Nu skriver jag, nu blottar jag mig, här och endast här eftersom jag ju är människan med det perfekta livet. Jag har alltid, ända sedan tonåren, varit dålig på hantera sprit, blivit fullast på fester, alltid. Min farfar dränkte sig pga alkoholism. Min pappa dog av det. Men det har varit okej, jag har kunnat leva med att bli full på fester.
När jag blev gravid var jag utan alkohol och cirka 5 år därefter, förutom någon fest per år. Började någon gång därefter dricka på fre, lö.
Nuförtiden har jag hamnat i ett läge där suget är konstant, längtar bara efter helgerna då det är fritt fram. Alla andra dagar är skit, om jag inte smygdricker. Min familj vet att jag har svårt, men inte hur illa det är. Att söka hjälp är uteslutet då jag jobbar på det ställe där man söker hjälp. Annars hade jag kunnat tänka mig att testa Naltrexon eller Campral.
Känns som jag är en mycket dålig människa, jag kämpar men det räcker liksom inte. Vet inte hur länge till jag kommer att orka, jag med det perfekta livet med hästgården i toppklass och tävlingshästar.