Min dotter är alkoholberoende

8 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Havsörn60
Min dotter är alkoholberoende

Första gången jag skriver här om min stora sorg i livet, det som gör att hela min tillvaro hela tiden kantas av mörka moln och oro. Min dotter som är 32 år medicinerar sin ångest med alkohol och är nu fast i beroende. Allt ha kommit smygande under en 10 årsperiod och jag klandrar mig själv för att jag inte såg det och gjorde något tidigare. I sena tonåren var hon en som ofta drack för mycket och blev fullast av alla på fester. Sedan har hon haft/valt pojkvänner som har varit komplicerade och också konsumerat mycket alkohol i skydd av "det coola rockiga livet"! Hon har också haft en djupare depression/ självskadebeteende/ anorexi-bulemi och har fortfarande ätstörningar. Det bor så mycket destruktivt i henne, hennes självkänsla är lika med noll. Trots det här så har hon haft ett bra jobb/ ansvarig/drivande på en stor klädbutik.Hon har pressat sig hårt, jobbat mer än andra, perfektionist ut i fingertopparna. För 2 år sedan blev hon sjukskriven för utbrändhet och i samband med det blev det också slut med pojkvännen. Nu är hennes enda vän flaskan, hon är ensam, har inga vänner som hon umgås med. När hon var hemma och hälsade på oss i 3 veckor kring påsk så drack hon hela tiden (smusslade). Jag kollade upp hennes konsumtion och såg att hon vissa dagar var uppe i 2 liter vin. Jag såg under den här tiden också hennes abstinens, darrande händer, blek och svettig i ansiktet. Jag höll på att dö när jag insåg hur illa läget faktiskt var. Då tog jag kontakt med kommunens alkohol och drogmottagning och fick komma dit som anhörig. Helt dränerad på energi och med sömnproblem av allt grubblande så fick jag där börja vägen för att kunna förändra mig själv och bli fri från det starka medberoende som jag har. Hittade anhörigstödet och tänker att det kan hjälpa mig på min resa till att må bättre.

Ragna
Liknande situation
Ragna
Liknande situation
Havsörn60
Förnekelsebubblan

Jag önskar att jag kunde skrapa hål på förnekelsebubblan. Är det någon som har några råd?

Ullabulla
Den kan skydda dig

Från att fara för illa.
Iom att du vet att förnekelsen finns där så har du redan öppnat asken.

Ta en liten bit i taget de dagar du känner dig stark.
Låt förnekelsen få omsluta dig de dagar du behöver.
Sakta men säkert så kommer du då kanske att leva i verkligheten och orka med den.
Istället för att klä av dig all rustning som förnekelsen ger på en gång.

Havsörn60
Tack

Tack det var en bra liknelse som jag ska ta med mig

amgo
Syster

Hej Havsörn,

Så tråkigt att läsa om din dotter. Jag är några år äldre än din dotter, har själv två små döttrar och kan bara tänka mig den maktlöshet du måste känna.

I förrgår så hände något som jag själv har väntat på i 3-4 år. Min syster insåg äntligen allvaret i hennes situation och bestämde sig att åka in till avgiftningsklinik. Hon har nog druckit alkohol mer än "normalt" drickande i över 10 år men det har varit betydligt mer senaste 4-5 åren och har eskalerat rejält sista 2-3 åren. Den förnekelsebubblan du beskriver känner jag igen så tydligt. Dels hos mig själv men framförallt hos min syster. Det har hela tiden funnits förklaringar till varför hon dricker eller bortförklaringar. I början så ville jag tro henne och ibland så var hon så övertygande att det verkligen lät sant.

Efter många år så insåg jag dock att för att hon någonsin skulle bestämma sig för att vilja sluta så skulle hon behöva "nå botten" eller iaf något djup som fick henne att inse allvaret i situationen. Och det kom nu äntligen för några dagar sedan. Jag har några nyktra alkoholister i min omgivning som jag ofta frågat om avseende min syster. De har hela tiden sagt att det enda du kan göra är att ständigt påminna henne om att du ser vad hon gör. Att du ser vad hon dricker och att det inte är normalt och att du finns där för henne när hon vill ha hjälp. När du hittar en flaska så berätta att du hittat den. Att du har räknat ut hur mkt hon dricker osv.

Nu hoppas jag bara att detta är en vändning och början på något nytt. Jag är försiktigt optimistisk. För min syster så tror jag att allvaret blev att hon insåg att hon skulle mista sin familj och framförallt son om hon inte tog hjälp.

Kan bara tänka mig hur smärtsamt det måste vara att se sin dotter gå igenom detta. Stor kram till dig! Bra att du tar hjälp som anhörig!

Ragna
Rädslan urholkar själen...

...är en titel på en gammal Fassbinderfilm, tror jag. Minns inte filmen, men titeln känns så talande. Jag är rädd hela tiden och varje gång jag får "onda aningar" tar ångesten över helt, jag blir liksom kall i hela kroppen.
I ungefär tio veckor nu har helvetet med min dotters accelererande alkoholism varat. Och under hela den tiden har jag varit livrädd.
Problemen fanns förstås tidigare, med för ofta och för mycket, men nu har de uppgraderats till ett slags vansinnesdrickande. Hon har tagit antabus men druckit ändå. Hon har hämtats med ambulans flera gånger. Varje gång hon dricker blir hon redlöst berusad. Är hon hemma somnar hon. Värsta akuta skräcken är att hon är ute och dricker, vad som helst kan hända och det har varit en del incidenter. Hon förstår inte själv hur det har kunnat bli så här. För varje gång blir kvalen, depressionen och skuldkänslorna värre. Och förstås de sociala konsekvenserna. Hon ramlar ner i en brunn. Efter ett par nyktra dagar har hon lyckats komma upp lite - sen händer det igen.
Jag kan inte förstå heller, trots att jag teoretiskt vet att så här kan sjukdomen se ut. Jag kan inte fatta att detta händer henne, oss, just nu.
Man vaktar på signalerna. Hon "försvinner" plötsligt från chattkonversationerna. Svarar inte i telefonen. Eller också ringer hon, pratsam i ett tidigt rus utan att just då förstå att det hörs direkt.
Hon känner det som ett tvång och förstår inte hur hon ska komma ur det. Hon har så svårt att tänka sig att leva utan alkohol, trots att hon inser att den nu endast ger henne problem, ingen glädje alls (utom möjligen någon halvtimme).
Hon får hjälp, och jag hoppas att det ska bli mera på den öppenvård hon nu har flyttat över till.
Vi har "vaktat" henne, åkt dit, hällt ut, varit med henne tills hon nyktrat till. Allt det där man inte "ska". Men när det gäller ens älskade barn...det går inte bara att se på att hon sjunker djupare och djupare, och veta att hon utsätter sig för enorma risker både på kort och längre sikt. Hon brukar vara arg ett tag, när berusningen börjar minska, försöker på alla sätt bli av med oss. Fast det går över, hon resignerar. Och efteråt har hon ibland tackat oss. Men vad man än gör känner man sig maktlös.
Jag vet att hon inte vill att det ska vara så här. Hon mår sämre än hon någonsin gjort, säger hon. Hon fylls av självförakt och är så trött på sig själv, säger hon. Hon lider enormt av konsekvenserna.
Men jag vet också att det inte är "hon" som styr nu, sjukdomen har tagit över.
Även jag känner viss optimism när jag hoppas på att hon nu ska få mer hjälp och behandling. Samtidigt är jag så slutkörd, så totalt slut av denna ständiga skräck och rädsla där nya "chocker" avlöser de gamla hela tiden, trots att man tycker sig vara beredd på vad som helst.
Jag lider med er alla, både anhöriga och beroendesjuke. Havsörn, jag kände igen mig så mycket i det du skrev. Vet inte varför det hakade upp sig när jag skulle skriva förut. Kram till alla som kämpar.