Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Så har det gått fyra veckor.
Fyra veckor utan konstanta skuldkänslor, ångest, hopplöshet.
Fyra veckor av lycka, närvaro och hopp.

Så mycket jag uträttat under de här veckorna, så långt jag kommit.
För fem veckor sedan trodde jag inte ens att det var möjligt. Möjligt att göra saker utan ölen i handen.
Nu går allt på rutin. Egentligen samma rutin som när jag hade ölen i handen, men nykter.

Fan vad jag är bra!

Du har jobbat bra?Känner också på mornarna att jag får gjort massor av bra saker..Tidigare så låg jag och försökte lindra baksmällan och minnas gårdagen.Vaknade alltid med en gnagande oro. Kände skuld och skam.Nu fortsätter vi att må bra i stället..

Övärden

... för dig Granit! Och tack för att du tar dig tid att uppmuntra även mig.
Fick ju ställa om räkneverket så nu är jag på dag 3.
Ser uppförsbacken framför mig och längtar till vägen planar ut...

Behåll din tro! Det är senare än du tror!
Lev nu, varje dag, varje stund, kanske den här dagen är den sista.
Tyck om dig själv! Bry dig inte om vad andra tycker och tänker. Tänk att andra tycker om dig.
Dra inte ner dig själv. Du lever ju bara en gång.
Tänk och känn efter vad själv tycker, rätta dig efter det. 
Var stark. Kryp inte. Fjäska inte. Stå stadigt.
Var inte hispig. Var lugn och samlad.
Tänk före, planera noga. Lägg inte på dig - du gjorde ju så gott du kunde. 
Var öppen och ärlig mot dig själv och andra.
Var enkel och naturlig och äkta, håll dig till en gyllene medelväg. Det är så litet du måste göra.
Passa dig för hjulspåren. Ta livet som det kommer, planera inte för mycket. 
Var positiv mot dig själv och andra. Arbeta för att leva, du lever inte för att arbeta.
Människorna i första hand. Samla inte på dig saker i onödan.
Var inte slav under arbete, städning, traditioner.
Var öppen för allt vackert bland människor och i naturen.
Lev enkelt, men rikt.
Ta inte åt dig. De menar inte att göra dig illa.
Tveka inte i ord och handling.
Stå med båda fötterna på jorden. 
Ta dina medmänniskor med humor och allvar. Allvar i grunden. Glädje ovanpå.
 Lär dig lyssna. Var inte rädd för någon. Döm ingen.
 Du får gå undan om det är obehagligt och gör ont.
 Var äkta i ord och handling. 
Gå rakt framåt.
Tro inte att du är oersättlig och märkvärdig - men du har ditt människovärde.

Texten är skriven av mamma i juni 1978. Syrran var 1 år. Jag var inte ens påtänkt.
När verkligheten blir lite för tuff och jag behöver fylla på lite kraft tar jag fram mammas anteckningsbok och läser de fyra sidorna, skrivna med hennes handstil.
Jag kan höra hennes röst läsa orden.

Hon hade svar på det mesta. Texten är skriven när hon var 34 år gammal, så hon var mer än dubbelt så vis och klok när hon vandrade vidare.
Jag saknar henne så inåt helvete mycket, och jag har verkligen förlorat en del av mig själv. Men...
Jag känner att jag kan hantera det. Visst, jag blir ledsen och känner mig ensam då och då, men jag har börjat få någon form av inre frid.
Jag vet att hon har det bra nu. Hon har inte ont längre. Hon är inte längre ängslig eller orolig.
Allt det jag försökte förtränga och skjuta så långt bortom mig som möjligt med hjälp av konstant fylla har äntligen fått landa inom mig.
Jag bearbetar, hanterar, känner, tänker, reflekterar och accepterar.
Något som jag tidigare valt bort, medvetet, med alkoholen.
Jag tror mamma hade varit stolt över mig om hon fick höra hur jag kämpade mig från min botten med fyllekörningar till bolaget för att fylla på, berusning på arbetstid vid ett par tillfällen då jag svepte tre öl det första jag gjorde på morgonen, hur jag några gånger blev full innan jag tog med barnen ut för lek de dagar jag var ledig, hur nära skilsmässa och utan chans att få träffa barnen.. Ja, listan kan göras lång.
Jag bröt min jävligt destruktiva bana efter att ha målat upp fortsättningen för mig själv. Den skrämde skiten ur mig.

Nu är jag här och har valt livet framför alkoholen.

Dina ord om din mamma andas så mycket kärlek och saknad. ♡ Förstår dig precis då jag har samma känslor kring min pappa. Trodde aldrig att jag skulle klara av dagen då han lämnade oss. Men det gjorde jag. Självklart saknade jag honom så det gjorde ont, men jag kände efter ett tag också en lättnad. Lättnad över att han fick lugn och ro, slapp smärtor men också ett lugn för mig själv. Jag slapp oroa mig över hur han hade det, engagera mig i vård och omsorg varje dag. Först när det var över förstod jag hur mycket kraft och energi hans situation tagit av mig de senaste åren.

Jag hoppas innerligt att du får känna samma känslor snart och som du skriver är de på väg. Det är klart att din mamma skulle ha varit stolt om hon kunde se vilken resa du gör nu. Men du, det gör hon, framför allt i dina tankar. (Kanske även från sin värld, det vet vi ju inte) Hon finns med dig hela tiden och DU vet att hon varit stolt. Det räcker långt.

Jag är imponerad över din kamp. Med den insikten och styrkan som du besitter kommer du att fixa det. Att välja livet framför alkoholen, tänk att vi ens funderar över valet...

Ha en fin dag!

Emma79

Du är helt otrolig, läste igenom ditt första inlägg för att friska upp minnet.

Kan inte ens föreställa mig att förlora en närstående och allt vad det innebär.

Du har gjort så rätt att fokusera på rätt grejer! ?

För ca en månad sedan skrev jag mitt första inlägg här efter att ha varit nykter i två dagar. Direkt efter att jag skrivit kände jag en slags lugn inom mig. Misären var öppen för allmän beskådan. Jag var inte längre ensam.
När jag drack var jag ofta bitter över att min fru alltid drog sig undan. Jag var bitter över att hon aldrig ville prata med mig. Jag var bitter över att hon aldrig ville ta i mig. Jag var bitter över hur hon aldrig frågade hur jag mådde.
Dagen efter mitt inlägg skulle vi prata med varandra, oavsett om vi var trötta eller ej. Vi skulle ta fem minuter.
Barnen stoppades i säng och vi gick till hallen. Jag började i sann förnekelseanda att fråga varför hon valt bort att stötta mig under den svåraste perioden av mitt liv.
Svaret som kom, om hur i helvete jag kunde supa till när jag var själv hemma med barnen när hon sov borta 30 mil hemifrån, om hur livrädd hon var att något hänt barnen, hur tusen tankar for genom hennes huvud när jag inte svarade, hur en av tankarna var att jag hade dödat barnen och tagit livet av mig..
Där slutade vi prata.
I sann förnekelseanda sa jag att om hon tror att jag är kapabel att skada våra gemensamma barn, de som betyder mest i världen, då kan vi lika gärna gå åt varsitt håll.
Hon gick och la sig bredvid 4-åringen. Jag i vår säng.
Tankarna surrade, hennes ord landade.
Jag skrev, trots att hon låg 4 meter bort, ett sms till henne.
”Jag fixar inte det här själv. Jag måste söka hjälp.” Länkade till mitt inlägg här på Alkoholhjälpen.
Dagen efter kom hon och spontankramade mig när jag gjorde morgonkaffet och sa ”Jag ska stötta dig så gott jag kan.”

Från full misär mellan oss som jag endast såg som något hon gjorde (fel) med sporadiska hej och god natt, till små guldkanter i äktenskapet så som i helgen efter att barnen somnat och hon tar min hand och drar med mig till köket för att ta ett glas vatten, för att sedan säga ”Jag hade glömt bort hur bra vi kan ha det, du och jag.” och lägga sitt huvud på mitt bröst och hålla om mig samtidigt som jag håller om henne.
Jag börjar nästan gråta. Jag har äntligen kommit min kvinna nära. Hon har låtit mig komma nära. Hon har sett hur jag kämpat med näbbar och klor de första veckorna för att inte trilla tillbaka, hon har stöttat mig, hon har sett mig så som jag vill vara igen.

Så varför har jag tankar om att dricka?! Hur i hela helvete kan mitt förbannade jävla huvud ens överväga att det kan vara ”okej att dricka öl när jag åker till stugan med farsan och min bästis bara jag inte dricke hemma”!?
Lika med kommande semester. Vi åker alltid med husvagnen till ett grannland där fruns hela släkt bor. Jag ”kan” ju dricka några öl med svågern ”som vanligt” när vi drar och fiskar osv, osv, osv.
Vem fan försöker jag lura? Uppenbarligen mig själv.
Min alldeles fantastiska nyfunna terapeut, Biggan, frågade mig första gången vi sågs om jag såg mig själv som alkoholist.
”Mitt ärliga svar är att jag inte vet vad jag ser mig som. Jag vet att jag är alkoholberoende, men ALKOHOLIST?”
Igår när jag träffade henne så frågade hon om det igen, och sa att ju tidigare man inser hur problematiken ser ut, desto bättre. För min skull.
Hon tyckte även att varningsklockan klämtade med fullt spjäll när jag berättade om första gången jag drack och blev full, och min beskrivning om kärlek vid första ögonkastet uppdagades.

Biggan: -Vad är dina tankar om AA?
Jag: - *djup suck*
Biggan: - Det var en riktigt djup suck, hahaha!
Jag: - Ja, men religiöst hitta Jesus och allt sånt där dravel.
Biggan: - Men vad tror du man gör där?
Jag: - Pratar.
Biggan: - Precis! Man pratar! Och du säger själv att livet blir lättare för dig när du pratar. Eller hur?
Jag: - Ehm, jo såklart. Men..
Biggan: - Men? Är det verkligen så farligt att prata med och och lyssna på likasinnade?
Jag: - Verkligen inte!
Biggan: - Får jag komma med en rekommendation skulle jag, om jag vore du, gå på CA (anonyma kokainister) istället för AA. Samma problematik, men deras verksamhet är mer seriös och välkomnande än AA här i byn som blivit lite av industrins kaffejunta. På fredag har de möte. Ge det en chans.

Jag heter Fredrik, och jag är alkoholist.
På fredag ska jag gå på CA.

Emma79

Vilken pärla!

Jag har gjort slut med min terapeut, det var psykoanalys och inte direkt fokus på något speciellt. Jag var trött på att bara “leta problem” Medan livet bara blev värre o värre.

Nu försöker jag ha kul. Nåja, inte prata om hur dåligt jag mår. Försöker dansa ha sex skratta cykla tja göra sånt som vanligt folk gör som jag själv inte gjort på länge för att jag bara ligger o mår skit med min ångest och oro.

Du ska ju inte dricka, gör det bara inte, glöm det! Ta a-fria öl med svågern i fiskestugan. Det är ju inte så att fyllan isoleras där I stugan, den kommer du ha med dig ett bra tag.

Din fru går och lägger sig med barnet, det bara tjuter I mitt hjärta när jag läser det. Hon vill försvara familjen från dig. Och sedan möts ni, för du börjar fatta och börjar lösa upp dina knutar.

Det är ju så det ska vara, det kan ju bli hur bra som helst!

Jag satt på en fest igårkväll med mina Afria cider, Bjöd barnen för sällskapet hade glömt dricka till dem (!). Alla drack bubbel o skålade stup i kvarten. Det började luckras upp i mitt huvud “Ska jag??” För att jag hade så tråkigt! Jag frös o ville egentligen bara hem. Så det blev inget, såklart. För jag dricker inte.

Att leka med tanken kan man ju, det viktigaste är nog insikten där inne, att man är fullt medveten om att det är en skitdålig ide, och också kunna styra impulsen.

Ja relationer kan läkas och bli kärleksfulla igen..Det är så bra att du kommer till insikt och förstår hur din kvinna har haft det..Det glömmer eller förtränger många med beroenden bort..Var rädd om din fina partner..Det är många som ger upp med all rätt..Barnen kan inte välja hur dom ska växa upp, men det kan vi föräldrar..Varm kram till er?

John-Erik

Hej Granit!

Du är begåvad med fin fru och familj och numera en bra nyvunnen terapeut. Perfekta förutsättningar.
Spännande att höra om hur ditt första möte funkar. Har själv känt att jag kanske måste göra din resa.
Lite det där med att ta beslutet så att det blir definitivt precis som du gör, har tagit emot för mig. Har tänkt på de
där 2 glasen då och då. För mig var det också kärlek vid första ögonkastet när jag blev full.
Och sen har det fortsatt även om jag försökt trappa ner många gånger men fortsatt att dricka kontinuerligt
ändå men utan att bli redlös då. Inser ju att det finns ett problem att ta tag i helt klart.Har en dålig vana.
Just din berättelse är speciell och viktig. Du tar tag i bitarna helt enkelt på ett bra sätt.
När du skriver så tydligt och intressant kan man se vinsterna du får genom att avstå A.
Värmen mellan dig och din fru som blev efter SMS:et.. m.m.
Har själv också bra stöttning av min fru. Skulle jag nog inte haft om jag inte varit helt öppen och ärlig.
Det har jag varit till 100%. Min fru betyder enormt mycket i min situation och med stöd går allt lättare.
Man kan hjälpa varandra till fokus på andra saker än just A-relaterat som jag felaktigen gjort.
Har valt situationer som medger A för att dessa stämmer in bättre o.s.v. när det egentligen borde
vara lika naturligt att välja event som man kan vara nykter i anknytning till.
Kan erkänna att jag ibland valt mellan vänner som dricker och inte dricker i vissa sammanhang fast
jag tycker lika mycket om alla dessa. Har hellre valt festprissar när man ska gå ut och äta ex.vis.

Stort lycka till på mötet :-)

John

Igår var en sån där dag. Sträckte ryggen för någon vecka sedan, men i vanlig ordning skulle jag klara mig själv. I onsdags kväll hade jag så ont att det kändes som jag skulle spy och igår var jag förbi farsan som masserade bort krampen.
Tog inte mer än en timme innan alla spänningar släppte och då kom ALLT över mig.
Kändes skönt att inte bara behöva tänka på smärtan, men så kom sorgen ikapp, skuldkänslorna ikapp, de förbannade jävla tankarna om alkohol dök också upp som ett brev på posten.
Tack och lov dricker jag min partydrink bestående av vatten och Antabus 3 gånger i veckan så jag behöver inte stånga mig blodig för att stå emot längre.

Idag står det familjerådgivning på schemat. Känns precis lika jobbigt inför varje gång även om jag vet hur bra det känns efteråt.
Min kvinna har planerat något för att fira mig i efterskott. Jag famlar helt i mörkret, men vi ska lämna de små på förskolan så det är bara hon och jag.
En dejt! ?

John:
Vad vore vi utan våra kvinnor?
Det känns som du överväger en ny strategi? Är tanken på det något som känns bekvämt?

Återkommer efter kvällens anonymitetsmöte!

Ha en härligt bra dag!

Vilken lyx??Ofta när spänningar släpper väller känslor fram, vilket ju är bra..Bara man vet vad är bra för oss, när man gör sina val i livet. Jag är glad för din skull granit..Nu är du en person för din omgivning att räkna med..Men tilliten tar lite tid att bygga upp igen.Er kärlek finns kvar?Grattis till det..

John-Erik

Vad vore vi utan dessa fantastiska varelser :-)
Hoppas verkligen att du får ett bra möte med aha -känsla. Mycket intressant.
Håller själv på med lite planering och strategier. Har inte kommit fram till någon riktig handlingsplan ännu.
Det enda jag vet på riktigt fungerar är radikalt minska eller sluta.
Ska försöka fylla tiden med vettiga saker till att börja med, d.v.s. tiden som A tog tidigare
fyller jag ex-vis med mer arbete. Trivs med att jobba...
Men också planera in lite kul grejer kvällstid som tidigare ägnades åt A.
Måste skaffa mig några intressen ytterligare eller ta upp gamla intressen såsom fiske som jag gillar.
Ev. funderar vi på att skaffa en hundvalp nu när vår hund börjar bli till åren.
Då blir det som att ha ett barn ett tag och fullt upp. Kul..och lite annat fokus.
Det finns mycket man kan göra om man bara funderar lite. En sak som jag vet är viktig för
mig är att lära mig hantera stressen. Kan vara stressad utan anledning och det ger lite bieffekter i form av ökat sug
och anledning till A bl.a. . När det blir så har jag märkt att träning funkar, direkt när detta sätter in.
Normal stress inför deadline eller så är bara bra och inget jag mår dåligt av.

Vi hörs

Ha det fint!

John