av Mirabelle

Jag har hållt till i min tråd i forumet där man reder ut ifall man dricker för mycket eller inte, och det vet jag nu att jag har gjort. Igår kväll fick jag grepp om mängderna. Jag räknade ut att jag har druckit dubbelt så mycket som jag trodde under senaste tiden! De där boxarna är livsfarliga... Jag är iaf inne på min 14:e nyktra dag nu, och redo att hålla det här, på allvar! Kram

Mirabelle
ons, 2018-04-18 - 18:39

Tack och lov har Atarax lugnat ner mina drömmar. Under lång tid har mina nätter varit mardröms-maraton. Sömnen har varit ytlig och blivit avbruten av fullskalig panik varje timme. Ett ofta återkommande tema har varit att försöka skydda barn (både mina och andras, ofta galet många samtidigt, alldeles för många) från allsmäktig övernaturlig ondska. Jag snackar riktigt skruvade morbida saker här, inte någon vanlig våldsverkare eller mördare... Att försöka skydda barn från världens undergång, apokalypser och naturkatastrofer har också varit återkommande. Sedan jag började ta atarax innan sänggåendet så har jag inte drömt sådana intensiva skräck-drömmar. Men natten dröm var intressant. Jag drömde att jag var ute med två barn. De lyssnade inte på mig i sin ysterhet, utan sprang ut på den frusna sjön. Jag pulsade fram i djup snö och hann inte nå dem innan isen sprack och barnen sjönk ner i vattnet inför mina ögon. Jag ringde 112 och de försäkrade mig att räddningen skulle hinna fram i tid. "Vi är där på ett ögonblick. Oroa dig inte. De hinner inte drunkna." Jag hörde sirener på avstånd hela tiden, men de kom ju fasen aldrig. Jävla tomtar. Jag såg hur barnen sprattlade och kämpade i vattnet. Till slut sjönk de helt under ytan. Då sket jag i räddningstjänsten och hoppade i det iskalla vattnet. Jag dök efter barnen, hittade dem och drog dem till säkerheten. Sedan satt vi där, nedkylda och väntade på att de jävla sirenerna skulle närma sig. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Men inte fasen kom de. Helvete också att jag ringde dem från första början, tänkte jag. Nu måste vi ju vänta på klantarna här, fast jag borde se till att vi kommer inomhus och får värma upp oss. Eftersom jag har ringt hit dem måste vi ju vara här när de kommer. Om de kommer.

Sen vaknade jag, så jag fick aldrig se hur det slutade... Men visst var det en intressant skillnad mot tidigare drömmar? Det handlade fortfarande om katastrof och att skydda barn. Men det var en verklighetstrogen (typ) katastrof. I den här drömmen var jag inte maktlös mot något övernaturligt ofattbart, utan faktiskt väldigt redig och oövervinnerlig. Intressant att den utlovade hjälpen aldrig anlände. Suck, allt ska man göra själv. Och slutledningen mitt dröm-jag drog är ju rätt komisk. Har man påkallat hjälp får man vänta in klantarslena även om man löst problemet själv. Det där behöver jag nog klura på... Vad det står för...

Annars intet nytt. Nykter. På bättringsvägen, om än ganska skör... Kram alla kämpar!

Vinäger
tors, 2018-04-19 - 07:54

Du är på rätt spår med så mycket nu. Skönt med drömmar som "visar vägen". Kom ihåg betydelsen av din dröm med att oplanerat föda barn. ♡ Det är din tid nu! Kram

Jasmine
tors, 2018-04-19 - 08:55

... och att du inte kände dig maktlös. Jag håller med Vinäger- det är din tid nu. Läser för övrigt allt i din tråd, men hinner inte alltid kommentera.

Ha en fin dag <3

Liten stor
tors, 2018-04-19 - 10:15

Låter som du är vid en vändpunkt!!
Bruten sömn är så sjukt jobbigt. Bra med atatax (har jag oxå haft men inte funkat för mig).

Heja dig!

Mirabelle
tors, 2018-04-19 - 19:59

Idag har jag faktiskt mått bra, och även känt glädje vissa stunder... Kanske beror det på nya insikter som värker fram, känslan att vara just på gång. Kanske beror det på vårsolen. Kanske är det medicinen som börjar verka ordentligt. Kanske är det god sömn under en längre period som gör susen. Kanske beror det på att jag idag lyckades ägna tid åt den delen av min yrkesroll jag verkligen verkligen brinner för. Det jag kan utan och innan, som ger mig känslan att jag bidrar med oceaner av rikedom. Kanske är det allt sammantaget. Så kommer tanken att ett glas vin eller två i soffan skulle vara kronan på verket. Meeeeh... Det blir inget av med någe vin. Istället ska jag sova sött på mina atarax och vakna utvilad till ännu en dag, som hoppeligen bjuder på fler stunder av glädje :)

Vinäger
tors, 2018-04-19 - 20:06

du är på gång, det är din tid nu. ❤ Dina inlägg är så mycket mer hoppfulla, gladare på något vis. Hela du känns mer positivt inställd till livet. Hm, finns det fler fina och berömmande ord att skriva nu? ???

Emma79
tors, 2018-04-19 - 22:20

...vad lika vi alla är I vår kamp här!

Olika förutsättningar och situationer men resonemangen är de samma.

Sov gott ❣️

Mirabelle
fre, 2018-04-20 - 23:35

Det är så livet ska levas :) Kronan på verket är en flaska kyld rosé. Alkoholfri. Det hade kunnat bli vin med promille. Maken blev så till sig i trasorna över fredag och somrig sol att han föreslog en tripp till systemet. Fast vin-idén yppade han inte, i rättvisans namn, förrän jag med en längtans suck nämnde själv att det hade varit fint med vin i kvällssolen... Jag blev allt litet satt på pottkanten när maken erbjöd sig att leverera sagda vin. Jag tänkte länge. Och sen tänkte jag litet till. Och ytterligare litet till. Det är nog bäst vi låter bli, sa jag. Så vi lät bli. Nu när det börjar dra ihop sig för horisontalläge i snarkofagen är jag sjukt nöjd med beslutet. Nykter. En fredag till. Och på väg mot att leva livet, inte bara överleva det. Det blir bra det här :) Önskar alla forumvänner en härlig helg i vårsolen. Kram

Mirabelle
lör, 2018-04-21 - 13:31

Benämningen medberoende dyker upp ibland här i forumet. Det är inget jag har funderat över tidigare. Jag trodde det bara gällde personer som lever i beroendeställning till någon med tungt missbruk. Nu fattar jag att medberoende är ett så mycket vidare begrepp. Det handlar om självkänslan och Den man blir i relationen till andra. Och jag känner definitivt igen mig. Jag har "insjuknat i styrka och duktighet"... Redan som barn i en dysfunktionell familj egentligen. Och under vuxenlivet har jag fortsatt med att självuppoffrande hålla maken under armarna gällande hans arbetsnarkomani i alla år. Hjälpt honom att vidmakthålla ett självdestruktivt beteende han borde ha fått sjunka till botten med för att sedan ta itu med för länge sedan. Men eftersom jag kuddat, curlat och sopat undan alla andra hinder än de han möter i arbetslivet har han sjunkit djupare och djupare ner i psykisk ohälsa istället. Lägg till allvarligt sjukt barn och barn med särskilda behov. Och under senare år har mitt medberoende läckt in även i mitt arbetsliv. Jag håller kollegor under armarna, tar över andras ansvar och mörkar att de inte klarar av sitt uppdrag... Voilà, en hel livstid av självförintelse. Frågan är vad man gör med sådana insikter... Tar dem till psykologen, måste vara en bra start.

Jag listar nedan några kännetecken på en medberoende personlighet, för att minnas, och för att ge andra möjlighet att känna igen sig.

Vanliga känslor och beteenden:

-Du tar överdrivet mycket ansvar för, kontrollerar och oroar dig för den beroende större delen av din vakna tid
-Du känner ofta vrede, bitterhet, dåligt samvete och skuld
-Din omsorg om den andra gör att du drabbas av långvarig ångest, depression, fysiska sjukdomar eller eget missbruk av till exempel tabletter eller alkohol
-Du låter dig bli sårad av samma person om och om igen
-Du skyddar den beroende genom att till exempel ljuga, låna ut pengar eller försaka dina egna behov, och gränserna flyttas successivt framåt
-Du är rädd för att bli avvisad eller lämnad och undervärderar din förmåga att klara dig själv
-Du är ofta rädd att uttrycka dina känslor och åsikter, eftersom du tror att det skulle leda till konflikt eller återfall hos den beroende
-Du har ett stort behov av kontroll eller att känna dig behövd av andra.

Mirabelle
lör, 2018-04-21 - 19:27

Här sitter jag nyduschad och iförd scenkläder för kvällen. Ett uppträdande ska genomföras. Det depressiva inre motståndet krigar mot självförverkligandets lockrop. Ena stunden flyktbenägen. Jag kan inte, vill inte, orkar inte. Andra stunden förväntansfull. Jag ska stråla, leverera så det står härliga till. Jag vet vilken röst som kommer att vinna. Den senare. Jag har ju lovat, och är det något jag är så är det plikttrogen. Och jag kommer må bra av det i efterhand. Men fy fasen vad trött jag är på den där eländiga gnatiga deprimerade rösten som hela tiden mal på om hur omöjligt, jobbigt, hopplöst, värdelöst och meningslöst allt är. Nu hörs iaf en opponerande stämma också. Alltid nåt. Nu är det ju inte faktiska röster jag hör, utan mina tankar och känslor som härjar hejvilt, men ni fattar nog...

Mirabelle
sön, 2018-04-22 - 09:42

Framträdandet gick alldeles strålande :) och jag fick tanka litet vänskaplig kärlek. Vi har så fin genuin sammanhållning. Det slog mig för några veckor sedan att nu är jag med i den. På riktigt. Efter snart fyra år i den här gruppen är jag nästan litet förälskad på något sätt. Det var absolut inte de andra medlemmarnas "fel" att jag tog så lång tid på mig att ankra känslomässigt. De tog emot mig med öppna armar från start, och har verkligen bemödat sig om att jag ska vara en i gänget. Det är jag som har förhållt mig avvaktande. Jag har varit med kroppsligen och presterat, men inte visat vem jag är, och gett så litet information om mig själv och mitt liv som är möjligt utan att vara direkt avvisande. Jag har visat vad jag kan, men gömt vem jag är. Har ni läst om rädda lilla Knyttet i Mumin? Så ungefär, har det känts. Nu har jag äntligen klivit över tröskeln till det genuina mellanmänskliga mötet. Det är en underbar känsla. Önskar er alla en fin söndag!

Jasmine
sön, 2018-04-22 - 13:49

Du verkar ha så mycket positivt i livet... så härligt att vara med i en grupp och framträda. Måste vara en endorfinkick som är bättre än någon känsla du kan få av alkohol. Du äger;)

Ullabulla
sön, 2018-04-22 - 16:29

din tråd Mirabelle.
Du är på många sätt i samma resa som jag ramlade ned i för några år sedan.
Jag förstod inte vad som hände och höll för allt jag bara orkade kvar i alla mina livlinor.
Jobbet,ansvaret relationerna till de som var beroende av mig osv.

Och när jag till slut inte orkade längre,började skära bort för att orka leva så föll jag ännu djupare.

Att släppa taget om det som en gång var livsnödvändigt och rätt för en är mycket svårt.
Och när man gör det så kommer tomheten ångesten och vanmakten till en som ett brev på posten.
Läs gärna min tråd som finns under anhörigsidan jaha och nudå.
Där ser jag själv när jag läser det gradvisa förfallet när jag egentligen trodde att jag höll på att bli friskare eftersom jag "gjorde rätt"

Så var inte rädd för det som sker med dig.
Du har börjat gå en nödvändig väg och mitt råd även om du inte bett om dom :-) Håll fast vid den och använd de bra dagarna för att ta de nya besluten som du vill ha.
De dåliga till att bara överleva och undvika beslut.

Jag ser att du också har handikappade barn,jag har en autistisk dotter och klarat allt och lite till de 30 år hon har levt.
Nu med mindre ansvar och plikter håller mitt gamla jag så sakteliga på att komma ifatt mig.
Jag börjar skönja vad som är jag och vad som är omgivningen men det har varit mycket svårt att skilja det åt.

Du verkar mycket klok och jag tror att det kommer att gå bra för dig.

Mirabelle
sön, 2018-04-22 - 16:53

Du anar inte vad stärkt jag blir av ditt inlägg! Det ger mig sådan hopp och förtröstan. Att inte vara rädd för det som händer med mig... Det ska jag ta med mig som ett mantra. Det känns ungefär som att befinna sig i fritt fall, eller förfall kanske... Det var väldigt bra handfasta råd om de bra och de dåliga dagarna. När man mår bra är det vettigt att tänka över hur man skulle kunna må ännu bättre och fatta de beslut som krävs för att röra sig framåt. Beslut fattade i ett läge av desperation och förtvivlan blir däremot lätt överilade... Det har jag lärt mig den hårda vägen :/

Jag ska läsa din tråd och begrunda!

Mirabelle
sön, 2018-04-22 - 21:55

Det är något som saknas denna söndag kväll... Ångesten inför den stundande veckan. Mattheten och det desperata kvidandet inombords. Hur ska jag orka? Kan inte, vill inte, det går inte... Alla paniktankar om allt som ska göras och kommas ihåg som brukar mala på i huvudet och trassla in sig i varandra. Just nu kommer jag inte ihåg något alls av allt viktigt inför veckan. Som vanligt ska jag väl infinna mig på många olika ställen samtidigt. Men just nu är jag barmhärtigt omedveten. Medvetandet är tomt. Inte ett enda "måste" kan jag mana fram. Och det struntar jag högaktningsfullt i :) Till middag har jag ätit Ben&Jerrys chokolate brownie ice cream. Det är ok, för matlust finns inte alls och något måste man ju stoppa i sig ibland. Det är ju järn i kakao, så den satt nog där den skulle. Önskar alla forumvänner en fridfull kväll och en fin vecka!

Mirabelle
sön, 2018-04-22 - 21:56

Det är något som saknas denna söndag kväll... Ångesten inför den stundande veckan. Mattheten och det desperata kvidandet inombords. Hur ska jag orka? Kan inte, vill inte, det går inte... Alla paniktankar om allt som ska göras och kommas ihåg som brukar mala på i huvudet och trassla in sig i varandra. Just nu kommer jag inte ihåg något alls av allt viktigt inför veckan. Som vanligt ska jag väl infinna mig på många olika ställen samtidigt. Men just nu är jag barmhärtigt omedveten. Medvetandet är tomt. Inte ett enda "måste" kan jag mana fram. Och det struntar jag högaktningsfullt i :) Till middag har jag ätit Ben&Jerrys chokolate brownie ice cream. Det är ok, för matlust finns inte alls och något måste man ju stoppa i sig ibland. Det är ju järn i kakao, så den satt nog där den skulle. Önskar alla forumvänner en fridfull kväll och en fin vecka!

Mirabelle
sön, 2018-04-22 - 21:57

Det är något som saknas denna söndag kväll... Ångesten inför den stundande veckan. Mattheten och det desperata kvidandet inombords. Hur ska jag orka? Kan inte, vill inte, det går inte... Alla paniktankar om allt som ska göras och kommas ihåg som brukar mala på i huvudet och trassla in sig i varandra. Just nu kommer jag inte ihåg något alls av allt viktigt inför veckan. Som vanligt ska jag väl infinna mig på många olika ställen samtidigt. Men just nu är jag barmhärtigt omedveten. Medvetandet är tomt. Inte ett enda "måste" kan jag mana fram. Och det struntar jag högaktningsfullt i :) Till middag har jag ätit Ben&Jerrys chokolate brownie ice cream. Det är ok, för matlust finns inte alls och något måste man ju stoppa i sig ibland. Det är ju järn i kakao, så den satt nog där den skulle. Önskar alla forumvänner en fridfull kväll och en fin vecka!

Mirabelle
sön, 2018-04-22 - 21:59

Det är något som saknas denna söndag kväll... Ångesten inför den stundande veckan. Mattheten och det desperata kvidandet inombords. Hur ska jag orka? Kan inte, vill inte, det går inte... Alla paniktankar om allt som ska göras och kommas ihåg som brukar mala på i huvudet och trassla in sig i varandra. Just nu kommer jag inte ihåg något alls av allt viktigt inför veckan. Som vanligt ska jag väl infinna mig på många olika ställen samtidigt. Men just nu är jag barmhärtigt omedveten. Medvetandet är tomt. Inte ett enda "måste" kan jag mana fram. Och det struntar jag högaktningsfullt i :) Till middag har jag ätit Ben&Jerrys chokolate brownie ice cream. Det är ok, för matlust finns inte alls och något måste man ju stoppa i sig ibland. Det är ju järn i kakao, så den satt nog där den skulle. Önskar alla forumvänner en fridfull kväll och en fin vecka!

Mirabelle
sön, 2018-04-22 - 22:02

Det är något som saknas denna söndag kväll... Ångesten inför den stundande veckan. Mattheten och det desperata kvidandet inombords. Hur ska jag orka? Kan inte, vill inte, det går inte... Alla paniktankar om allt som ska göras och kommas ihåg som brukar mala på i huvudet och trassla in sig i varandra. Just nu kommer jag inte ihåg något alls av allt viktigt inför veckan. Som vanligt ska jag väl infinna mig på många olika ställen samtidigt. Men just nu är jag barmhärtigt omedveten. Medvetandet är tomt. Inte ett enda "måste" kan jag mana fram. Och det struntar jag högaktningsfullt i :) Till middag har jag ätit Ben&Jerrys chokolate brownie ice cream. Det är ok, för matlust finns inte alls och något måste man ju stoppa i sig ibland. Det är ju järn i kakao, så den satt nog där den skulle. Önskar alla forumvänner en fridfull kväll och en fin vecka!