Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Så jobbar ullabulla med självet utan förstoringsglas eller pekpinnar.
Försöker omfamna den nya människan som faktiskt är riktigt ok.
Duger och räcker till för det jag vill räcka till för.
Det jag tidigare också hann med på en kafferast ryms inte längre.
Jag skar rätt rejält för snar1,5 år sedan då jag i stort sett halverade mitt liv och mina åtaganden. Sen fortsatte jag och tog bort en halva till.

Nu står jag här och har börjat plocka tillbaka en del av de bitar som jag trodde skulle rymmas eller få finnas där.

Men de ryms inte längre på samma sätt.
Har inte samma betydelse och ger mig inte längre samma glädje.

Att då faktiskt säga tack,men nej tack till påtåren låter sig inte göras så enkelt.
Jag smakar och spottar ut och vinglar på rätt rejält mellan varven.

Men här och där så känner jag hur hålen som jag tidigare upplevt fanns trots att mitt liv var så överfullt nu är fyllt med andra saker som jag faktiskt vill ha kvar där.

Utanpåverket som jag nu försöker pressa dit,är inte riktigt förenligt med mitt nya jag och mitt nya liv.
Svårt svårt och nyttigt och faktiskt också ganska roligt.

Uppbyggnadsfasen,eller nyorienteringsfasen kallas det väl i fackmannatermer.
Hoppas jag har förstånd att göra halt mellan varven och se mig omkring istället för att bara ånga påsom jag alltid gjort.

termen medberoende från admi.
Som i språkbruk kanske inte är det rätta för det som många av oss anhöriga dras med.
Alla dessa symtom som många anhöriga kan bocka av och känna igen oss i.
Sånt som man förstår inte är ok eller normalt,men ändå är en del av vår verklighet.

Som vi inte kan skaka av oss eller förändra,trots att vi åtminstone bitvis ser klart.

Det jag funderar på är varför det inte skulle kunna kallas medberoende.
Vad är det annars som driver oss anhöriga in i detta destruktiva beteende?
Där vi varken kan hjälpa oss själva eller den som dricker.
Likt en beroende så återfaller vi i samma mönster trots att vi borde veta bättre.
Även om slöjorna sakta lyfts från våra liv så är det fortfarande så svårt att inte falla tillbaka i relation till andra människor.

Och jag tänker,visst är vi olika
En del arga förbittrade ledsna
Slagna till marken
Arga som bin.
Men likafullt står vi där och våndas och hoppas.

Och visst,vi kan alla bli friska på vårt sätt.
Både den som dricker och den som står bredvid.
Men likt att den beroende behöver avstå drogen så kan jag om jag väljer det på samma sätt avstå mitt sätt till att finnas till för andra på min egen bekostnad.
Det är ett livslångt projekt i mitt fall.
Är jag då inte "värd" en diagnos.
Som kan hjälpa mig att identifiera och ringa in det jag är i.
Kanske söka kunskap och hjälp och ändra riktning i mitt liv.
Vad ska jag annars benämna min svaghet eller mitt tillstånd?

Jag delar den med så många andra som också befinner sig i samma situation.

Just vikten av att få till höra en grupp av likasinnade som bär på liknande problem,symtom och svårigheter är väldigt värdefullt.
Det är inget man kan dela med någon som inte varit där.
I mörkret och våndan av att inte kunna hjälpa den man älskar.
Eller ännu värre,inte förmå att bryta sig fri om det är det man innerst inne strävar efter.

Det var mina tankar om termens medberoende vara eller icke vara.

Min hund och jag mår prima i solen.
Min luriga följare ullabulla vilar snällt.

Ibland så vaknar hon till.
Regerar och gapar och tycker att hon minsann har rätt till..

Och visst är det så.
Visst har jag rätt till och är förtjänt av.
Men att jag som en besinningslös hoppar på en kaviartub för att klämma fram Min lösning eller min väg är inte rätt väg att gå.

Jag har skaffat mig sponsor och vi har börjat om från första steget.
Om och om igen så påminns jag om att min väg visserligen är påbörjad och en hel del hinder avverkade.

Men detta enkla och fundamentala:
Jag kan endast ha rätten att ta beslut för egen del utifrån vem jag är.
När jag blundar lite så sidosteppar jag så gärna över på andras gränser för att fösa ihop lite makt och kontroll.

Sa åt min särbo idag:
Du åt väl frukost?

Han är 53 år..
Sen kom jag på mig.
Vad har jag med det att göra?
Nä, sa han. Det är nog mitt problem.

Så grodorna ramlar liksom ur per automatik.
Må så vara om det bara är en frukost.
Men ibland har jag mycket tyngre artilleri och låter mig inte nöja med ett ickesvar.

Nåja..vågorna kluckar vidare,med eller utan frukost i magen.

Hur många gånger har jag inte ställt motsvarande frågor till min man, numera pensionär och ytterst kapabel inom de flesta områden... Tack för påminnelsen! Lycka till med stegarbetet och glad sommar?/ mt

Anxiete

säger jag också ?
Är det ett drag vi medberoende har, att ”fixa andra” och hitta lösningar... till andra ?
En kompis berömde mej: Vad du är klok, jag blir avundsjuk ! Ja svarade jag, det är lätt att hitta lösningar till andra ( för då slipper jag lösa mej själv )

Jag gör det ofta och gärna.
Fixar andra.
Men med min särbo så stöter jag på patrull.
Agerar dramaqueen ibland för att väcka reaktioner och han drar sig stillsamt tillbaka när jag gör så.
Där står jag som ett bortskämt barn med uppdämda frustration och ilska för att han inte "lyder eller gör som jag tycker han ska göra.

Mycket svårt och mycket nyttigt för ullabulla.

Mina egna svaga punkter kommer då ut i ljuset och jag tvingas se min egen ofullständighet.
Tar till mig den och lagar mig själv,förlåter min oförmåga och kliver vidare i detta som kallas livet..

Jag läste för flera år sedan en artikel/inlägg minns inte vilket som påstådde att medberoende är lika hög form av egoism som alkoholism.
Jag protesterade våldsamt inombords.

Vi anhöriga som gör så mycket för andra och så sällan för oss själva.
Hur i hela friden ska vi kunna kallas för egoister?
När vår egen lycka är det sista vi tänker på.

Men jag har tagit till mig frasen om och om igen och tittat på den ur ett vidare perspektiv.
Kanske är det så,att även vi medberoende är egoister.

Att vi likt alkoholisten vägrar inse fakta.
Att vårt liv bitvis är bortslösat och att vi väntar på något som aldrig/förmodligen kommer att inträffa.
Att den vi lever med väljer att bli nykter och lyckas hålla fast vid det.

Vi trotsar våra vänner, våra barns välfärd vår egen hälsa och kanske ibland tom vårt eget förstånd.

Allt detta i syfte att stanna kvar hos den som dricker.
Det är inte sunt och inte snällt mot oss själva eller vår omgivning.

Är det då ett egoistiskt val,eller ett ickeval av den som inte längre förmår ändra sin situation?
Jag vet inte svaret på det.

Men ska jag backa mitt band 4 år tillbaka då jag och min drickande exsambo separerade så var det i mitt fall egoism att jag inte hade förmågan eller förståndet att bryta.

Det var fortfarande för många vinster för mig att göra i att stanna kvar.
Jag slapp så mycket av det som jag nu varit tvungen att se över de sista åren med stor själslig vånda på köpet.
Jag hade kanske sluppit det om jag varit kvar.
Varit kvar i min "dimma" där jag någonstans ändå fungerade hjälpligt.
Alltid var den starka och som hade råd och var spindeln i nätet.

På något sätt skiftar det fokus för mig när jag vågar tänka tanken.
Att det självuppoffrande liv jag levde i viss mån bottnade i egoism.

Att jag vägrade inse min egen roll i det hela där jag lyfte min alkis när han behövde,underlättade och smekte medhårs för att han skulle må lite bättre och kanske dricka lite mindre.
Få tacksamhet och gottgörelse i betalning, och den starka grundtrygghet det gav att veta att jag inte skulle bli lämnad.

Till sist gjorde jag mig ändå fri.
Ställde ultimatum som han inte kunde hålla och vi gick skilda vägar.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra då jag i dagsläget så ofta stöter på detta enkla faktum.
Mina medmänniskor,kärlekar vänner osv gör rätt sällan som ullabulla vill.
Det skapar friktion och konflikter inom ullabulla.

Att måsta acceptera att andra människor gör egna val, som bottnar i dom själva och som ibland också skadar mig då jag inte vill acceptera att vi alla tänker tycker och agerar olika.

Så mycket enklare förr när jag höll i både piska och morot...

När man läker andra läker man sig själv samtidigt... Jag är med dig Ullabulla, i tanke , i hjärta och själ! I förmiddags ringde jag min man för att kontrollera att han hittar appen på sin telefon där hans tågbiljett finns. Ringde honom från ett jobb där jag knappt har tid att gå på toaletten... Kärlek till dig för att du har insikt och försöker, fan ta oss människor om vi gör något annat!! <3<3

Ett litet kärleksbrev till min särbo.
Som orkar och står kvar i sig själv.
När ullabullas ilska blåser upp till storm.
Hennes frustration, ångest och vånda tar oanade proportioner.

Och likt gamla betingningar så måste jag skylla på min partner nu när jag faktiskt har någon att skjuta pil mot.
Visst finns det en del sanningar i det jag säger.

En del oförstånd och oförmågor att möta det jag behöver och vill ha.
Men vore det rätt att alltid försöka tillmötesgå mina nycker och infall om det samtidigt strider mot hans vilja och förnuft.
Nej är svaret och det nejet gör att jag så ofta snubblar på mig själv och de fällor jag lagt ut för mig själv både här och där utan att veta om det.

Bygger upp frustration när mina verkliga och inbillade behov inte tillgodoses.
Skjuter iväg projektiler av ångest för att få ur mig den.
Kanaliserar min rädsla så att den går utanför mig själv och in i någon annans handlande eller icke handlande.

Dvs försöker likt en gökmamma lägga mina ägg i någon annans bo.
Men han vägrar.
Han försöker se och förstå,men går ofta bet då vi i grunden är så olika.
Han ser och förstår sig själv,och har inte samma förmåga att se mig och det jag behöver.

Och framför allt,han tycker inte att det är hans uppgift att tillgodose dessa behov.
Det är faktiskt ullabulla själv som måste fixa detta.

Oj vilken jobbig läxa,ibland alldeles omöjlig.
Jag som är van att ha min snälla alkis som sopade banan när han var nykter,vilket var för det mesta.
Som såg som sin livsuppgift att hålla mig nöjd i alla de roller och åtaganden jag hade förut.

Nu är hon bara ullabulla en alldeles vanlig lite halvgammal tant som gör sitt bästa för att livet ska var njutbart att leva.
Och vid sin sida har hon en man som sen länge förstått detta enkla faktum:
"Man är sin egen lyckas smed"

Så likt jag skrivit så många gånger förr.
Antingen klarar jag detta att möta någon som är mer eller mindre hel.
Eller så söker jag upp någon ny med beroendeproblematik eller kanske psykiskt dåligt mående.
Då får jag damma av gamla ullabulla och låta henne blomma upp igen.

Damma inte av gamla Ullabulla. Som jag önskar jag hade någon som stod pall. Och som inte var beroende av mitt fixande och min suveränitet.
Du klarar av att möta denna mer eller mindre hela människa, ibland måste vi tro på att även andra kan läka sår.

i Amandas tråd:

"Vad innebär det att vara duktig?
Och när är man inte det?
Är duktig att anpassa sig? Följa normer? Ta ansvar? Vara bättre än andra (och vilka andra isåfall?) på något?
Är det den naturliga tendensen att bedöma och värdera som spökar?
För att kunna vara duktig måste det ju sättas i relation till icke-duktig, eller?
Värdet som människa är absolut. Omätbart. Ovillkorat.
Betvivlar vi värdet, att vara värdefull bara för att man finns, hittar vi andra sätt att känna oss värdefulla"

Jag har fortfarande visioner om att jag ska vara smalare,snyggare och yngre? än vad jag är.
Liksom den här ouppnåeliga bilden av mig själv som jag per automatik inte lyckas med.

Då får jag bevisen för mig själv att jag faktiskt inte duger eller räcker till.
En självuppfyllande profetia som är helt befängd.
Hur slår man hål på den idiotin och med vad?

När jag inte får spela mina gamla invanda roller där jag får min belöning och mina bevis så står jag där naken och sårbar och bara är.
Och ibland i det så lyckas jag uppnå en acceptans i varandet.
Att jag duger,inte bara som något sorts hittepå.
Utan på riktigt.

Hur få den känslan att rota sig inuti på riktigt och inte på låtsas.
Genom att hålla fast vid känslan.
Lita på sig själv och tro att det faktiskt är sant.
På samma sätt som man ibland kan älska en partner,ett barn eller ett älskat husdjur.
En ovillkorlig kärlek som är ren och hel och som inte villkorar någonting.
Utan faktiskt bara finns där oavsett prestation.

Varför tror man inte att man i omvänd ordning kan få ha rätten att vara mottagare för detsamma?

Anxiete

Att älska sej själv !
Ibland tänker jag att om det händer mej något, vad har det för betydelse ? Jo, mina närmaste blir såklart påverkade en period men som alltid går livet vidare. Men jag glömmer alltid en i dessa tankar...... Mej själv , den viktigaste personen i mitt liv! För utan mej så finns jag ju inte....
”Den mest inflytelserika person du kommer att prata med idag är du, så var noga med vad du säger till dig själv.”
– Anders Haglund

Hej UllanBullan,

Så intressant att läsa det du skriver. Jag måste nästan skratta lite. Jag frågar/kontrollerar också om mannen ätit frukost. Han har passerat 50 år... och han äter ALDRIG frukost, utom då jag fixar frukost till oss på helgen. Och som någon annan beskrev ovan - ringer och kollar om han hittar sin biljett... japp - det också. Jag lagar all mat, handlar, planerar, tvättar, stryker, plockar, packar väskor, gör matsäckar, kommer ihåg födelsedagar, städar, tar hand om trädgården, går på föräldramöten, har koll på allt... osv osv. Jag tar över allt ansvar hemma som bara går (och ja, jag servar bilarna och byter däck!). Sedan beter jag mig på samma sätt på jobbet (fast med andra arbetsuppgifter förstås). Och i alla andra relationer... Varför? För att jag tror att jag är oersättlig, för att jag tror att jag blir ensam annars, för att jag tror att jag måste, för att jag tror att andra inte tycker om mig annars, för att jag är egoistisk...

Men jag ser åtminstone detta nu. Och jag kämpar för att bryta beteendet. Ibland går det bättre och ibland går det sämre, ett steg fram och två tillbaka. Det är bara och kämpa på...

Och kanske därför vi "tanter" vaknar till lite extra när våra gamla roller som passade oss som handen i handsken försvinner.
Känner oss oönskade,obehövda obekräftade förbrukade och lite ja..gamla.
Så vi kämpar för att hålla fast vid alla våra tentaklar så länge som möjligt för att slippa vara med oss själva.

Och så länge jag får vara med och för någon annan så slipper jag vara helt och hållet med mig själv.
Som kan vara så svårt och ensamt och samtidigt så vidunderligt skönt när det är självvalt och man börjar landa i att man inte längre är den som ser till att jorden snurrar.
Att det faktiskt finns dom som är både yngre,vackrare och snabbare på allt man själv hann med i en grisblink förut.
Det som nu tar nästan dubbelt så lång tid och med behov av pauser emellan.

Nåväl,har haft en stor "utgjutelse" på särbon som blev ovanligt hårt angripen.
På bra grunder och med en stor portion eftertanke från mitt håll.
Men med en hel del tårar,förbittring och frustration.

Men jag vågade och jag stod på mig och han såg,men förstod väl inte allt.
Men han lyssnade och försökte och var där med mig i min vånda.
Och det var det som behövdes.
Nu har lugnet lagt sig lite i Ullabulla och vi är lyhörda och respektfulla mot varann på ett sätt som känns väldigt bra.

Att hålla igen för husfriden,backa och ta hänsyn har jag gjort och kommer att fortsätta göra.
För det är sån jag är.

Men ibland så måste jag ta i från tårna och säga halt,nu räcker det.
Och jag gjorde det och det var slitsamma stunder men det blev bra till slut.

På det här med dysfunktionella relationer.
Där en är stark,den andre svag och man hjälper varann upp eller ut i livet på olika sätt.
Med kryckor i form av medicin,alkohol eller kanske en god vän som stöttar en.

Så långt allt gott,bortsett kanske från alkoholen då.

Men efter ett tag så cementeras liksom rollerna lite grann.
Jag var igår i en situation i min nära krets där jag såg detta så tydligt då jag själv inte dansar just deras dans.

Jag har också nyss upplevt det i min närhet i ett annat fält.
Och jag står liksom utanför och tittar på och tänker:
'Visst är det fantastiskt att vi ser andras brister och kan vara där och hjälpa till med det vi är kunniga på.
Men samtidigt så förminskas ibland den andra personen om det har blivit vardag av alltihop

Jag vill inte på något vis ställa mig i en särposition.
Jag har spelat det här spelet och dansat den här dansen i hela mitt liv.
Sakta men säkert så vänjer man sig vid dessa roller och får chansen ellr möjligheten att vara just svag och stark.

Vad ska man annars göra?

Man kan inte riva upp andra människors innersta med att peka finger och säga,men du..

Jag står inför detta kanske i kombination med att jag jobbar med första steget.
Jag har bara rätt att ändra på mig själv.
Och när jag faktiskt inte "får" gå in och stötta upp där andra brister så blir det liksom tydligare.
Detta spel som pågår hela tiden och på så många plan.

Att faktiskt istället bara visa på alternativ om personen ber,eller kliva fram endast när det är absolut nödvändigt.
Så svårt,för att inte säga omöjligt för mig tidigare.
Men nu då istället dessa "utanför" tankar.
Stegarbetet ska väl leda mig vidare i hur jag bättre ska kunna identifiera om och när jag får vara behjälplig utan att det kostar på för mycket eller försvårar mitt tillfrisknande.

Nåja,det var mina morgontankar.

Jag har alltid varit lite svartsjuk.
Inte sådär extremt.Mer lite allmänt som de flesta är.
Känt ett visst obehag om min partner varit för trevlig,eller pratat för mycket med någon av motsatt kön.
Låtit det hänga i mig som en tagg ett tag efteråt och jag har känt mig förminskad.

Sen har jag läst att det är "normalt" att vara lite svartsjuk.
Att det är ett revir och flocktänkande.Min partner ska inte gå utanför flocken utan ska stanna här för flockens överlevnad osv.

Trösterikt och har liksom skyddat mig från att gå djupare in på känslan.
Jag har levt med en extremt svartsjuk partner där varje steg eller minut skulle redovisas.

Det är liksom på ett annat plan som inte kan försvaras någonstans.

Men just idag så insåg jag att jag är så "liten" så att jag egentligen inte vill att min partner ska vara glad eller nöjd någonstans om inte jag är med och petar,eller är delaktig i någon form.

Så snålt och fegt av mig att inte tro att han kan berika sig på något annat,någon annan aktivitet utan att jag är där.
Det är liksom ett hot mot mig att han upplever glädje eller nöje om jag inte är där.

Varför det?
Hur kan jag uppleva ett hot att han blir berikad och tillför oss något i efterhand.
Om sin upplevelse eller känsla eller nytänkande.

Nu fick jag mig en ordentlig puckel att ta mig över.
Få se om jag lyckas.

Anxiete

att medberoendet sitter så djupt rotat i ens själ ? Att när den vi har ägnat all tid, energi och som vi ” tagit hand om” visar sej kunna stå på egna ben och dessutom ha utbyte utav det, då försvinner våra invanda roller och vi måste lära om ?
Vad blir det av mej om han/hon som jag gett allt helt plötsligt inte vill mer, vem är då jag?
Det är många kluriga stigar att ta sej fram på i labyrinten som kallas livet ....
Samtidigt, kan det inte vara en sund känsla att inte alltid vara”perfekt” ?
Tror det kan kännas skönt för partnern när våra glorior kommer på sniskan ?

Det är nog något sådant.
Nu har jag och min nya kärlek inte haft de invanda rollerna.
Han har bara låtit mina medberoendetentaklar halka av honom.
Och där har jag stått med all min omsorg,startklar och ej nödvändig.
Det är ofta det som stökat till det för oss.
Hans självständighet och mitt medberoende som blir överflödigt i vår relation.

Så från att ha varit den starka och friska som jag inbillade mig att jag var i relation med min alkoholiserade sambo.
Så står jag nu där,med tvättad hals och ibland alltför många nya roller och skepnader som jag inte är van vid.
I det ska jag hitta mig ett här och nu som fungerar.

Nyttigt och svårt.
Och precis som du säger anxiete,när jag kommit till honom med alla mina behjärtansvärda omsorger och han har avtackat sig så har jag ibland lyckats plocka av mig dom och står där alldeles naken.
Och då händer ibland det vidunderliga.

Jag står där alldeles själv, och i mig själv.
Mycket skör men samtidigt alldeles klar med var jag är och med en sårbarhet som han tar emot på det allra bästa sätt.

Ullabulla,du duger som du är.
Jag behöver inte mer än den du är i dig själv.
Du behöver inte prestera leverera eller vara någon annan än den jag ser här och nu.
En stor gåva från honom men ibland alldeles omöjlig för mig att ta emot.

Anxiete

Jag känner mej både lite dum och sårad när jag gjort något som JAG fått för mej att HAN vill , saker han inte bett om ! När jag då förväntar mej uppskattning och jag får ett frågande ”varför ” .... men du sa ju ,börjar jag... och känner mej arg och avklädd i min iver att veta och kunna bäst ..... Där av kommer nog känslan av svartsjuka också......