Första gången jag skriver här om min stora sorg i livet, det som gör att hela min tillvaro hela tiden kantas av mörka moln och oro. Min dotter som är 32 år medicinerar sin ångest med alkohol och är nu fast i beroende. Allt ha kommit smygande under en 10 årsperiod och jag klandrar mig själv för att jag inte såg det och gjorde något tidigare. I sena tonåren var hon en som ofta drack för mycket och blev fullast av alla på fester. Sedan har hon haft/valt pojkvänner som har varit komplicerade och också konsumerat mycket alkohol i skydd av "det coola rockiga livet"! Hon har också haft en djupare depression/ självskadebeteende/ anorexi-bulemi och har fortfarande ätstörningar. Det bor så mycket destruktivt i henne, hennes självkänsla är lika med noll. Trots det här så har hon haft ett bra jobb/ ansvarig/drivande på en stor klädbutik.Hon har pressat sig hårt, jobbat mer än andra, perfektionist ut i fingertopparna. För 2 år sedan blev hon sjukskriven för utbrändhet och i samband med det blev det också slut med pojkvännen. Nu är hennes enda vän flaskan, hon är ensam, har inga vänner som hon umgås med. När hon var hemma och hälsade på oss i 3 veckor kring påsk så drack hon hela tiden (smusslade). Jag kollade upp hennes konsumtion och såg att hon vissa dagar var uppe i 2 liter vin. Jag såg under den här tiden också hennes abstinens, darrande händer, blek och svettig i ansiktet. Jag höll på att dö när jag insåg hur illa läget faktiskt var. Då tog jag kontakt med kommunens alkohol och drogmottagning och fick komma dit som anhörig. Helt dränerad på energi och med sömnproblem av allt grubblande så fick jag där börja vägen för att kunna förändra mig själv och bli fri från det starka medberoende som jag har. Hittade anhörigstödet och tänker att det kan hjälpa mig på min resa till att må bättre.