Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.
Farmor och farfar var närmsta grannar. Jag var där nästa lika mycket som jag var hemma. Det var alltid tryggt där, man var välkommen och vi gjorde alltid roliga saker tillsammans. Mamma och pappa var ibland avundsjuka över att jag tillbringade så mycket tid med dem.
Som pojke hade jag inte särskilt många kompisar, snarare en eller två. Fysiskt sett var jag inte ensam, men inombords fanns ett tomrum, en inre ensamhet. Detta försökte jag fylla så gott som jag kunde med hjälp av mitt rike inre och fantasivärld. Jag skrev berättelser, gjorde statistik över saker och ting, just känslan av att grotta ner mig djupt i saker har alltid funnits där. Alltid driven av en inre rastlöshet, precis som det fortfarande är.
Jag har inte haft fler sorger eller besvikelser än andra människor i livet. Men jag kanske inte har samma starka rustning som många andra. Är inte lika hårdhudad.
Livet har ändå fungerat, skolan klarade jag galant, hade inget direkt umgänge med kompisar, men den inre rika världen räddade mig åter.
Alkohol är ingenting som har varit särskilt förekommande vare sig i familj, släkt och i det lilla kompisumgänge jag har haft. Smakade kanske på alkohol första gången när jag var 17 och konstaterade att det var ingenting för mig. Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att börja studera till förskollärare. Där bodde jag tills jag var 24 år. Inte heller under denna tid drack jag mycket alkohol, kanske någon enstaka gång i månaden. Hade inget direkt umgänge, 1-2 kompisar och vi gjorde andra saker. Efter studierna flyttade jag tillbaka till min hemstad.
Från 25 års ålder fram tills nu när jag är 32 år har det hänt en del personliga tragedier som har påverkat mig djupt. Farmor och farfar är döda. Jag har flyttat runt 5-6 gånger, bott i andrahand pga svårigheterna att få lägenhet. Jag har fått sluta två arbeten pga att jag blivit trakasserad. Jobbar sedan 3 år tillbaka som vikarie på olika förskolor inom kommunen samt studerar strökurser vid sidan om. Vet inte vad jag vill i livet, är splittrad. Men jag vet att jag är så älskad och omtyckt i mitt arbete både bland barn och pedagoger. På senare tid har även min mormor börjat bli dålig, med orolighet, sviktande minne och många telefonsamtal. Eftersom jag bor närmast av släkten har det ofta blivit jag som fått ta hand om henne i de svåra stunderna.
Visst har vi en själslig sårbarhet i familjen. Mitt enda minne av morfar är att han var galen, högljudd och svor mycket och man var alltid en gnutta rädd när man åkte tid som barn. Däremot fanns det inget missbruk och ingen alkohol med i familjen. Mormor dricker inget och är hypokondriker. Det enda fokus i hennes liv är sjukdomar och krämpor. Det finns inget större intresse för oss andra.
När jag var 26 år hittade jag en vän på internet som jag började chatta med dagligen. Vi kom bra överens och hade liknande intressen. Han är något äldre med mer erfarenhet. Vi började laga mat tillsammans, gå promenader, se filmer. Något år senare flyttade jag in i hans 3:a mitt i stan vid stationen. På så sätt kunde vi spara pengar och dessutom var vi två ensamma själar som behövde sällskap. Jag blev introducerad till vinets värld. Vi drack vin till maten, gick på vinprovningar. Dessutom började vi resa runt i Europa och världen, med restaurangbesök och hotellövernattningar, där vin och alkohol var en självklar del. Även hemma drack vi allt oftare. Detta pågick rätt kontrollerat under några år. Men när jag var runt 30 och tiden fram till nu, har det successivt eskalerat. Det senare året har det inte funnits många nyktra dagar. Har behövt en allt större mängd alkohol för att få samma effekt.
För min egen del, vilka orsaker kan tänkas finns till detta missbruk?
- En medfödd sårbarhet, en känslighet, inre rastlöshet och tomhetskänslor.
- Det ständiga faktum att livet är förgängligt och en dag finns jag inte mer. Bara det är skrämmande.
- Jag får sova. Har haft sömnproblem till och från hela livet. Sömnkvaliteten sämre, jag vet. Just insomningen har alltid varit mitt bekymmer.
- Jag får vara ångestfri på kvällarna, för det är den tiden på dagen då ångesten kryper fram.
- Jag har varken barn eller husdjur att ta hand om.
- Jag har ingen bil och är inte i behov av det.
Fördelar:
- Får somna in och kan gå till jobbet. Alkoholen har aldrig gått ut över mitt arbete.
- Minskad ångest, kortvarigt tänkt.
- Höjer humöret.
- Lättare i sociala sammanhang.
- Ökat självförtroende.
- Det är helt enkelt gott. (Dricker typ bara rödvin)
Nackdelar:
- Ångesten som visar sig oftare på morgonen. Vaknar för tidigt när jag är ledig ofta.
- Ökad aptit för onyttigheter, känslan av ”plufsighet”.
- En generell ökad ångestnivå. Känner oftare ångest när jag åker tåg, bil och flyg. Irrationell ångest.
- Minskad kreativitet.
- Oron för alkoholrelaterade sjukdomar.
Vill påtala att jag inte skulle kunna tänka mig att dricka alkohol före kvällens intågande. Dricker inte före 19:30 och är inte ens sugen. Men ser det som en BELÖNING. Att jag är VÄRD det, efter en strävsam dag på jobbet. Att ta ett varmt bad eller se en film fungerar inte för mig.
Nu har jag iaf kommit till insikt, att jag inte kan fortsätta så hur länge som helst. Måttet är rågat. Botten är nådd. Behöver få till en förändring. Framförallt behöver jag ha säkerheten och vissheten att jag får sova till kvällen, för annars får jag panik, ångest och det går ut över min inkomst. Provade en nykter kväll igår, somnade efter våndor kl 4:30 och sov till kl 9. Ledig trots allt. Men jag vet att jag inte klarar detta på egen hand. Det är lättare att vara nykter när min vän är hemma, vilket han är 3-4 dagar per vecka. Har nu skjutit upp nykterhetsstarten till på fredag. Då har han fem nätters ledighet och kan hjälpa mig i de svåra stunderna. Jag ska boka tid hos läkaren och se om jag kan få hjälp med medicin och kanske KBT.
Skönt att skriva av sig detta.
/Ron