Nu skriver jag, nu blottar jag mig, här och endast här eftersom jag ju är människan med det perfekta livet. Jag har alltid, ända sedan tonåren, varit dålig på hantera sprit, blivit fullast på fester, alltid. Min farfar dränkte sig pga alkoholism. Min pappa dog av det. Men det har varit okej, jag har kunnat leva med att bli full på fester.
När jag blev gravid var jag utan alkohol och cirka 5 år därefter, förutom någon fest per år. Började någon gång därefter dricka på fre, lö.
Nuförtiden har jag hamnat i ett läge där suget är konstant, längtar bara efter helgerna då det är fritt fram. Alla andra dagar är skit, om jag inte smygdricker. Min familj vet att jag har svårt, men inte hur illa det är. Att söka hjälp är uteslutet då jag jobbar på det ställe där man söker hjälp. Annars hade jag kunnat tänka mig att testa Naltrexon eller Campral.
Känns som jag är en mycket dålig människa, jag kämpar men det räcker liksom inte. Vet inte hur länge till jag kommer att orka, jag med det perfekta livet med hästgården i toppklass och tävlingshästar.

Här ska/kan du känna dig dig trygg vad du än skriver och delar.Varje liten detalj.Smått som stort. En bra dag som en dålig dag. Här är det okey att vara öppen och sårbar.Och så du vet, så finns de så många underbar människor här som förstår ,"lyssnar" och stöttar efter bästa förmåga.Att du har kommit hit är en väldigt bra början.Vilja heter det ?

Du har kommit rätt, här finns hur mycket stöd, tips, pepp och erfarenhet som helst.

Det perfekta livet... Tror att merparten av alla som skriver här har ett i grunden mycket bra liv. Många har ledarställning i sina arbeten, tjänar bra, lever ett fint familjeliv osv.

Det är bara den där förbaskade alkoholen som stör fasaden. Ju bättre grundliv vi har, desto mer intrång känns det som att den gör i våra liv. "Jag som har det så bra, hur kunde just jag få problem? Jag borde ju inte ha det". Skulden och skammen kommer som ett brev på posten.

Tror att det bästa är att börja med det uttjatade, men effektiva, en dag i taget. Ladda upp med förebyggande åtgärder. Ringa in vad som triggar och ha strategier för att möta suget. Och du, läs och skriv här, det ger otroligt mycket.

Lycka till!

Mirabelle

Du må känna dig som en dålig människa, men du är faktiskt den lyckade människan med det perfekta livet, precis som omgivningen tänker när de ser vad du har åstadkommit. Att du gömmer ett problem gör dig INTE till en bluff. Alla dina segrar och bedrifter i livet är fortfarande dina. Så besvärligt att du inte kan söka hjälp pga ditt jobb. Men du har hittat hit iaf, och är igång med skrivandet. Det är ett viktigt första steg. Välkommen!

Minstral

Känns som jag har tagit det första viktiga steget nu, att komma hit till detta forum, jag har läst länge men inte vågat skriva, för då erkänner man det förbjudna problemet.

Ellan

Hej och välkommen till forumet!
Ja skammen är ett stort hinder tyvärr. Och även fast vi rent intellektuellt vet att beroendesjukdomen slår hänsynslöst oavsett kön, ålder, yrke, religion mm så kan det vara svårt att ta in det rent känslomässigt. När jag gjorde min behandling var vi en salig blandning kvinnor, en läkare, en lärare, en undersköterska, en HR-chef mm mm.
Det absolut bästa vore ju naturligtvis att du bad om hjälp där du är idag. Arbetsgivaren har ett ansvar och där kan du få hjälp. Dock förstår jag att det känns omöjligt just nu. Du är verkligen inte ensam i detta. Vi är många som är eller har varit där du är idag och vi finns här.
Kram
Ellan

SofiaK

Du är absolut inte ensam. Känner igen mycket av det du skriver. Har också ”allt”. Fin familj, välutbildad, bra jobb och stabila ramar. Ändå dricker jag för mycket och har gjort det i många år. Oftast i smyg. Ingen (inte ens min närmaste familj) vet hur illa det har varit. Nu har jag varit nykter i 3 veckor. Skyller på ”detox” till omgivningen och att jag vill ta en ”hälsosam period”. Har varit bortbjuden på middagar flera gånger, beredd på frågor om varför jag plötsligt föredrar alkoholfritt. INGEN har dock verkat tycka det är konstigt. Glad, stolt och lycklig i min ensamma kamp! Sover gott och vaknar pigg. Jag vill aldrig dricka mer!

Förstår att du tycker det är jobbigt att söka hjälp hos dina kolleger.Jag gick själv runt med en alkoblås hos våra brukare, men hade inte blåst rent själv om jag prövat..Tänkte då att, ja det är ju inte jag som ska blåsa..Delade ut både campral och antabus..Men lärde mig samtidigt massor om a-problem, som jag senare använde i min egen situation..Min chef som varit missbrukshandläggare hade ett samtal med mig om mitt missbruk, och då beslöt jag mig för att sluta dricka..Det gick betydligt bättre än jag någonsin trott..Du klarar det också..Att skriva och läsa på forumet är en bra start..