Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Anthraxia

Jag vet inte ens om folk läser - det spelar egentligen ingen roll; jag känner mig typ "bättre" bara av att skriva av mig lite...

Igår betalade jag tull för ett utlandspaket. Jag vet inte om det betyder att varan ifråga klarat sig GENOM tullen eller inte.

Dock hade vi en bra dag, tycker jag; 17 dagar nykter, duschade, bastade, hade sex (två gånger!!!) tittade på film medan jag gav honom ryggmassage, och sov.

Tyvärr vaknade han ändå runt 2 - sömnen är liksom inte återställd. Han säger att han "alltid" haft sömnsvårigheter, och att en del av vardagsdrickandet har varit just för att kunna somna. Jag tror honom, med tanke på hans konstanta rastlöshet, och jag vet att många missbrukare pekar på just sömnsvårigheter - och det här med att han beskriver att han blir LUGN och avslappnad av att dricka.

I helgen kommer jag vara på annan ort - han har redan bestämt att han ska till de sunkiga alkis-kompisarna och supa.
Jag sa ok - bara för att han ska slippa ljuga för mig. Han skulle ju dricka oavsett, men jag tänker att om jag säger att det är ok, så dels slipper han ljuga, dels så kanske han börjar känna att han KAN prata med mig om det här - och dels så slipper jag sitta och vara hysterisk hela helgen.

Men likförbannat hoppas jag att tullen är ok, och att posten kommer innan fredag...blä!

Nu har jag inte läst hela den tråd, men undrar om "din" man är utredd för något annat, om han haft problem innan a. började ta över?

Anthraxia

Han är inte utredd för något, och precis som med alkoholen skulle han NÄSTAN hellre dö än söka hjälp... (han skadade ryggen på jobbet en gång - spricka på ryggraden. Han VÄGRADE uppsöka läkare ända tills dåvarande arbetsgivaren sa att om han INTE gjorde det så skulle han bli av med jobbet)

Han tror visst att "klara sig själv" är manligt - men han saknar manliga förebilder (pappan dog när han var liten, och mamman skaffade ingen ny)

Nå. JAG (analytisk och jävlig som jag är) är helt övertygad om att han ligger någonstans på ADHD-spektrat. Dock tror jag att han har fler problem också, men just den är jag 100% villig att sätta rätt stora pengar på. Vilket han tolkar som "du bara letar FEL på mig hela tiden" så jag har slutat ta upp det...

Men han skulle behöva utredas, för sin egen skull; det finns SÅ mycket bättre mediciner än sprit att tillgå :(

Anthraxia

Oerhört duktigt av honom. Han verkar inte ha haft en positiv stund under alla dessa 19 dagar. Så idag är det dags att sticka och supa med sunk-polarna.

Lyckligtvis ska han på jobb på måndag, där de mer eller mindre alltid gör blås-kontroll, så det blir nog MAX 48 timmar. Den tackar vi för.

Anthraxia

19 dagar nykter, och jag har redan förträngt ångesten hans sessioner med alkohol utlöser.

Han åkte inte till alkis-kompisarna, utan hävdade att han skulle ut med några andra killar - han gick inte på Systemet.

Det här betyder att jag VET att han ljög i tisdags (när han stack någonstans på lunchen) då var han på bolaget. Det betyder TROLIGEN även att han inte varit med folk alls, utan bara suttit och supit själv...

Jo. Ångest.

Och om man bara kunde trycka på offknappen
Hans beslut,hans resa osv.
Men det är jättesvårt att koppla loss tentaklarna.
Om du kanske översatte det till:
Just nu är han dunderförkyld och smittar.
Jag ska hålla mig borta och höra efter när han är feberfri igen,typ.

För det är ju en sjukdom och han gömmer och smusslar delvis för att slippa stå för sina val.
Men kanske också för att skydda dig?

Anthraxia

Jobba 12-timmars med regelbundna blås-kontroller vid entrén. Det här är underbart!

Snart är det slut med det dock - lagom till helgen. Vi får se hur det går. Vi är bjudna på middag hos en arbetskamrat också...vet INTE hur jag ska framföra att han inte bör servera alkohol :/

Jag påminner inte alls om din partner i mitt beroende. Mitt beteende är väldigt annorlunda men samtidigt väldigt dåligt för mig och min omgivning. Hur som helst så skriver du väldigt bra om er situation och det ger mig styrka att fortsätta. När jag kan se andra liknande men ändå olika situationer uppmålade så klart så får jag hopp. Att det finns personer som försöker hjälpa oss som är i skiten trots att vi kämpat emot. Men var rädd om dig, skiten har tyvärr plats för fler.
Jag tror inte att man kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt (tidigare jag). Fortsätt skriv, jag kommer att läsa.

Anthraxia

Posten kom idag - med Naltrexone!!!

Bara 10 piller (av NITTIO beställda - som sagt; vi har förlorat MYCKET pengar på det här...men det Måste vara värt det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till annars)

Han bad om att få börja med dem imorgon istället för idag, och med tanke på de möjliga bieffekterna så är det fullt rimligt; vi jobbar sista dagen imorgon.

Chefen vill också bjuda på grillat - och öl - som avslutning på de här 10 dagarna.

Tanken slår mig; hur FAN kan en DROG ha blivit det fucking traditionella sättet att fira saker?!?

Nå. Naltrexonet är framme - jag har lagt en ny beställning från samma säljare, eftersom den här visst KAN leverera.

Jag önskar att han ville gå till en läkare. Jag önskar att allt var LÄTTARE. Jag önskar att jag kunde få tag på en korrupt läkare så jag kunde SLIPPA köpa tvivelaktigt smuggel online.

Men just nu har jag 10 piller och en liten glimt hopp.

Fleur

Vad jag vet skriver vårdcentralen gärna ut Naltrexon om man ber om det!
Varför beställa på nätet?
Det är ju inte knark direkt?

Fleur

Vad jag vet skriver vårdcentralen gärna ut Naltrexon om man ber om det!
Varför beställa på nätet?
Det är ju inte knark direkt?

Anthraxia

Det är för att han blåvägrar uppsöka läkare. Det finns några orsaker, och trots att jag är förhållandevis klar i huvudet så tycker jag att han har en poäng med några av dem (medan andra orsaker helt enkelt är skam och rädsla)

Summan är i alla fall att vi (dvs jag) gör såhär. Han är med på det, men hans google-fu och initiativförmåga SUGER. Jag tillskriver det till det faktum att även om HAN vill bli frisk så är en del av hans hjärna helt enkelt sjuk, och vill inte sluta. Han är alltså sliten mellan de två viljorna, och det blir min uppgift att göra det lättare för den delen som VILL bli frisk.

Skulle det visa sig att han vill sluta medicinera, och dricka utan att ens försöka...Ja, då kommer det att krossa mitt hjärta, men då måste jag ge upp.

Jag har redan lämnat honom - jag tog tillbaka honom på villkoret att han tar Naltrexone. Det låter rättvist i mina öron; jag krävde inte att han skulle sluta dricka; jag krävde att han ska börja jobba på det på allvar. Med tanke på de återfall nästan alla har innan de blir bra igen så är det det enda jag törs ställa ultimatum om...

Läste på lite om Naltrexon och det låter lite vanskligt att experimentera själv. Ni avgör ju givetvis själva men jag tänker på eventuella bieffekter och längd på behandling mm som en läkare kan hjälpa till med. Men det kanske är som du tänker, bättre att testa om han vägrar söka hjälpen själv.

Anthraxia

Bieffekter ser man ju om de kommer - det finns bra listningar på vilka som innebär att man bör avbryta vs. Bara vänta ut.
Det är ganska många på Optionssavelives som kör utan läkare, av olika orsaker, och det går bra för dem. Förhoppningsvis gör det det för min pojkvän också.
Just bara önskar att jag kunde få tag på ett lagligt recept - skulle vara så mycket enklare och billigare. Men enda sättet att uppnå det vore att JAG super ner mig och sedan söker hjälp (jag verkar vara en sån där lyckligt lottad människa som helt enkelt inte blir beroende...något jag är vansinnigt tacksam för...)

Du kämpar verkligen för en förändring hos din sambo och att han ska få må bättre utan alkoholens grepp om honom. Hoppas han vill uppnå förändring lika starkt som du.

När jag läser igenom den här tråden så blir jag lite fundersam. Att beställa mediciner olaglig väg är inget vi rekommenderar då det finns många risker med det. Nu skriver du att han vägrar läkarkontakt och det är ju naturligtvis inget som någon kan tvinga honom till. Det är synd på grund av flera skäl att han inte vill söka hjälp då det kan vara så att det finns ett underliggande problem som han behöver hjälp med som också är en orsak till alkoholkonsumtionen. En annan väg kan vara att han vänder sig till en privatpraktiserande terapeut om han vägrar kontakt med sjukvården.

En annan tanke jag får när jag läser är att du lägger pengar på att beställa mediciner olagligt för att han ska göra en förändring, och du skriver att ni tillsammans har förlorat mycket pengar på detta. Jag kan förstå att du vill lägga pengar och tid på detta då du vill det bästa för honom och du vill rädda hans hälsa.
Samtidigt har man sett i forskning om förändring att det är viktigt att personen själv känner att denne har tagit "ledning" över sin egen förändring. Att det är en förändring hen själv ser ett högre värde med detta och är beredd att satsa på det. Om de känner att någon annan driver deras förändring så är risken att förändringen inte blir så långvarig. Det kan ju vara så att din sambo känner att han äger den här förändringen och att detta inte liknar er situation. Jag hoppas att det är så.
Men om du tror att det kan ligga något i detta ovanstående i erat fall, då kan det vara läge att fundera på vad som skulle behövas för att han själv börjar ta makten över sin egen förändring?

Med hopp om en positiv förändring för er!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Anthraxia

Tack för din feedback. Jo, jag vet - om jag leker arkeolog i lagren gömda flaskor så har han själv tagit steget att gå från 40% sprit till 20% sprit till 12.5% vin. Han vet att han har problem (eller som han ser det; har HAFT - han tycker att han är "normal" nu, vilket tyvärr beror mycket på att han bara har missbrukande kompisar kvar. Och då verkar hans egen konsumtion mycket mindre. Jämfört med dem.

Jag har stora problem med en gemensam bekant, som är passiv-aggressiv och spydig och hånar honom med uttalanden som typ "justja, du har ju blivit nykterist" och "fan vad du är f*ttpiskad nu för tiden"

Men jo; han har jobbat (ganska bra) på att minska sitt drickande - jag hoppas verkligen att han känner att det här är VÅR handling, och inte bara min...

Anthraxia

...är nästan värst. Drickandet och ljugandet är det värsta, men bråken som uppstår...fyfan!

Nu knaprar han "uppvärmning" med Naltrexone. 1/3 Om dagen, för att vänja kroppen och undvika obehagliga bieffekter. Och naturligtvis kom vi ändå in på ämnet sprit. Jag vet ju att han har en dunk gömd i förrådet - jag vet hur länge den stått där, och jag vet...allt. Men han blåljög mig rakt upp i ansiktet till sista andetaget; det där när jag sa att jag sett den. Då blev han tyst, och sa att det var ju för min skull, så att jag inte skulle oroa mig, och så att vi inte skulle bråka...Och så blev det alltså bråk ändå.

Berättade för honom om min mammas kompis, som lever med en periodare. De har varsin lägenhet, men bor tillsammans under hans nyktra perioder. Och det fungerar jättebra för dem - för ATT han säger till när det skiter sig. Då kan hon flytta ut medan han super - vilket innebär att hennes liv inte cirkulerar kring honom, och samtidigt gör hans perioder kortare, eftersom han trots allt vill vara med henne. Frågade min pojkvän om han någonsin kommer kunna prata ärligt med mig om sitt problem. Han sa att han inte visste, och nu vet han inte om han alls orkar ha ett förhållande med mig.

Nå. Det är hans beslut. Jag vet att jag vill vara med honom. Vi får se. Egentligen misstänker jag att det är Naltrexonet han sparkar bakut på grund av. Jag får kanske släppa det och låta det vara upp till honom om han tar dem eller inte.

Mitt enda problem med DET är att just där flyttades en av mina gränser. Bara lite, knappt märkbart - men så är det. Hur ska jag veta när det är nog? :(

Anxiete

totalt ! Jag har inget svar men jag tror att som så många andra så kommer du att känna:Nu är det nog ! Jag borde kanske inte uttala mej för mina gränser är sååå uttänjda ... Jag tror ändå att det är en känsla: nu räcker det

funderar över när det är nog ska du ta som ett tecken! Inga tankar och känslor man ska behöva brottas med i en relation! Att ens gränser flyttas gör att man känner att man sviker sig själv och det i sin tur stjäl energi och självkänsla! Var jätterädd om dig själv!

När man släper taget om kontrollen,kan vara svindlande.
Så att man får ångest och kramp i själen.
Men det kan också vara början på ett nytt sätt att vara tillsammans om det är det du innerst inne vill.
Jag inbillade mig att så länge jag kämpade,satte upp hinder,krav och ultimatum så hade jag kontrollen på relationen,drickandet och på mig själv.
Vilket ju inte var sant.

När jag till sist såg hur alla mina egna krav löstes upp för att de inte efterföljdes så släppte jag till sist taget och lät det vara som det var.
Sen kom då insikten i att jag inte längre orkade leva med alkohol i mitt liv.
Då hade jag en ny sanning att förhålla mig till som var enklare för mig att leva efter.
Dvs mina löften till mig själv som satt fast i mig.
Om du hänger med.

I vilket fall,hoppas att du kan finna ro i att det är hans drickande,hans problem.