Jag har inte druckit något på sju dagar. Och jag mår bra! Som att det sakta släpper, det där med att man ska missa något. Men first things first.
Säger till min psykolog “ Det där med drickandet...” skäms nästan, för att jag överhuvudtaget tar upp det. Ett sådant banalt problem. “Ja, hur mycket dricker du egentligen?” frågar hon. “Tja inte så mycket egentligen (skratt) om noll glas är ingenting så är ju två glas vin om dagen väldigt nära ingenting, alltså små vinglas, inte såna där man får på lokal!” Jag försöker avläsa hennes reaktion. Hon kanske också dricker två glas vin om dagen. “...i samband med mat?” frågar hon. “JA! Men självklart” utbrister jag “ Alltid liksom fina viner, till fin mat. Det är som en belöning efter väl utkämpad dag. Ett glas vin när jag lagar maten, och sedan ett eller två eller faktiskt inget till själva middagen. Egentid. Paus i småbarnsfamiljekaoset. Hacka mixa fixa trixa, lyssna på lite bra musik, ett glas vin, ett sånt där litet nästan som en äggkopp, som nästan inte räknas – det kan lätt försvinna in bakom korianderplantan, det där? Uppmätt för att hällas i soppan eller grytan eller pastasåsen...” I höstas slutade jag med det där smygandet, efter en vinprovning. Nu häller jag upp i ett finvinglas istället, tittar luktar smakar. Eller så kommer jag hem från jobbet, häller upp ett glas vin, känner mig som typ Claire i House of Cards, pustar ut, sätter mig i soffan och pratar om min dag när mannen leker med barnen. Likt förbannat häller jag ju i mig vinet.
När jag väl hamnar på Systemet tänker jag “Tänk vad sällan jag är här numera!” men likt förbannat kanske jag lyckas att INTE dricka en dag i veckan. Så har du inte ett problematiskt förhållande till alkohol, Emma? Vet inte. Ta en vit månad, testa och se! ( Men tänk alla fina vinupplevelser jag skulle missa då! Nej en hel månad är onödigt, för MIG alltså ). OK, 10 dagar då? Kanske det men inte just nu kanske. Alltså jag kan sluta dricka, drack inte en droppe när jag var gravid. Jo jag skulle kunna tänka mig att dricka varannan dag istället för varje – men så kommer den där AW:n på en inte dricka dag, och sedan är det lördag o finmiddag med finvänner ( vinintresserade såklart!)...Och alltså jag gör ju ALDRIG något längre, jag går ALDRIG ut, inte ens på restaurang så jag unnar mig en massa fina exklusiva middagsingredienser och den där tryffelpecorinon förtjänar ju en god Barolo eller Nebbiolo kanske eller en sådan där sträv lite rustik Chianti som jag börjat uppskatta på sista tiden.
OK jag gillar god mat och gott vin. Vad är problemet? Vill inte skuldbelägga där skuld kanske inte ens ska finnas. Är det ens ett problem? Jag luktar vin när jag ska lägga mina barn, so what, det är ju bara en lukt. Jag får inga utbrott, beter mig inte annorlunda ( kanske mer avslappnat ), blir inte full, inte bakis, gör inget konstigt. Måste det finnas en problematik bakom allt drickande?Ska man kanske inte göra så stor grej av det bara? Dricka när det bjuds, när jag är sugen, när det passar? Men jag är alltid sugen! Jag kan inte sätta en gräns, bara “glömma” alkoholen. Vet precis vad som finns hemma, vet precis när Systemet stänger på lördagen ( man kanske ska på lunch på söndagen, måste ha med sig en flaska, eller middag eller vad fans om helst, man måste vara förberedd – det förväntas ).
Men som sagt. Nu har jag inte druckit på en vecka. Det började med sjukdom, och nu finner jag en tillfredställelse att räkna dagarna som går. Men hur länge ska jag hålla på? När ska jag fira med ett gott vin att jag blivit frisk? Eller ska jag det?