Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Du har hittat hit och tagit modet att starta en egen tråd, klok idé att göra den till en liten dagbok. En dagbok som du kan få feedback och återkoppling på från människor som läser och kan ge dig stöd. Säkerligen blir det också hjälpsamt för flera, att läsa hur det är för andra och känna igen sig. Ofta är det enklare än att titta på och försöka förstå andras situationer än sin egen. Mer än tillåtet med andra ord :) !

Din pojkvän har alkoholproblem vilket du misstänkte redan från start av er relation samtidigt har han andra sidor och attraktiva delar av sin personlighet du fastnade för. Så som det kan vara med kärlek. Inte alls konstigt.

Du har nu pratat med honom vid flera tillfällen, ställt krav, gjort slut med mera. Vad du jobbat i detta, för dig och er och honom. Omtänksamt och fint, samtidigt som det är bra att du är tydlig för att det måste bli ändring om ni ska vara i en relation.

Det har haft effekt han har tagit steg och påbörjat en förändring. Nu har han dock muntligen tagit tillbaka en del, eller pratar annorlunda om hur han själv ser på sin situation och det känns besvärligt för dig. Tilliten i relationen påverkas och du får svårt att lita på honom.
Du funderar över hur du kan fortsätta hålla dina gränser beroende på vad han väljer att göra. Du har hittat hit som en strategi, du får ner dina tankar och får lite feedback på dem. Som ytterligare en strategi vill du vara noga med att bibehålla dina ramar, vad som är viktigt för dig, så du mår bra i er relation och inte godtar att han återgår till sitt drickande. Klokt! Vad tror du mer skulle vara hjälpsamt för dig just nu?

Igen välkommen hit,
Hoppas du får många kloka tankar och sådant som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Anthraxia

Jag känner mig hemskt "medberoende" idag - jag liksom letar något eller någon att vara ARG på...

Jag är till exempel arg på sjukvården; när han hade sin arbetsskada så var han på undersökningar VECKOVIS - full eller bakfull, han STANK så att kompisar kommenterade på det tillochmed - utan att EN läkare reagerade. Det gör mig arg.

Jag är arg på Systembolaget också; vi har det här monopolet för att FÖREBYGGA missbruk - och likförbannat har ingen i personalen nekat honom när han kommit in för sin DAGLIGA 3-liters bag-in-box.

Men mest är det nog frustration. Naltrexonet vi beställde har fortfarande inte kommit - risken finns att det fastnar i tullen, eller rent utav är sockerpiller. Vad gör jag då?!

Ska jag vara helt ärlig så stör det mig mest; att det ska vara så förbannat svårt att få tag på Naltrexone. Den går inte att missbruka, och med 78% success rate så visar undersökning på undersökning på undersökning att den eventuella lever-åverkan den kan göra är mycket mindre skadlig än fortsatt alkohol-missbruk.

Det är som att jag tävlar mot något. Idag är jag rädd. Och trött. Och arg.

Tanken lurar i bakhuvudet att JAG skulle kunna supa dygnet runt i några veckor, så kan JAG gå till läkare och få ett lagligt och giltigt recept. Jag blir ju inte alkoholist. Men tillochmed jag hör att det vore vansinne...

Samtidigt...Jag förstår honom. Jag har brottats med bulimi i över 20 år, och än idag är jag inte kapabel att säga det till någon. Jag skulle än mindre klara av att erkänna det för en läkare och behöva BE OM den vård jag vill ha.

Jag förstår honom. Och tänk OM han ändå gick dit, och de gav honom Antabus istället? Antabus BOTAR inget - jag HATAR det här, och jag är så jävla frustrerad, och jag vill bara att det ska bli bra...

Ingen bra dag idag. Dessutom blev jag blockad från ett annat forum för att jag efterfrågade metoder/vägar att få recept på Naltrexone online/köpa UTAN recept.
Ok, jag fattar; det är olagligt att göra så - men varför kan ingen bara förstå och HJÄLPA mig?

Jo. Som sagt; stark medberoende-känsla idag. Usch :(

Om han tycker det är skämmigt att erkänna sin sjukdom kanske han kan göra det anonymt i AA? Där kan han få stöd och tips av andra hur han kan göra för att sluta dricka, och kanske så småningom våga söka hjälp i vården? Eller läsa i de andra forumen här?
Bra att du siktar in dig på att hålla dina egna gränser, jag gjorde detsamma innan separationen. Egen ekonomi, egen bil, egna fritidsaktiviteter ( om jag orkade....till slut blev det frustreande att hans drickande gjorde mig för trött för att göra kul saker) hitta någon att prata med (kommunen kan ha anhörigstöd till anhöriga till missbrukare, kolla kommunens hemsida, eller kyrkans diakon) Du är inne i en process, han är inne i en process. Det tar tid, Var rädd om dig under den tiden.

Så bra att du kommer med några konkreta tips och råd, Johanna, hur man gör i denna djävulskt svåra sits! Lätt att man (jag) blir chockad, handlingsförlamad och till sist inte ser någon utväg, fast de ju finns!

Anthraxia

Problemet är lite att han verkligen inte "kan" ta orden i munnen. Tillochmed när jag fick ur honom 'erkännandet' så var det efter timmar av lirkande och tålamod - han VET att han har ett problem. Men han tycker att det är HANS problem. Han har dessutom det här fåniga "kan själv"-tänket. Jag TROR det är lite därför han gått med på att prova Naltrexone (om skiten bara kommer snart...) Då gör han det ju fortfarande "själv"

Nu har han inte druckit sedan lördag morgon - den här 'psykiska' abstinensen är i full gång, med ångest och sömnsvårigheter och allmän rastlöshet blandad med håglös energibrist.

Och till helgen lär det bli supa igen; det har han ju "förtjänat" så "duktig" som han varit...suck...

Visst, man kan hjälpa, övertala, förmå (manipulera!) den drickande att inse att en förändring är nödvändig; möjlig. Men i slutänden och för att det ska bli hållbart, måste den beroende själv känna och gilla att äga sitt problem!! En vuxen, myndig person är alltid ansvarig för sina handlingar, sitt liv. Enbart när den börjar inkräkta på andra människors liv och självbestämmande finns det skäl att ingripa, och det med alla medel. Sätta sina egna gränser är alltid nödvändigt och rätt, och det gagnar alla parter.

Anthraxia

Bitter idag med. Av många små orsaker. Och svartsjuk på HUNDEN av alla jävla saker.

Trötthet, sömnsvårigheter och allmän rastlöshet regerar i hushållet. Jag skulle gärna göra något, men jag vet inte vad.

Sex vill jag ha också, men enda gångerna HAN tar initiativ till det är just när han är full - och då vill jag fan inte. Och försöker jag initiera så är han trött. Leka med hunden orkar han dock; därav svartsjukan.

Råkade dessutom kolla några kompisars Instagram och slogs av hur...LEVANDE...deras liv verkar. De shoppar, reser, fikar, solar, umgås, roar sig - och här sitter jag och är totalt oförmögen att tänka på något annat än att det är fredag imorgon, och huruvida det kommer betyda öppet supande, skåpsupande, eller om det faktiskt blir nyktert (oavsett vad det blir så VET jag ju redan att jag kommer sitta på nålar och kolla efter hur mycket/om han dricker)

Jag vill vara med den här människan - men inte när han är full ELLER abstinensig.

Nästan börjat glömma hur han ens är i de andra situationerna... "överspänd" säger huvudet. Funderat hela dagen på om han möjligen har ADHD - det klickar på så många sätt. Särskilt hans motiveringar för att dricka; han känner sig LUGN och avslappnad då. Fan, enda orsaken jag haft att dricka (när jag fortfarande gjorde det) var att jag blev pigg och energisk och uppåt av det.
Läser att 1/5 alkoholmissbrukare självmedicinerar och HAR just ADHD i grunden.

Inser att jag inte är läkare, inte kapabel att diagnosticera - att jag bara letar en LÖSNING - inser att även om han så hade ADHD så skulle han vägra söka hjälp för det också.

Precis som med missbruket, och benbrottet, och...allt - han är LIVRÄDD för att be om hjälp. Alls. Vad det än gäller.

Blir mer och mer säker på att han VILL bli bra, men att han BOKSTAVLIGEN hellre hamnar på en parkbänk än visar "svaghet"

Det blir upp till mig att visa honom en väg han KAN ta "själv" sålunda.

Jag undrar hur det ser ut i hans huvud.
Jag undrar hur mitt liv skulle sett ut utan honom.

Meningslöst att fundera på - vi kommer att fixa det här. Jag vet bara inte HUR än.

utifrån! Det kan du, det visar sig i ditt sätt att reflektera, känna; skriva här! Fortsätt så! Det gagnar både dig och oss, det är jag övertygad om. Han får en gladare och säkrare partner och kanske – kanske! – hjälper det honom. Eller så blir han rädd när han inser vilken fin, ärlig och kapabel kvinna han "har"!

Anthraxia

Jag pratar mycket med en väsentligt äldre och VISARE kvinna än jag själv - och hon säger något liknande; att jag är fucking beundransvärd i hur stark och stöttande jag är, och hur bra jag sätter gränser och PRATAR med honom.

I början var jag Hemskt arg på henne dock - hon pratade på ett sätt som fick mig att känna att jag har någon sorts Skyldighet att hjälpa honom komma till rätta med sitt problem; JAG är stark och JAG är duktig och TÄNK vilken CHANS han Har, som träffat mig.

Samtidigt så har hon en poäng; jag ÄR de sakerna och mer därtill. Det betyder INTE att jag är skyldig honom något - men det betyder att så länge jag VILL så kan jag hjälpa honom.

Jag kan inte ta över hans problem - men jag kan hjälpa. Han borde kanske vara lite tacksam, men det tänker jag inte säga till honom ;)

Ja, det viktiga är ju att du (jag...) tar reda på och markerar våra gränser. Ge om vi vill och kan, fastän "motprestation och tacksamhet saknas...! Undvika att i slutänden bli bitter.

Anthraxia

Lite optimism kanske inte skadar.

Han HAR verkligen varit nykter hela helgen! Idag grillade vi med en kompis, och de konstaterade att det hade varit gott med en öl. Tyvärr håller jag med; det kändes lite jobbigt att JAG ska offra något som faktiskt är gott för att HAN är sjuk. Men vad fan; han är helt klart mer värd än en futtig öl. Så vi grillade, åt, hade trevligt, och var nyktra :)

Jag vet...tisdag är röd dag - måndag kan alltså bli jobbig. Men just nu tänker jag tillåta mig att vara positiv.

...sa hon, men var samtidigt medveten om varje rörelse han gjorde i sömnen, beredd att smyga efter, kolla och kontrollera, om han vaknade och lämnade rummet.

Sova med ena ögat öppet, öronen på spänn, musklerna redo.

Men det tar vi Om det faktiskt händer. Tills dess; vi har haft en bra OCH nykter dag :)

Anthraxia

Ny hobby verkar han ha skaffat sig; korsord. Det ryser i hela mig - av en löjlig och privat anledning; min mormor, som är en oerhört levande och aktiv människa har levt hela sitt liv med min morfar, och jag vet att hon är bitter. Hon ville något annat. Det gemensamma de funnit, som hon "nöjt" sig med genom livet? Korsord.

Men om det distraherar honom så är det Ok. For now. Jag vill inte bli stugsittare bara för att skydda oss/honom från alkohol-situationer - men samtidigt så har det bara gått åtta dagar sedan senaste fyllan. Han måste få lite tid.

Fan, åtta dagar - det känns som en evighet. Det gör mig rädd. Är det här mitt liv nu? Och hur blir måndag?

Anthraxia

Fortfarande nyktert. Mirakel inträffade i morse; HAN ville ha sex. Naturligtvis kom hunden och satte sig bredvid sängen och YLADE tills vi gav upp. Det räckte för att jag skulle bryta ihop och gråta som någon jävla småunge - sååå naturligtvis blev det bråk och sura miner till frukost. Men inte alkohol. Och det är ju bra.

Anthraxia

Det brukade vara en av mina favorit-högtider. Nu sitter jag bara och oroar mig.

Jag tror att jag måste acceptera att han kanske inte är en "vanlig" alkoholist, utan han kanske är periodare?

Är det bättre eller sämre?
Fan vet.

Anthraxia

Nykter Valborg. Vi räknar 11 dagar nu. Är han - som jag misstänker - periodare, så hjälper knappast det. Jag önskar att han ville berätta för mig vilka mönster det brukar följa, men han bara säger att han inte vet, och blir upprörd över att jag tar upp det nu när det går så bra...

Nå. Har i alla fall haft en helt ok helg :)

Anthraxia

Idag är det fredag. Efter 13 dagar nykter - där han just bara kommit från jobbet, duschat, ätit, fått ryggmassage, och somnat - så frågar han om det är "ok" att han sticker ut och super med "grabbarna" - det går ju så bra nu, liksom.

Känner mig som den vidrigaste subban i världen. Sa att det inte är ok. Sa att det känns som att alkoholen är hans jävla älskarinna - att jag också vill få tid och engagemang när han väl ÄR både vaken, nykter, och pigg. Men det är så; livet utanför fyllan verkar vara en nattsvart mardröm han bara sover sig igenom. Han må vara nykter - men han känner bara att han LEVER när han är full.

Så nu är han arg. Agget mot varandra bara växer, och jag vet inte hur jag ska vända det här...

Mia80

Såklart att du blir arg! Du är en bra människa så bort med de negativa tankarna om dig själv!

Jag har också varit med om något liknande. Tydligast var det då efter han hade betett sig sämre än sämst. Han fattade att det var allvarligt nu.

Kommer inte ihåg om det var dagen efter eller ett par dagar senare. Han sa att han ville köpa dricka - jag blev rasande!

Då började han förhandla om alkoholen, först att han skulle köpa lite svagare alkohol, sen lite starkare, osv. Tror jag sa gör vad f-n du vill och var jättearg!

Det var efter det som jag hittade hit och jag även insåg att jag inte kunde påverka honom i hans val.

Så där är jag nu, funderar på vad det i längden innebär för oss om han inte väljer att sluta själv.

Hade visst inga råd, men medkänsla och en kram vill jag ge dig!

Anthraxia

Jo, förhandlat har vi gjort förr också - jag hade bara förträngt det. Då alldeles i början när jag just bara krävde att han höll supandet till helgerna och inte ljög för mig. Då fick jag bestämma om han skulle köpa 3 liter Zumbali, eller en Marinella. Snacka om pest eller kolera...

Det känns "bra" på ett bittert och vidrigt sätt att så många delar min upplevelse - jag önskar dig, mig, och oss alla bättre än så här - men samtidigt så är det på något sätt en intygan om att det inte är jag som är ond och vidrig och överdriver...

Anthraxia

Ja Herregud.

Naltrexonet vi beställde verkar ha fastnat i tullen - tror jag bryter ihop...

Men han har varit nykter i 15 dagar - tyvärr betyder det även att vi inte haft sex på 15 dagar. Det verkar vara hans nya förhandlingsmetod och han verkar inte fatta hur stört det låter; "om du låter mig supa så sätter jag på dig" - liksom va?! Lyckligtvis är förslaget så absurt osexigt att jag aldrig någonsin skulle ens överväga det.

Och så har han börjat säga att folk bjuder in honom på fest på helgerna, men i själva verket är det HAN som kontaktar sina alkis-vänner och FRÅGAR om han kan komma. Men det vet jag bara för att jag är "speed-reader" och SER vad det står på hans telefon varesig jag vill eller inte. Lustigt nog känns det helt ok att "snoka" på det sättet...en fingervisning om hur långt det gått :(

Jag tror jag behöver semester. Eller så behöver jag göra slut och FLYTTA, så jag slipper se honom supa ihjäl sig...

Jag bara begriper inte vad jag håller på med längre - Vad ska jag ens med honom till? Där sitter jag och tänker att "han är iaf bra när han är nykter" - men det är han ju inte. Då ljuger han för att hitta sätt att få supa, samt sexstrejkar som "förhandlingsvaluta". Vad fan SYSSLAR jag med?!

Och OM Naltrexonet ändå kommer fram - hur kan jag vara säker på att han tar det?

Jag TROR honom när han säger att han inte vill leva "sådär" - men samtidigt så vill han kunna dricka. Problemet är att det är ju inte "dricka" han vill, utan han vill få den där "kicken" som hans alkis-hjärna får av att dricka. På Naltrexone skulle han inte få den kicken. Skulle han ändå ta dem? Jag vet inte...

Och lögnerna och ursäkterna. Vi pratade igår och han lyckades få mig att känna mig skyldig för att jag "tvingar" honom att bara sitta hemma - men det gör jag ju inte. Jag tvingar honom inte ens att vara nykter. Jag bara säger att jag inte gillar det. Han säger att "då, när jag drack hela tiden, så var jag ju deprimerad - det är jag inte nu" och jag tror honom NÄSTAN. Tills jag kommer ihåg att han sa själv (då) att den fylle-perioden hade varat ett år. Att hans ex säger TIO år. Att det bara ÄR några månader sedan senaste dygnen-runt-fyllan.

Ett tag trodde jag honom nästa. Det är lätt att bli lurad.

Det jävligaste är att jag läst så mycket på beroende-sidan att jag inser att han faktiskt tror det själv; han söp bara för att han var deprimerad (att depressionen alltså gått över EFTER att han blivit nykter kopplar visst inte) och det är NORMALT att vara full 36 timmar i sträck bara för att det är helg (sittandes med sina sunkiga alkis-kompisar och deras BARN! Normalt?!) Att det är ju inte SUPA han vill - han vill ju bara ha ett socialt liv (hemma, ensam, på soffan, med 3 liter vin och en stor Marinella...)

Jag vet inte vad fan jag håller på med. Är det här värt det, eller är det bara att jag inte kan sitta och titta på medan han super ihjäl sig?

Jag vill inte mer. Men om jag gör slut så tar hans alkis-hjärna det som grönt ljus att supa bort livet.

Jag VET att jag KAN fixa det här. Frågan är just nu bara om det är värt allt jag får offra :(