Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.

Farmor och farfar var närmsta grannar. Jag var där nästa lika mycket som jag var hemma. Det var alltid tryggt där, man var välkommen och vi gjorde alltid roliga saker tillsammans. Mamma och pappa var ibland avundsjuka över att jag tillbringade så mycket tid med dem.

Som pojke hade jag inte särskilt många kompisar, snarare en eller två. Fysiskt sett var jag inte ensam, men inombords fanns ett tomrum, en inre ensamhet. Detta försökte jag fylla så gott som jag kunde med hjälp av mitt rike inre och fantasivärld. Jag skrev berättelser, gjorde statistik över saker och ting, just känslan av att grotta ner mig djupt i saker har alltid funnits där. Alltid driven av en inre rastlöshet, precis som det fortfarande är.

Jag har inte haft fler sorger eller besvikelser än andra människor i livet. Men jag kanske inte har samma starka rustning som många andra. Är inte lika hårdhudad.

Livet har ändå fungerat, skolan klarade jag galant, hade inget direkt umgänge med kompisar, men den inre rika världen räddade mig åter.

Alkohol är ingenting som har varit särskilt förekommande vare sig i familj, släkt och i det lilla kompisumgänge jag har haft. Smakade kanske på alkohol första gången när jag var 17 och konstaterade att det var ingenting för mig. Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att börja studera till förskollärare. Där bodde jag tills jag var 24 år. Inte heller under denna tid drack jag mycket alkohol, kanske någon enstaka gång i månaden. Hade inget direkt umgänge, 1-2 kompisar och vi gjorde andra saker. Efter studierna flyttade jag tillbaka till min hemstad.

Från 25 års ålder fram tills nu när jag är 32 år har det hänt en del personliga tragedier som har påverkat mig djupt. Farmor och farfar är döda. Jag har flyttat runt 5-6 gånger, bott i andrahand pga svårigheterna att få lägenhet. Jag har fått sluta två arbeten pga att jag blivit trakasserad. Jobbar sedan 3 år tillbaka som vikarie på olika förskolor inom kommunen samt studerar strökurser vid sidan om. Vet inte vad jag vill i livet, är splittrad. Men jag vet att jag är så älskad och omtyckt i mitt arbete både bland barn och pedagoger. På senare tid har även min mormor börjat bli dålig, med orolighet, sviktande minne och många telefonsamtal. Eftersom jag bor närmast av släkten har det ofta blivit jag som fått ta hand om henne i de svåra stunderna.

Visst har vi en själslig sårbarhet i familjen. Mitt enda minne av morfar är att han var galen, högljudd och svor mycket och man var alltid en gnutta rädd när man åkte tid som barn. Däremot fanns det inget missbruk och ingen alkohol med i familjen. Mormor dricker inget och är hypokondriker. Det enda fokus i hennes liv är sjukdomar och krämpor. Det finns inget större intresse för oss andra.

När jag var 26 år hittade jag en vän på internet som jag började chatta med dagligen. Vi kom bra överens och hade liknande intressen. Han är något äldre med mer erfarenhet. Vi började laga mat tillsammans, gå promenader, se filmer. Något år senare flyttade jag in i hans 3:a mitt i stan vid stationen. På så sätt kunde vi spara pengar och dessutom var vi två ensamma själar som behövde sällskap. Jag blev introducerad till vinets värld. Vi drack vin till maten, gick på vinprovningar. Dessutom började vi resa runt i Europa och världen, med restaurangbesök och hotellövernattningar, där vin och alkohol var en självklar del. Även hemma drack vi allt oftare. Detta pågick rätt kontrollerat under några år. Men när jag var runt 30 och tiden fram till nu, har det successivt eskalerat. Det senare året har det inte funnits många nyktra dagar. Har behövt en allt större mängd alkohol för att få samma effekt.

För min egen del, vilka orsaker kan tänkas finns till detta missbruk?
- En medfödd sårbarhet, en känslighet, inre rastlöshet och tomhetskänslor.
- Det ständiga faktum att livet är förgängligt och en dag finns jag inte mer. Bara det är skrämmande.
- Jag får sova. Har haft sömnproblem till och från hela livet. Sömnkvaliteten sämre, jag vet. Just insomningen har alltid varit mitt bekymmer.
- Jag får vara ångestfri på kvällarna, för det är den tiden på dagen då ångesten kryper fram.
- Jag har varken barn eller husdjur att ta hand om.
- Jag har ingen bil och är inte i behov av det.

Fördelar:
- Får somna in och kan gå till jobbet. Alkoholen har aldrig gått ut över mitt arbete.
- Minskad ångest, kortvarigt tänkt.
- Höjer humöret.
- Lättare i sociala sammanhang.
- Ökat självförtroende.
- Det är helt enkelt gott. (Dricker typ bara rödvin)

Nackdelar:
- Ångesten som visar sig oftare på morgonen. Vaknar för tidigt när jag är ledig ofta.
- Ökad aptit för onyttigheter, känslan av ”plufsighet”.
- En generell ökad ångestnivå. Känner oftare ångest när jag åker tåg, bil och flyg. Irrationell ångest.
- Minskad kreativitet.
- Oron för alkoholrelaterade sjukdomar.

Vill påtala att jag inte skulle kunna tänka mig att dricka alkohol före kvällens intågande. Dricker inte före 19:30 och är inte ens sugen. Men ser det som en BELÖNING. Att jag är VÄRD det, efter en strävsam dag på jobbet. Att ta ett varmt bad eller se en film fungerar inte för mig.

Nu har jag iaf kommit till insikt, att jag inte kan fortsätta så hur länge som helst. Måttet är rågat. Botten är nådd. Behöver få till en förändring. Framförallt behöver jag ha säkerheten och vissheten att jag får sova till kvällen, för annars får jag panik, ångest och det går ut över min inkomst. Provade en nykter kväll igår, somnade efter våndor kl 4:30 och sov till kl 9. Ledig trots allt. Men jag vet att jag inte klarar detta på egen hand. Det är lättare att vara nykter när min vän är hemma, vilket han är 3-4 dagar per vecka. Har nu skjutit upp nykterhetsstarten till på fredag. Då har han fem nätters ledighet och kan hjälpa mig i de svåra stunderna. Jag ska boka tid hos läkaren och se om jag kan få hjälp med medicin och kanske KBT.

Skönt att skriva av sig detta.

/Ron

Du ska inte förminska dig själv, du är en människa som alla andra.
Summan av en människas laster är konstant brukar ju sägas.
Så de superpräktiga existerar inte i verkligheten bara i fantasin.
När du bestämt dig för att hålla dig nykter så gör du det.
Till dess får du träna på att hålla i masten, alla har vi blåst i sjön eller kört i diket...eller trillat av hästen...?
Det finns många metaforer?
Kramar???

Mirabelle

Du kanske gör det där vanliga misstaget att du lägger ihop enskilda individers lilla duktighet inom något område till bilden av en enda fantastisk supermänniska? De flesta av oss är hyfsat lyckade inom något område av livet, men helt rudis på annat. Vi skyltar inte med det vi känner att vi misslyckas med... Och så har vi ju det här med pretto fasader att hålla i åtanke. Folk är nog litet lagom usla bakom den där välpolerade ytan. De äkta eldsjälarna som verkligen lever som de lär är väldigt få. Men alla ger sken av att vara så insatta och bry sig om "rätt" saker. Jag har tex instruerat mina barn att ljuga i skolan. De får säga att vi sopsorterar, eftersom det är så man "ska" göra. Att erkänna att vi skiter högaktningsfullt i sopsortering är litet som att svära i kyrkan.

Ron32

För när man inte följer den så kallade normen så reagerar omgivningen!
Du har nog rätt i det, jag kanske förstorar upp andras "duktighet". Kanske är det deras fasad som jag har svårt för? Att jag också borde ha de skygglapparna och den masken...men det kan inte jag. Skör och bräcklig, nära till känslor. Vi är nog innerst inne alla ganska lika...

Mirabelle

Vi har flyttat runt mycket, och jag har vantrivts något gräsligt i vissa miljöer där alla verkar sådär präktiga, tex "finare" villaområden. När man lär känna folk på riktigt så visar det sig oftast att det är just en fasad, som döljer både det ena och det andra. Förljugenheten i det sociala spelet skaver verkligen i mig. Nu har vi valt en annan typ av boende, i ett mer mångfacetterat område. Känns mycket mer avslappnat. Det är bara i interaktionen med andra föräldrar i skolan (typisk überpräktig medelklass) som jag måste ta på mig mask och skygglappar och låtsas vara en anständig människa. Jag klarar det med nöd och näppe i små doser. Om du träffade mig IRL skulle du tro att jag är en sådan där duktig självsäker människa med kontroll över livets alla aspekter. Men inuti är jag skör och bräcklig, vilsen, otillräcklig och sönderstressad.

Ron32

Utifrån de inlägg och svar som du lagt ut tidigare att du är en slags övermänniska som klarar allt och har svar på tal hela tiden. Och att det provocerat mig.
Men det känns så vackert att du öppnar dig i din egen bräcklighet och vilsenhet. Jag känner mig mindre ensam. Och det är vad det handlar om för mig. Att jag är så ensam. Iaf att jag känner mig det. Tack för ett trösterikt svar. Du är bra. Kram!

John-Erik

I Chanel dräkt! I Hallon och mjölkfärg.Heter det så? Har förflutet i modebranschen så jag
kommer ihåg en del. Lingon och mjölk fanns det en färg som sålde ganska bra.
Du vantrivs men ditt ämbete styr dig.Rätt eller fel? Innerst inne är du varm och jordnära.
Tycker inte heller om låtsasöverklassen. Nyrika dårar som inte vet hur man gör
Stämmer min version av dig Mirabelle?.

John

Mirabelle

Om din version stämde så hade jag ju lyckats ganska bra ;) Jag har nog alltid varit en udda figur... En frisk fläkt, brukar det kallas. Ett vänligt sätt att påpeka att jag inte har en aning om hur man uppför sig. Det uppfattas nog ganska ofta som att man är för självsäker för att bry sig om förväntningar... Men jag bryr mig, fast efteråt när jag fattar att jag återigen varit opassande ärlig och öppen. Heart on my sleeve, brukar min man säga. Fritt flygande själ, säger min mamma. Så jävla ADHD, säger mina barn :)

John-Erik

Mirabelle,

Man lär känna varandra mer och mer
ADHD är det många som har, många utan att veta om det.
Många skapandesjälar har det.
Barn och fyllon säger sanningen ;-)

Elise64

.... jag känner alltid att jag är udda i de sammanhangen, känns som jag inte har nån stil alls, att hela mitt liv är helt misslyckat... varför vara på sådana platser.. idag väljer jag mitt umgänge, vänner som uppskattar min spontanitet och galenskap. De vänner som följt mig har också sett hur jag hanterat en tradegi jag varit i under 7 års tid.. är imponerade av mitt sätt att stå i det! Likaså hur jag vågar ta itu med vidare utbildning? för dem är det heller inget konstigt när jag säger- äh jag har slutat dricka vin... de tror att det är ytterligare en idé som dykit upp hos mig?ADHD... ska man vara stolt över att ha... de människorna är kreativa människor med starka känslor..❤️?‍♀️

Mirabelle

Kan det vara så att du är en väldigt ärlig och genuin person, som gör antagandet att omgivningen är lika genuint ärliga? Jag har själv gjort det misstaget i många många år... Nu har jag passerat 40 och insett hur sällan människor klargör hur de verkligen känner och tänker. De säger det som är passande i situationen. Omöjligt för mig. Jag vet tex inte hur många kollektiva lovsånger till den ekologiska kostens ära jag har avbrutit med typ "Herregud att ni orkar. Jag bryr mig inte ett dugg om sånt där. Hemma hos oss äter vi halvfabrikat, som jag lyckas bränna dessutom." Det landar inte så väl... Tryckt tystnad, eller förskräckt indignation följer, eller förlösande skratt ibland. Den fyrkantiga klossen lät sig inte tryckas ner i det runda hålet... Det underlättar att åtminståne lära sig att hålla tyst i situationer där man annars bryter mot normen. Och så kan man tänka "Jahajaja här står ni och ljuger och överträffar varandra i anpassningens konst. Mig lurar ni inte, jag håller tyst jag."

Ron32

Jag tror inte jag skulle kunna vara något annat än just genuin och ärlig. Är definitivt inte rädd för att blotta mig själv eller att visa mig "svag" inför andra.
Därför kan jag vara brutalt ärlig med allt jag skriver här. Även med mina närstående kan jag vara det. För mig finns inga andra alternativ. På jobbet åker masken på, där måste jag vara professionell, flexibel, anpassningsbar och göra vad som förväntas av mig. Sedan när jag går därifrån sliter jag av masken.
Jo jag vill ju så gärna tro gott om andra, att andra är genuina och ärliga. Jag kan nog vara barnsligt naiv.

Mirabelle

När jag läser dina inlägg får jag inte känslan av en bräcklig, skör människa med låg självkänsla. Tvärtom. Du visar på hög grad av integritet, när du inte anpassar dig till det sociala spelets regler utan gnissel. Och det du skriver om dig själv visar på en väl balanserad självbild. Du vet vem du är, vad du står för, hur du funkar både i förhållande till dig själv och andra. Jag får känslan att ditt lidande handlar mer om att din självkänsla faktiskt är god och sund, i en förljugen värld som kräver att man kohandlar med sin personlighet och integritet. Jag kommer att tänka på den där sången... "Älska mig för den jag är" av Ainbusk singers (stavning?)

Ron32

En fantastiskt fin låt. Stavningen är helt korrekt! :)
Ja visst är det så, jag är nog rätt självmedveten.
"Jag får känslan att ditt lidande handlar mer om att din självkänsla faktiskt är god och sund, i en förljugen värld som kräver att man kohandlar med sin personlighet och integritet". Kan du utveckla detta lite? Intressant.

Mirabelle

Du har god självkännedom och är akut medveten om hur du avkrävs anpassning för att passa in, bli bekräftad och accepterad. Du för en ständig inre kamp mot detta. För i ditt hjärta vet du att du gör så gott du kan och att du har rätt att bli älskad och accepterad för den du verkligen är, inte den du borde försöka vara. Dina texter andas detta inre uppror :) Det upproret tar jag som ett kvitto på en i grunden sund självkänsla. Och jag känner igen så mycket, från mig själv, men speciellt två av mina barn.

Ron32

Kanske är det så att den bilden man har av sig själv inte stämmer med verkligheten? Att man lever en livslögn och gör upp problem som egentligen inte finns? Att jag egentligen har en god självkänsla, men ändå att jag hela tiden tvivlar så på mig själv. Kanske är självkänslan god och självförtroendet sämre. Självkännedomen är definitivt god, det vet jag.
Detta leder till att ytterligare några pusselbitar faller på plats i min ram.
Senaste tiden har jag också upplevt hur den inre revolutionära tonåringen har tagit plats. Jag var det barn som blev vuxen snabbt, hade egentligen ingen “normal” tonårstid. Var mycket hemma, skrev texter, pluggade hårt medan mina jämnåriga stökade till det och levde livet som sig bör.

Numera vågar jag ta fler risker i livet på gott och ont, men jag blir också alltmer lättprovocerad. En känsla av att vilja göra revolt 15-20 år försent! Kan bli lätt provocerad här på forumet med de som ska upplysa och komma med pekpinnar vilket starkt gift A är och hur farligt det är för hälsan. ”Fuck that” tänker den inre tonårshjärnan, bara för det ska jag dricka ännu mer. Eller också andras duktighet i räknandet av dagar och avhållsamheten till A. Kanske en revolt för att jag alltid haft krav eller känt krav på att vara duktig utifrån min omgivning. Att göra det man ska, det rätta. Och det rätta är att avstå från A. Blir tvärtom-effekt för mig precis som när andra anser att man gör dåliga val som föredrar en blodig biff till middag istället för den där nyttiga linssoppan. Kanske är detta en process som jag måste gå igenom. Vi får se hur det utvecklar sig!

Emma79

Är det överhuvudtaget någon som är här och räknar dagar för att vara duktig?

Har vi inte kommit lite längre I livet än så?

Jag tror att det för många handlar om överlevnad.

Är det duktigheten eller beslutsamheten som provocerar dig?

Ron32

Det är jättebra att räkna dagar om det fungerar för individen. :) men mitt inre reagerar spontant, den inre lättprovocerade ”tonåringen” som kommit fram den sista tiden. Jag dealar med detta nu och ska försöka få svar på varför.

Elise64

Jag är en som räknar dagar i min tråd, det är för min egen skull... jag har ett slut mål på 100 dagar... sen ska jag utvärdera hur jag ska förhålla mig till vinet.., under dessa dagar kommer det hända mycket med mig, mina tankar, min kropp, mina känslor och med mina relationer mm. Det är för att jag ska kunna gå tillbaka.., jag har blivit taggad av de som klarat mer en mig.. jag vill stötta och heja på de som ligger några dagar efter, kunna ge råd hur jag mådde vid olika tidpunkter... oxå inspirerande med de som legat på samma dag. Ja, så funkar jag..-vill verkligen inte stressa upp eller provocera nån?‍♀️Hejar på dig och din resa kommer gå bra?

Mirabelle

Le mot honom och stryk honom litet lagom medhårs, så lugnar han sig och börjar tänka klart igen :) Jag har en inre lillasyster. En liten tanig blond och blåögd docka, vän som en älva. Men hon sjuder av inre raseri och missunnsamhet... Jag trodde att jag skulle göra mig av med henne för att bli en "bättre människa". Hon är rätt besvärlig att ha att göra med. Reagerar blixtsnabbt och explosivt. Inte ett dugg konstruktivt. Men hon skyddar mig faktiskt mot att bli tagen för given, förbisedd, trampad på och utnyttjad i livet. En slags kompass. Liksom verkliga barn, så har de här inre barnen något viktigt de berättar för oss med sitt beteende. Vi kan välja att auktoritärt trycka till dem och visa vem som bestämmer, eller sätta oss ner och lyssna, jämka oss fram till gemensam konstruktiv problemlösning...

Ron32

Den gör mig mindre passiv i livet, den får mig till beslutsamhet, aktivitet och lust. Den får mig att leva livet mer på gott och ont. Så jag behöver konfrontera honom och resonera kring fortsättningen så att jag kan må bättre.