Sambo med "man" som dricker dagligen. Helgerna är värst då dricks det mest.
Vi har en 1.5 åring tillsammans som han tydligen tycker förtjänar detta hemska liv.
Har pratat med honom mååååånga ggr senast idag. Då försökte han först skämta men när jag inte såg road ut så blev han tyst. Frågade hur jag ville ha det då.
Jo en sambo o pappa som inte är berusad/full/packad runt oss
Total tystnad.
Vi var ute i trädgården alla tre.
Så smet han in i garaget o drack upp de sista ölen 6 st 6,0. Sen kom han in o åt. Därefter skulle han bara till kiosken o köpa cigg men det dröjde o lillan skulle sova så jag ringde upp och frågade vart han tog vägen. Jo då satt han hos en av hans supar vänner.
Kom hem nu 21.30. Duschade o sen ut i garaget så gissar på att fler öl hittat hit.
Hur står man ut i denna skiten?? För det är enda alternativet...då jag aldrig någonsin lämnar lillan till honom ensam

Sabina

Lämna honom. Ditt barn ska inte behöva växa upp med det där. Du ska inte behöva leva med det där. Han kanske vaknar upp då och blir nykter. Eller så fortsätter han sitt destruktiva leverne och då mår du och lillan bättre på eget håll. Kram!

Jag vågar inte lämna då jag är helt säker på att han kommer att få ha henne ensam. Han kommer ju aldrig gå med på att jag har henne på heltid. Och jag vägrar låta henne vara ensam med honom för han skulle aldrig hållt sig nykter. Möjligtvis första helgen men inte sen.

Du berättar att din sambo har alkoholproblem. Han dricker dagligen. Det som bekymrar dig mest nu är att ni har barn tillsammans. Du har pratat med honom vid flera tillfällen men du får ingen respons på att han vill ändra sitt beteende.
Vid senaste försöket (i förrgår) att prata med honom möttes du av total tystnad efter du satt ord på hur du vill att det ska vara för dig och ert barn. Total tystnad betyder inte alltid att personen inte tar något till sig. Samtidigt vill du se att han börjar ta till sig av det du tar upp med honom.

Du har verkligen gjort mycket för att försöka på olika sätt påverka honom och situationen ni befinner er i. Du har tagit upp detta med honom på olika sätt flera gånger och nu har du även tagit steget att berätta här, öppet på ett forum. Det krävs mod och kraft för att göra det, bra gjort!

Det tar ofta mycket på ens krafter att leva tillsammans med någon som dricker på det sätt du beskriver, ni har dessutom ett litet barn där mesta ansvaret läggs på dig.

Hur ditt stöd ser ut i övrigt? Finns det något mer du tänker skulle kunna vara hjälpsamt för dig just nu?

Fortsätt såklart skriv och läs här på forumet, det ger oss chansen att ge dig stöd.

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det där kändes som ett påhopp. Hade det bara varit att lämna och jag hade blivit av med det ur mitt o mitt barns liv hade jag gjort det och absolut inte skrivit något här!

känslan av påhopp. Ditt dilemma har varit aktuellt här många, många gånger. Särskilt minns jag flygcert som under en lång tid levde i ångest just av samma skäl som du medan hon skrev här. Hon fick till slut kraften att lämna och tog stöd av alla tänkbara resurser och myndigheter. Det har gått bra för henne och barnen.
Det kan synas enkelt för den som står utanför att veta hur en annan ska göra men så är det inte. Och oron för att tvingas lämna barn ensamma med en förälder som inte håller sig nykter är en stor sak att ta sig igenom. Sök och skaffa dig allt tänkbart stöd längs vägen och fortsätt skriva här! Det har hjälpt så många! / mt
Läs gärna: https://alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/6486?page=31…

DetGårBättre

Det jag menar var, antingen stannar du eftersom du inte vågar lämna men då får du ta det beslutet och leva med det utan att klaga och vara frustrerad generellt. Eller agerar man och tar beslut att lämna och den striden med allt vad det innebär i energiförändring. Samma rädsla i grunden varför alkisar inte slutar dricka - för vi är oförmögna att se in i framtiden. Ibland behöver vi människor en lavett för att fatta på sikt även om det inte känns så här och nu.

Tösabiten

Det här är ett forum för anhöriga. Jag tycker det är så skönt att kunna gnälla och klaga här och få stöd och pushar av andra som lever som jag gör, tillsammans med en alkoholist. Jag tycker inte man får skylla sig själv. Det är svårt att bryta upp från en person man egentligen i grund och botten tycker om, men som har förändrat sig på vägen och blivit någon man tycker mindre om. Har man dessutom barn blir det ännu svårare att ta ett beslut. Jag förstår dig ”Längtabort”. Jag sitter inte i samma situation men i en där jag inte vill lämna just nu, men jag mår dåligt i det jag lever i och behöver det stödet jag kan få här. Så mitt råd är skriv här och ta emot den hjälp du kan få här. Mig ger det massor. Kram

Vet inte om det är okey att vi som sitter på andra sidan som alkoholister ska skriva här. Ger kanske inte så mycket. Men går in här och läser ibland och jag lider med er. Hade en pappa som va alkoholist och som jag växte upp med.Mamma lämnade honom när jag var liten men va hos honom ca varannan helg (lite mer) och när det var semester. Va nog inget lätt beslut (3 små barn) för mamma .Och om de va rätt eller fel,Vem vet? Man kan bara göra sitt bästa. Vare sig så har ingen rätt och döma vilket beslut man än tar eller hur lång tid de än tar. Ibland är tiden nyckeln till allt.Och om de finns barn inblandat så finns det så många andra aspekter som avgör. Det blir svårare eller lättare ! Men jag hoppas du hittar din väg. För din "väg" är den enda som räknas just nu..

Lycka till med allt..!

DetGårBättre

Precis som en alkoholist måste jobba med sina saker måste medberoende göra samma saker.

Skulle en alkoholist bara supa och klaga på hur svårt allt är sker ingen större förändring i positiv riktning. Det gäller att ta tuffa beslut, utvecklas som människa och våga ta steg in i det okända. Det gäller både alkoholister och medberoende anhöriga.

Sen behöver alla kräka av sig ibland men gör man sedan ingen aktiv handling efteråt så kommer det hamsterhjulet snurra på i evighet.

Min fru var där du är nu.
Vi har genom åren pratat om mitt drickande, om hur hon inte ville ha det så. Inte för egen del och absolut inte för barnen.
Spiraltrappan utför eskalerade för mig i vintras, och plötsligt inser jag att jag är på väg att förlora allt. Precis allt jag håller kärt.
Min älskade hustru, våra underbara barn, vårt hem, mitt arbete, hälsan, vänner och bekanta.
Där och då bestämde jag mig att jag skulle tillbaka. Jag bestämde mig för att kämpa för det som betyder något. Om det så skulle gå åt helvete så skulle jag göra allt som stod i min makt för att komma tillbaka till den jag var innan alkoholen satte klorna i mig och jag blev beroende.
Idag har jag varit nykter en månad, och för varje dag känns det lättare och mer naturligt.
Jag har kommit min hustru nära igen, jag är närvarande med våra barn, jag skrattar och känner mig väldigt tacksam och lycklig.

Det jag försöker få fram är nog att man som beroende/ missbrukare / alkoholist måste själv se avgrunden.
Jag gjorde det innan det var för sent.
Innan jag gjorde det var jag exakt likadan som din sambo. Svepte mina Bellman 6,0 i garaget, gick till macken för att köpa ”snus”, var hos grannen och söp skallen i molekyler.

Jag önskar dig all lycka, och jag hoppas ni alla tre kommer ur det här starkare.

Kram!