan inte. Just nu. Måste få till några fler pusselbitar först...sen så...inte idag, inte imorgon...men en annan dag. Då. Då är det min tur!