Sammanfattningen av mitt liv enligt mig själv känns som ett stort misslyckande. Att lyckas genomföra förändringar verkar omöjligt. Jag lyckas aldrig gå hela vägen. Om jag har gett upp tron på mej själv vem ska då hjälpa mej?

AL

Lunch prom med vovven...så skönt. Snart samtal med arbetsledare. Känns så där. En ny en som inte fattar mitt jobb. Förklara förklara...tröttande verkligen. Vet att jag efteråt vill tömma en box. Förutfattade meningar....jaaa men jag är gammal och intet nytt under solen har jag sett. Vårtrött och pollen-stinn är nog orsaken. Blir bättre imorgon.

Mirabelle

Att ha utvecklings- och lönesamtal med någon som inte alls fattar vad man gör och varför... Min man är rasande av den orsaken varje år. Efter två-tre år brukar han bränna propparna helt och söka sig vidare. Sedan blir det samma sak även på nästa ställe. Men ombyte av sopprötter förnöjer, antar jag. Haha. Det är nog de certifierade experternas kors att bära. Det är inte lätt att vara smart...

AL

...ja så länge sedan är det jag skrev sist. Mkt har hänt. Provar just nu att leva helt utan vin och så långt allt väl även om suget finns kvar än.

AL

Det funkar utan vin även när alla runt omkring dricker. Men det tär på tålamodet när fyllesnacket bara går runt runt...snacka om slöseri med min dyrbara fritid. Men nu är det gjort och hoppas det dröjer läääänge till nästa middagsinbjudan med viiiin...

...att du ska vara stolt. Just att avstå när alla andra dricker är ju lite extra påfrestande. Kan vara bra att se hur andra uppför sig när de är berusade och inse att man själv förmodligen inte är något undantag.?

Förresten, kul att höra av dig igen, särskilt när det går åt rätt håll. ♡

AL

för din kommentar. Skönt att ngn välkänd finns kvar och kämpar. Ledsamt att Mirabelle inte är kvar...hon skrev så direkt och fick mej att skratta rakt ut....Hoppas så att hon mår bra.
Ja jag kämpar vidare men sommaren har varit sisådär....försöker förstå mej själv vilket inte är lätt...

Ja, det är flera som slutat skriva, förhoppningsvis för att de mår bättre och inte behöver forumet längre. Visst var det en tid när det blev många skratt mitt i allt elände.

Mirabelles tråd finns kvar, men Mary har tagit bort sin (vilket resulterade i att mina inlägg kom i osynk ?).

Angående att förstå sig själv håller jag med om att det inte alltid är så lätt. Jag brukar tänka mig in i min mans liv och fundera över hur han orkar med mig dag ut och dag in. ? Han är betydligt mer okomplicerad än vad jag är... Men du, vissa av oss är nog inte gjorda för att vara mainstream. Så är det bara. På köpet får vi grubblerier...

Hoppas att det har gått bättre nu! ♡

AL

tycker jag får ta emot all världens skit pga mitt jobb. Det känns orättvist då jag vet att orsakerna till eländet finns hos dem själv. Jag känner mig nästan folkskygg...vill undvika alla möten och personliga kontakter...det kanske blir konflikt eller bara att man tycker olika. Alla störningsmoment vill jag undvika...jag mår dåligt av människor som vill hävda sig på bekostnad av mej. Ge mej en skog..en stubbe att sitta på..då har jag frid. En fredag i konflikt med världen..utan vinlull...det är näst sämst. Så det kunde ha varit värre.

AL

och slut på semestern. Nytt fokus är mitt mål denna höst...minimalt på jobbet och maximal fokus på mig och min familj...vårt bästa är viktigast för oss. Så länge har det varit tvärtom... så ovärt och ger endast en nedåtgående spiral av stress och lust till bedövning hela veckan lång., Det känns bra att börja jobba...jag vill bevisa för mig själv att jobbet är bara en liten del av mitt liv.

...att du får en bra dag på jobbet.
Vad är det som får dig att känna dig stressad? Går det att göra något åt?
?

AL

stressar mig. Otydlighet...dubbla budskap..kroppsspråk. Jag avläser allt.

AL

lite hit å dit och funderar över uttrycket " dricka normalt".
Vad exakt betyder det?
Utgår man då från en accepterad norm i samhället eller från sin egen grupptillhörighet ?
Normer färändras ständigt utifrån vad majoriteten anser vara okej. Och utgår man ifrån att det är normalt att gå på AW onsd, torsd och bli mer full fred, lörd.....jamen då dricker man ju normalt.

nydag2018

Jag tror att många vill rättfärdiga sitt drickande, och det blir ju så om man dricker "normalt". Om jag utgår från mig själv så söker man sig automatiskt till människor med en mer generös syn på vad som är normalt att dricka. Allt för att kunna dricka så mycket som möjligt. Jag valde ett sällskap som drack alla veckans dagar om man så ville, och därmed så drack man ju "bara som alla andra".
Dricka normalt för min del innebär väl att man kan stoppa efter exempelvis 3 glas, eller att man kan bete sig även om man dricker mera. Ger drickandet ångest, stress, oro osv. då är det ett problem.
Man är väldigt kreativ när man försöker rättfärdiga sitt drickande, när jag skulle dricka måttligt så var det väl 9 enheter per vecka eller något som räknades som maxgräns för kvinnor, så jag hällde gladeligen i mig mina 9 enheter på någon timme. Att det sen var så att man inte skulle dricka mer än 3 enheter per tillfälle var något jag valde att bortse ifrån. Så där satt jag med mitt goda samvete över att jag inte druckit för mycket ?

AL

Så var man på vift igen pga jobbet. Hur ska jag fixa stå emot ett glas vitt i mellanlandningen? Hotellrum nästa och en mysig bar runt hörnet. Det krävs en vansinnig kraft för att jag ska klara mig nykter idag. Känns inte som jag har den inom mig.

Den är knappast obekant, den farliga känslan av uppgivenhet, "jag kommer inte att klara det".

Vill, alltså VILL, du låta bli att dricka i dag eller låter du ovanstående känsla ge dig tillåtelse till det du inte borde?

Menar förstås inte att dissa dina intentioner att vara nykter, det vill vi alla som håller till här. Men tvivlet på att det blir svårt att avstå är åtminstone för mig ett första steg mot att det kommer att sluta med att jag dricker.

Vad kan du göra för att stärka den motsatta känslan? Nästa gång en risksituation närmar sig kanske du ska möta den från ett annat håll. Hur skulle dina förebyggande åtgärder kunna se ut? För det gäller ju att inte hamna i just den negativa känslan.

Döm dig inte för hårt redan på förhand, det hjälper inte ett dugg, tvärtom. Försök räta upp ryggen och hålla huvudet högt, du är bra som du är.

Hoppas att det blev så bra som möjligt i dag, även om det inte blev helvitt.

AL

Det är precis vad jag är mot mig själv. Hård och skoningslös. Att lära om -att vara snäll med sig själv- är en stor kamp och oftast känns det tramsigt. Självklart ska jag klara allt själv. Inte falla igenom. Inte visa att jag mår dåligt. Prestera på topp är det enda svaret. Jo jag är jättebra på det mesta...men jag kan inte ta hand om mig själv på ett sunt sätt. Det är ett stort misslyckande som börjar kännas tungt att hantera. Men jag tar pyttesmå steg och försöker se att jag faktiskt klarar av att vara nykter även om livet ter sig grått och dimmigt som en oktobermorgon.

Mitt hjärta brister nästan på ditt rop på hjälp! Vad har du för stöd utanför detta forum? Har du ngn du kan vända dig till? Jag är oxå i limbo men bestämde mig att nu räcker det!! Kanske för jag har barn o man som jag inte vill lämna.det har varit tufft,en del återfall men Vad vet jag!! Hur tänker du? Kramar