Jag har bestämt mig för att sluta dricka alkohol. Jag har mer eller mindre alltid haft någon form av psykiska problem och mycket låg självkänsla. Jag har tidigare pratat med psykolog och tagit antidepressiva. Idag gör jag inget dera.

Jag är 27 år och har insett att jag inte kan hantera alkohol. Problemet ligger inte i hur ofta jag dricker utan i hur mycket. När jag väl börjar dricka så kan jag inte sluta, det är som att något annat tar över och jag förlorar kontrollen helt. Jag vill aldrig att kvällen ska ta slut för då vet jag att jag inte kan dricka mer. Jag blir mer eller mindre alltid för full. På sista tiden har jag börjat göra allt dummare grejer. Så som att sova över hos någon gammal bekant killkompis trots att jag har sambo som blir jätteledsen över detta. Det är inte ovanligt att jag blir elak mot min sambo när jag dricker heller. Säger elaka saker och är arg-sur på honom. Trots att han inte gjort något. Efter en fylla så får jag sån extrem ångest att det tar många dagar att hämta sig. Jag har ofta minnesluckor och vet inte exakt vad jag sagt eller gjort. Jag vet heller inte vad jag är kapabel till att göra. Jag har också svårt att förklara varför jag gjort/sagt saker då mycket inte stämmer överens med hur jag är som person i nyktert tillstånd. De enda situationerna som jag har klarat att hantera är om jag och min sambo tar något glas hemma bara vi två. Nog finns det en del av mig som även då vill ha mer men där lyckas jag dricka ett par glas och inte mer. I sociala sammanhang så som fester och dylikt då tappar jag all kontroll. Jag häller i mig på ett helt galet sätt.

Nu har jag alltså bestämt mig för att sluta dricka alkohol då jag verkligen vill sluta innan jag gör något så dumt att det inte går att reparera. Jag vill sluta skada mig själv och andra. Jag har kontaktat en terapeut för att boka in samtalsterapi till och börja med. Jag tror dock att detta kommer att bli extremt svårt på så många vis. När det väl är dags för en social tillställning så letar min hjärna alltid efter ett sätt att få dricka iallafall. Även om jag bestämt mig så kommer fler och fler tankar i stil med: ”Äsch, lite kan jag väl dricka. Varför skulle jag inte göra det?” Osv.

Jag undrar om det finns någon som sitter/suttit i samma sits som jag som kan komma med råd? Är det något speciellt jag ska fokusera på? Finns det några vanliga fallgropar? Hur förklarar ni för vänner och bekanta? Osv. Alla tips är välkomna.

Tack på förhand!

Startade också en tråd idag... Har samma problem som du, dricker ofta tills allt är slut eller jag däckar. Samtidigt har jag ett vardagsdrickande som jag smyger med, några glas vin då och då under veckan, kanske två vardagar i snitt... Kan som du bli arg på min man och bete mig jätteskumt. Har psykisk ohälsa i botten. I lördags blev jag så full att jag har minnesluckor. Kände igår att "nu får det vara nog". Vi kan väl hjälpa och stötta varandra? Har du som mål att aldrig mer dricka, eller tänker du att du vill hitta ett sätt att dricka "normalt" i framtiden? Jag tänker mig två månader helt utan, och sen utvärdera. Kanske aldrig kommer kunna dricka normalt, jag vet inte. Men för mig känns "aldrig mer" så stort, tror inte jag pallar att ta det beslutet just idag iaf.

Angående anhöriga så tänker jag nog säga att "jag känner att det blev lite mycket ett tag, så jag har bestämt mig att inte dricka under en period". Ärligt men utan alltför mycket detaljer. Kommer nog också säga att jag vill komma igång med träning och hälsosam mat (vilket stämmer) och att det då känns naturligt att utesluta alkohol...

Kram på dig och lycka till!!

ElseF

Tack för ditt svar TantGrön!

Jag hade absolut velat bli en av de som dricker ”normalt”. Dock har det aldrig fungerat för mig. Detta är inget jag plötsligt kommer på utan har aldrig kunnat dricka måttligt. Många perioder av mitt liv har handlat om just att försöka lära mig dricka lagom. Jag har försökt med metoder i stil med ”Inte dricka starksprit”, ”Dricka varannan vatten”, ”Inte dricka efter en viss tid”, ”Dricka hälften alkholfria öl och hälften starköl” osv. Har försökt och försökt, men i slutenden alltid misslyckats, även om det funkat någon enstaka kväll då och då. Så, nu har jag bestämt mig för att sluta dricka. Men jag är som dig, kan inte tänka ”aldrig mer”. Det blir alldeles för ogreppbart. Jag tror att min taktik ska vara att sluta dricka bara, inte köra någon tidsgräns. Det kanske fungerar superbra att sätta månadsvis för vissa (?), för mig blir det bara en nedräkning till att få börja dricka igen.

Jag tror väldigt stark på träning och bra mat. Faktum är att jag sedan 2-3 månader faktiskt har kommit igång med detta och det får mig att må toppen. Dock förstör jag det varje vecka genom att dricka så mycket på helgen att det tar flera dagar för kroppen att hämta sig. Börjar i en lång mental och fysisk uppförsbacke varje vecka och precis när jag börjar känna mig starkare igen så är det en ny helg med en ny extremfylla. Om och om igen.

Jag vill gärna hjälpas åt att stötta varandra. Även om jag givetvis inte vill att någon annan ska ha detta tunga problem så är jag ändå ”glad” att höra att det finns fler som sliter med detta.

Kram!

Har också börjat komma igång med träning och lite meditation, bättre kost osv. Och sen super man till och så är allt förstört och både psyket och kroppen känns helt nedbrutet i ett par dagar....

Jag tycker det är så svårt det där med om man ska tänka "för alltid" eller inte. gör jag det så känns det som sagt för stort... Men risken är ju att det blir en nedräkning tills man kan dricka igen, som du säger. Men sätter jag ingen tidsgräns tror jag att jag om typ 2-3 veckor tänker att "det här har ju gått bra, mitt problem kan inte vara så allvarligt, alla blir ju lite fulla ibland". Jag har funderat fram och tillbaka och kommit fram till tre månader, alla de jobbiga sommarkvällarna... Om tre månader gör jag en "omprövning". Ska jag fortsätta helt utan alkohol, om jag inte ska det, hur ska jag klara att dricka på ett måttfullt sätt? Jag kommer inte dricka på fester, krogen etc. Det är då jag oftast trillar dit och blir för full. Om jag ska dricka i framtiden blir det hemma, 1-2 glas ihop med sambon till maten tex. Det brukar funka. Han är som tur är väldigt måttlig.

När drack du senast? För mig var det i lördags... Kram

ElseF

Det är precis som du skriver för mig med, att jag efter ett tag tänker att det inte är så farligt. Det går ju alltid att välja att jämföra sig med dom som är värre för att förminska sin problematik. Det är nog det jag alltid har gjort. Jag har nog tröstat mig med att jag inte dricker så ofta. Men jag förstår nu att det egentligen inte spelar någon större roll, drickandet förstör så mycket ändå. Jag kan inte ens förstå varför jag dricker nuförtiden, alkoholen förstör alla minnen som borde varit bra. T.ex En helg med de närmsta vännerna i en väns sommarstuga, borde vara ett härligt minne men vill knappt tänka på det för jag får ångest över hur mycket jag drack. Likadant med alla tillställningar. Blir livrädd av tanken på att någon gång i framtiden förstöra minnet av mitt eget bröllop eller dylikt. Och för vad? För att få vara full en stund? Kan inte riktigt förstå.

Jag drack i lördags. Extrema mängder. Det är därför jag nu har bestämt mig. Jag fick sån ångest efteråt att jag började överväga om livet är värt att leva. Detta måste få ett slut.

Kram

ElseF

Även om jag någonstans länge har insett att det oftast blir för mycket när jag dricker så har jag ändå lyckats undantränga att det är ett riktigt problem. Nu när jag plötsligt ser tillbaka så ser jag mönstret och olika obehagliga minnen över saker jag har gjort full spelas upp om och om igen. Är det bra att tänka tillbaka och bearbeta?

Ångesten är bara så otroligt stark att det gör ont på alla sätt som går. Jag skäms och har svårt att tänka att jag inte är en dålig människa. Borde jag istället blicka framåt eller är det nyttigt att gå igenom fylleminne efter fylleminne i huvudet?

Någon som har egen erfarenhet av detta?

Hej Else!

Välkommen hit!
Vad bra att du bestämt dig för att förändra ditt drickande.
Det kan ta tid, det kan bli bakslag, men har du viljan så går allt.
Jag tror inte man vinner något på att älta det som hänt, om det inte skett något riktigt obra som involverat fler än dig själv.
Har det hänt något obra som inkluderat andra får man kanske ställa sig frågan om det är värt att nysta i det för sin egen skull och / eller de andra inblandade.

Låt det landa lite först och ta beslut om det när du känner dig mindre ångestfylld.

Ha en fin dag!

Ja, jag har också så många tillfällen som borde varit fina minnen, men som mest är minnesluckor och ångest :(. Som för ett tag sen när jag skulle träffa några fd jobbarkompisar och grilla/dricka lite vin. Rätt in i dimman, vaknar dagen efter och kommer inte ihåg hur jag kom hem. Har ett svagt minne att jag försökt tafsa på den ena av de fd jobbarkompisarna. Usch. Nåt som skulle varit trevligt blev bara skam och ångest. Och ändå gör man om det. Så svårt att förstå. Vet inte heller om man ska "älta" det man gjort eller släppa och gå vidare. Kanske stanna vid att tänka "nu tar jag ett beslut att sluta dricka, eftersom jag skadar mig själv och andra och inte kan stå för det jag gör". och sen inte gå in på varje jobbigt minne, just nu iaf...

Vad säger din sambo? Får du bra stöd? Kram

ElseF

Granit: Tack för råd. Jag tror att jag håller med om att jag inte vinner på att älta det som har hänt just nu. När minnena kommer upp och ångesten sätter in ska jag nog försöka överväga om det finns något jag kan göra åt saken nu i efterhand. Typ be om ursäkt eller liknande. Om inte är det nog lika bra att Försöka lägga det åt sidan.

TantGrön: Fy! Dom där suddiga minnena där man känner att man kan ha betett sig dumt. Men man är inte ens säker för man minns inte. Otroligt jobbigt! Du är inte den enda som inte kommer ihåg hur man tog sig hem. Har utsatt mig själv för för potentiell fara många gånger genom att vinka hem ensam mitt i natten utan någon helst kontroll.

Min sambo är faktiskt helt fantastisk! Otroligt lugnt och stöttande. Säger att han gör vad som helst för att hjälpa mig. Erbjuder sig att själv sluta dricka om det gör det lättare, föreslår att vi ska åka bort bara vi två på midsommar så jag slipper gå på fest osv. Jag är lyckligt lottat och vill verkligen inte förstöra det vi har.

Tack för ert stöd!

Inte frekvensen som är problemet utan mängden vid varje tillfälle. Dock har jag märkt att det på sista tiden även smugit sig i långsam takt mot en högre frekvens.
Bra om du kan få stopp i tid.
Jag har försökt stoppa i omgångar men alltid efter en tid ”glömt” hur det ligger till och då ”provat att ta bara en” å vips, hallgolvet igen.
Men den här gången påminner jag mig själv varje dag om varför jag gör detta och försöker acceptera att jag har problem trots att jag inte sitter på parkbänken.
Hoppas du kan bryta spiralen redan nu. Kämpa på!

Att du har så bra sambo! Min man är likadan. Han dricker väldigt lite och han tycker själv att vi inte ska ha något hemma nu. När han åker iväg och träffar kompisar (vilket händer typ 3-4 ggr per år) så kan han dricka då. Jag har sagt att han såklart får dricka om vi har middag/fest här nån gång. Han är väldigt stöttande och inte alls dömande, men han har uttryckt oro över mitt drickande.

ElseF, hur känns det inför helgen? Har du sug att dricka? Ibland kan ju ångesten, och med den beslutsamheten, försvinna efter några dagar och man känner att "äsch, det var nog inte så farligt i lördags". Och så hamnar man i samma sits igen :(. Så har det varit för mig iaf. Jag känner mig, just idag iaf, fortfarande stark i mitt beslut att låta bli alkohol...

ElseF

Jag hade faktiskt inget sug att dricka i helgen. I fredags hade jag tjejkväll hemma hos mig med mina väninnor, i lördags var jag på grillfest. Båda gångerna drack de runt omkring alkohol medan jag hade köpt alkoholfritt bubbel. Kanske kändes de tråkigt en liten stund. Men överlag gick det jättebra och hade precis lika trevligt som när jag dricker, om inte trevligare. När jag dricker går så mycket tankeverksamhet åt själva drickandet, typ: dricker jag för mycket? Hur snabbt dricker dom andra? Kommer alkoholen att räcka hela kvällen, om inte.. hur ska jag få mer? Osv. Nu koncentrerade jag mig helt på att prata med mina vänner.

Så.. so far so good. Men du har helt rätt, min hjärna har redan börjat med ”äsch det var väl inte så farligt i lördags” tankar. Men jag försöker påminna mig själv hela tiden om att detta är det rätta. Har som sagt även en sambo som stöttar. Har dessutom talat om mitt beslut för alla mina närmsta vänner som stöttar mig. Det kommer självklart bli jobbigt många gånger. Men det ska nog gå vägen detta!

Hur känns det för dig TantGrön?