Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

"Hur mycket jag måste använda mitt förnuft i vissa vardagliga situationer för att hantera mina känslor, av direkt fruktan för situationer där jag klart inser att det är en helt överdriven och irrelevant känsla.
Han lyssnade. Och lyssnade. Och tackade för att jag hjälper honom att förstå. Att förstå att det inte är honom jag ibland väljer bort utan att det är mig själv jag måste skydda. Att jag flyr från en till synes helt lugn och normal vardag för att jag inte orkar hantera inre hotbilder.
Så irrationellt kan en högutbildad, erfaren människa fungera. En människa som kan hjälpa andra men inte alls alltid sig själv."

Exakt där är jag nu.
Kommer gång på gång fram till stängda dörrar som rimligtvis borde vara öppna.
Vägar jag kan ta men inte vågar.
Möjligheter som yppas och jag sänker min blick.

För att det är nytt,jag inte vågar inte vill sätta tilltro till min egen förmåga.
Så lätt att huka sig för det som är okänt.
Så lätt att bara hålla fast vid det gamla.

Jag är på många plan redo att möta det nya.
Jag tar ett litet eller stort kliv och så blir jag rädd.
Rädd för att det ska bli för svårt.
Eller tom något så korkat som att det kan bli för bra.

Att jag lilla Ullabulla ska få ro,vila och kärlek i lagoma mått som jag kan hantera och utan att behöva motprestera.

Att jag ska våga ta lite nya kliv både arbetsmässigt och relationsmässigt utan att snubbla eller tveka på varje steg.

Kan jag det,vågar jag det?
Kanske,om jag kan låta mig själv vara lite feg mellan varven. Stanna en smula på steget och sen sakta kliva uppåt.
Stanna där innan nästa steg osv.
Inte skynda,inte stressa fram nya livsmönster.
Bara låta de sätta sig på plats istället för att skala av sig dom som en ny illasittande sko för att det gick för snabbt.

är du välkommen att citera och reflektera vidare. Det tillför. Också dina helt egna inlägg har tillfört mig mycket.
Kram i vinterkyla men solen förmedlar kommande vår☀️?

Och för mig är just kombinationen av forumet, Alanon i riktiga livet och sen mitt alldeles egna reflekterande med mig själv utan ord så värdefulla byggstenar i mitt fortsatta liv.
Jag läste just Ikaros inlägg om hans mediokra dag och en önskan att den ska lyfta lite.

Just det har nog varit det svåraste även för mig.Så mycket kaos förtvivlan hopp och glädje så att jag aldrig hunnit eller kunnat landa i nuet med allt det vardagliga det innebär.
Och när jag gjorde det.

Stannade och saktade farten så kraschade jag ganska rejält.
Och nu när jag vågar leva mitt eget nya liv de flesta dagar så känns det ändå så hoppfullt.
Så möjligt att förändra sitt liv som Mulletant ofta skriver om.

Det är nog precis det jag har gjort.
Bytt skepnad till något annat.
Visserligen med samma ullabullakärna,men mer sann mot mig själv och det jag önskar vill och klarar.

Hoppas det får fortsätta så.
Och jag hoppas också att jag inte blir rädd och stannar på steget utan sakta vågar min väg fortsatt framåt och vidare med mig själv.

Så får jag då en ny insikt som gäller mig och kanske någon annan som kallar sig medberoende.
Att just fallet,från löftet om nykterhet.
Blir även mitt fall.
Mitt misslyckande och min bitterhet.
Tänk att som beroendeperson få bära både sitt eget och den anhörigas börda av skam och skuld.

Och jag som medberoende får alltså ta del av det fall som inte är mitt.
I vilket syfte kan man undra?

Att slippa bära mina egna misslyckanden och blicka inåt,det hajar jag.
Men i vad inbillar jag mig att situationen blir bättre om jag också delar på bördan av att min anhöriga har fallit igenom.
Varför kan jag inte segla vidare utan att sjunka eller fälla ned seglen?

Såklart delar man ett gemensamt liv där ett återfall eller drickande drar ned livskvaliten på hela familjen.
Men i alla fall?

Varför är löftet som ju förmodligen kommer att brytas så viktigt.
Vad lägger vi anhöriga in i det som gör så ont när det bryts?

Hoppet om ett bättre liv?
Inbillningen i att den vi lever med inte är så beroende som vi någonstans vet att de är.
Chansen att få häva ur oss vår egen bitterhet för att livet inte är som vi vill att det ska vara?

Att vi ser den som dricker som den som förstör och dominerar våra liv så totalt så vi förblindas i de lösningar som ju ändå finns där.
Att gå,att välja sida.
Att lämna,eller stanna kvar och acceptera faktum.
Att vi lever med en människa som är sjuk i en beroendesjukdom.

Som gör att de dricker och kommer att fortsätta dricka så länge de inte väljer och klarar att göra annorlunda.
Jag minns känslan av att låta hela mitt väsen,hela mitt jag gå upp i min drickande exsambo.
Hur jag tycktes bära omkring på både honom och mig själv och allt som också hörde vårt vuxenansvar till.

Allt det och lite till bar jag på när han inte orkade.
Dignade under bördan gjorde jag,men tappert bar jag mitt ok och fick allas lovord.
Men någonstans så kunde jag ju valsen av fylla, bakfylla abstinens vånda och lovord om ett nyktrare och bättre liv.

Jag kunde ju hela trallen och kunde nästan sätta almanackan efter den.
Tryggt och bra på sitt sätt då det ju ändå följde sin invanda rutin.

Betydligt svårare att släppa taget om den som drack och starta upp mitt nya liv.
Som ställde krav på mig och som gjorde att jag aktivt blev tvungen att välja och tycka om en massa nya saker som jag inte hade lust till.

Tvungen att ta nya kliv ut i livet på nya marker och med nya vanor.
Jobbigt,svårt ovant och inte ett dugg spännande.

Men jag gjorde det.
Och här är jag nu.
Lite mer luttrad. Tuffare och ängsligare på samma gång.
För nu bär jag bara mig själv.
Mina egna problem,tillkortakommanden och glädjeämnen.

Inte en massa barlast som inte är mitt.
För första gången i mitt liv så är jag bara jag.
Trots att jag lever i en ny relation så kan jag hantera mitt eget jag på ett helt annat sätt.
Med skarpare konturer om vem jag är,vad jag vill och vad jag behöver.

Några dagar i månaden så faller jag.
Likt en människa med skovliknande sjukdom så faller jag rätt rejält ibland.
Men när jag hämtar mig så kommer jag oftast upp på en lite högre nivå än vad jag var innan.

Jag hoppas och tror att arbetet fortsätter på samma sakteligen uppbyggande sätt.

Li-Lo

Hej Ullabulla

Läste just ditt inlägg och slås igen av hur mycket erfarenhet många av er har och fortsätter att få. Du är en av dem som bidrar på ett så fint och ödmjukt sätt. Dina tankar och texter väcker alltid reflektion hos mig. Tack.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tar bort gårkvällens inlägg. Summan av kardemumman kvarstår. Jag lät förminska mig själv och jag låter det fortgå.
Tack Carina för att ni lät det stå kvar och jag fick ta in det igen och se att det var sant även i dagsljus.

Du verkar ha haft en tung kväll, där du fått skuld över saker du inte känner ska ligga i ditt knä. Samtidigt ser du att du förminskar dig själv. Jag hoppas innerligt att du hittar ett förhållningssätt till detta som blir mer positivt för dig.

Du skriver att du var påverkad av alkohol när du skrev ditt inlägg. Såklart vill vi att du fortsätter skriva här på forumet samtidigt är vår erfarenhet att det ibland kan fälla snarare än att lyfta sig själv/andra när man skriver under påverkan. Vi är därför tacksam om forumet är en alkoholfri plats med respekt för de problem som många här upplever. Berätta gärna hur du tänker kring detta. Kanske är det även något som övriga användare har erfarenhet av och kan bidra med tankar kring.

Med hopp om en fin påsk!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

... när man ser det klart och tydligt i skarpt dagsljus. Å andra sidan så får man då möjligheten att göra de förändringar som krävs för att man ska få leva och må så som man vill i stället.
Vad tror du att du skulle behöva för att bryta den här trenden? I första hand de förminskande tankarna du har om dig själv?

Håller tummarna för dig Ullabulla för att du hittar en väg framåt till bättre mående!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jo visst är det så.
Att dagsljuset kan vara nog så skarpt ibland.
Och viljestyrkan slår det sunda förnuftet.
Att bara lugnt och stilla inse det som faktiskt är.

Det är ibland för tungt och så häller man på några kilo viljestyrka och tror att det ska förändra läget.
Vilket det sällan gör.
Så släppa taget,ha tillit till processen och våga tro att den rätta vägen som känns tydlig ska uppenbara sig.
Men den vinglar så förbenat.
Ibland är den spikrak och solklar.
Ibland får man leta så hemskt.

Men samtidigt är de tunga dagarna nog så viktiga för att insikterna ska få ta sin rätta plats i medvetandet.
Så fortsätta lyssna på mitt jag som blir allt starkare ju mer jag vågar känna efter.
Låta det vara så och så småningom vrida om mot bättre tänk tror jag är min väg.
Ta de obekväma besluten som gagnar mig men kanske ingen annan.
Ta det knorr som uppstår och stå fast.
I både stort och smått.

till dig Ullabulla och tackar för dina inlägg där jag stundvis känner igen mitt eget mörker. Jag känner ändå att du genomgående förmedlar en ton av hopp, att ditt jag växer! Önskar dig en skön och vilsam påskhelg ?? / mt

Jag ser det så tydligt nu.
Det som förr var ett normaltillstånd är nu undantagstillstånd.
Ungefär som när man var barn och inte riktig kunde simma.
Plötsligt försvann botten under en och man vände tillbaka till det grunda för att få fäste.

Nu känner jag så tydligt när jag ramlar iväg och kan (oftast) diagnosticera och agera.
Så även denna gång.
Med långa fina samtal med den tryggaste filbunke i världen som inte alls fungerar som mig.
Jag förklarar så tydligt jag bara kan och till slut förstår både han och jag vad jag menar ☺

Tidigare sjönk jag bara och simmade under ytan utan att kunna ta mig till upp.
Så visst går det framåt.
Om än inte alltid på det sätt som jag hade trott eller tänkt.

Beskriva på ett bra sätt vad jag är i just nu.
Jag tror det behövs för mitt fortsatta tillfrisknande.
Kunna gå tillbaka och se när jag är mitt i nånting riktigt jobbigt men väljer att inte värja för sanningar och verkligheter.
Så mycket lättare allt var förr när jag duckade och åkte slalom för att slippa se.

Nu ser jag med alltför stor precision ibland hur allt är.
Inte så att jag är gud fader,men med en vidvinkel som jag tidigare inte haft.
Framför allt när det gällt mig själv har jag ibland varit totalt blind trots att jag tycks ha haft koll.

Jag står återigen inför tunga saker att ta beslut kring.
Sånt som gäller mig själv och berör mig på alla plan.
Alla vägar har lett mig hit och jag har som sagt lyckats parera undan hittills.
Nu går det inte längre och jag måste ta tjuren vid hornen.

Det värsta eller bästa med det hela är att jag inte har någon backupplan för första gången.
Självklart har jag alternativ,men inte som förr en sidodörr att gömma mig bakom.
Utan klara rena fakta att vila på oavsett vad utfallet blir.

Och det skrämmer skiten ur mig och jag våndas som en äggsjuk höna.
Men vågar om och om igen tillbaka till huvudfåran,jag bör och ska agera.
Inte reagera.
Inte hitta på nya flyktvägar.
Inte backa vid försök till nya konster.
Utan stå fast i mig själv och med mig själv.

Det kan bli riktigt riktigt bra
Men det kan också bli åt andra hållet om jag inte får det möte jag önskar.
Inte kräver. inte vill,utan önskar.

Och att ha den egenskapen på näthinnan istället för min egen vilja som ibland har varit monumental och ställt till det för mig.
Skapat nya konstellationer och möjligheter som inte varit helt sanna.
Utan mer som en sorts hittepå för att gå mig till mötes.

Nåväl,jag kanske hinner ändra mig också.
Fega ur och gå tillbaka till den verklighet som faktiskt är rätt ok bitvis.
"ha tillit till processen" som min medberoendeterapeut säger.

Den som lever får se.

står min nya kärlek fast.
I sin övertygelse om hur vi bör leva och vara tillsammans.
Jag kämpar för något annat som jag nog egentligen inte innerst inne vill ha.
Ullabulla vill ha fast mark under fötterna och tror att den finns att hitta någon annanstans än under mig själv.

Mänskligt såklart och någonstans finns det ju en väg som vi kan gå på tillsammans som kanske öppnar upp möjligheter för oss båda.
Men han ser det inte så och förr så sprang jag rakt bakåt och ifrån och kände mig avvisad och ratad.

Men denna gång stod jag också kvar i mig själv.
Lyssnade in och tog in hans svar till mig.
Försökte väl visserligen manipulera lite i sann ullabulla anda,men höll mig från de värsta trixen.
Och sen fick jag en sån lättnad i mig.
Nu vet jag,såhär får det bli och ska vara ett tag framöver.

Och i det kan jag vila och fortsätta ta beslut som bara gäller mig och som jag får ta konsekvenserna för.

Jag hade nu på morgonen en stark dröm.
Två "skumma typer" tog tag i mig och förde bort mig i bil för att jag skulle få sota för vad min namne säg ullabella hade gjort.
Men jag är ju inte Ullabella försökte jag.
Det spelar ingen roll sa busarna.

Och där satt jag och kände mig som ett oskyldigt offer då plötsligt de snälla typerna kom upp bakom mig i bil.
Jag passade på och öppnade upp dörren (som de inte hade låst..) och hoppade ut.
Sprang iväg och så fick de goda och onda göra upp (om min skuld kanske) så gott de kunde.

Och lite så funkar jag nog.
Eftersom jag tar på mig ansvar för andra männniskor,speciellt de som jag bedömer inte kan ta ansvar själv.
Så blir också skulden min att bära,min att sona.

Hur i hela friden kan jag låta mig själv bära en sån börda och göra en sån tankevurpa?

Jag i mig själv gör visserligen misstag,men kanske inga jättemisstag såhär långt upp i åren.
Men om jag istället skulle titta på dom,klä i mig dom istället för att försöka ta på mig andras kläder?

Mirabelle

Jag har insett att jag har en sådan där medberoendepersonlighet. Tror det var pga något av dina inlägg som jag googlade efter info och gjorde tester... I mitt fall handlar det inte om substansmissbruk iofs, så jag vet inte om det räknas på riktigt. Jag utvecklade min medberoendepersonlighet redan i barndomen, som del av en emotionellt och socialt dysfunktionell familj. Att ta ansvar för familjens beteende och reaktionerna från omgivningen var nog en rätt naturlig konsekvens iom att det fick konsekvenser för mig själv. Barnet som ville följa spelets regler och vara med i gemenskapen fick inte inträde. Samma sak nu i vuxen ålder. Att hålla andra under armarna, kudda och sopa undan har jag gjort för att deras oförmåga får konsekvenser för mig personligen, eller för mina barn. Under senare år har mitt beteende även läckt in i arbetslivet. Jag gör likadant i förhållande till kollegor som inte klarar av sitt uppdrag. För att deras oförmåga får konsekvenser för mig personligen i form av en kaotisk arbetsmiljö, och för lidande tredje part. Så, min slutledning blir att ansvarstagandet för andras misslyckanden växer fram i strävan att skydda sig själv och det man värderar högt från konsekvenserna. Någonstans på vägen suddas de egna konturerna ut så till den milda grad att det blir omöjligt att skilja på mitt och ditt.

Och just den utsuddade gränsen gör det ansvarslösa ansvarstagandet så oändligt.
Man vet inte var det (jaget) börjar och slutar.
Så till slut står man där med sörja upp över öronen och undrar hur det gick till.

Men det vet man nog bara man orkar tänka efter.
Man såg till att bygga sitt eget berg av gränslöshet som torkade ut en inifrån och ut och tömde en på all kraft.

Men insikter staplas på insikter.
Och för varje insikt som sakta får börja gro och klarna så blir man en liten smula klokare,till nästa gång :)

Just det där ansvarstagandet som du skriver om mirabelle är för mig också en form av kontroll och makt.
Jag får makt och kontroll över de människor jag tycks hjälpa.
Min plats blir större och viktigare och jag inbillar mig åtminstoe själv att jag gör en nödvändig insats.

Men ibland när jag granskar motiven så handlar det om någon sorts självfrotterande,dvs jag gör det för min egen skull på andras bekostnad.
För det kostar på för mycket att säga,men nejdu,det där är ditt problem att lösa.
Mitt slutar här och där tar ditt vid.

Gör jag så,då släpper jag kontrollen och faller och får faktiskt lov att ta konsekvenserna av att denne "oansvarige" inte följer upp situationen på det sätt jag vill.

Och Mirabelle,medberoende är nog vanligt vid dåligt psykiskt mående hos föräldrarna.
Jag tjongade både missbruk och psykiskt dåligt mående så jag har en del berg kvar att bestiga innan jag kan kana utför igen..

Mirabelle

Så kallades det i någon artikel jag läste. Jag är assjuk. Det hjälper inte direkt tillfrisknandet att man framstår som så himla duktig och kompetent och får idel lovord... Jag har tex fått väldigt saftiga löneökningar under de senaste åren, just för att chefer premierar oss som "ser och tar ansvar för helheten", i folkmun - sköter sitt eget och alla andras jobb samtidigt. Men insikt är första steget, eller hur? På något vis ska det väl gå att bli oduktig...

Men man vill ju så gärna ha den där bekräftelsen på att man är viktig och duktig.
Utan den så står man sig liksom slätt.
I alla fall jag blev ingen utan all den där kosmetikan som andra smetade på mig och som jag själv gärna tog emot.
Men naken och utan smink duger man rätt bra också,men det tar ett tag att fatta det.
Både för sig själv och omgivningen.

Jag har fått ta en hel del skit för att jag backat från tidigare ansvarsområden och beteenden.
Där andra slapp det som egentligen var deras.

Mirabelle

Att backa och sluta leverera kräver mod. De som inte slipper sitt ansvar, eller plötsligt själva får ta konsekvenser har ju tagit för givet att man finns där och löser allt. Och så var det ju det här med lidande tredje part i ekvationen :P