av Rastochro

Jag har fastnat i en ond cirkel. Igen. I min historia har jag bara konsekvenser vad gällande alkohol och förhållanden. Efter förra separationen var jag nykter i ett flertal månader. Nu är jag fast igen. Kommer inte ur detta. Jag vet inte hur jag ska göra nu. Har ett krävande jobb som tar all min kraft. Dricker alla dagar i veckan. Helgerna från morgon till kväll. Försöker bryta mönstret genom att ta sömntablett mitt på dagen för att vakna hyfsat nykter och låta måendet dominera utan lindring. Men det blir aldrig så. Vecka på vecka går och blir månader. Känner hur kroppen sakta försämras psyket försämras och stressen på jobbet får mig att falla i tårar under ledig tid. Är som om jag lider varenda nyktra minut och det blir en kamp. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Vet heller inte varför jag skriver detta egentligen. Men jag har ingen ventil. Ingen vet. Ingen anar vad jag dagligen går igenom. Varje dag är ett andetag i taget.

Fenix
sön, 2018-06-03 - 14:19

du skriver här, skiten måste ut någonstans. Känner igen mig i hopplösheten, jag dricker också varje dag och kommer inte ur det. Halva dagarna mår skit, kvällarna hyfsade med lagom många starköl i kroppen. Men bara segare och segare och tjockare och tjockare. Vad vill jag egentligen?

Rastochro
sön, 2018-06-03 - 14:38

Ingen verkar läsa detta så jag vräker ur mig ytterligare. Är som om jag vill explodera nu. Jag hanterar miljoner i ordrar varje vecka. Får ta snabba beslut fram och tillbaka. Det blir inte rätt alla gånger såklart. Jag gör fel och får ta konsekvenserna av det. Varje dag är en kamp. Vad gällande relationer. Har alltid försökt lämna de med vänskap men gått in i de med öppna ögon och god naiv tro. Stöttar och fixat där jag kan. Men jag orkar inte allt. Hur många saker kan man tänka på samtidigt undrar jag. Mitt i allt detta flyr jag in i alkoholen. Det är en pause. En räddning. Ett andrum. Där kan jag gråta. Där kan jag andas. Alkoholen har styrt hela mitt liv på olika vis. Varit på behandlingshem med skadade och hårdförda människor som verkligen behöver hjälp. En skrek nätterna igenom av ångest. En av de intagna sade till mig att du passar inte in här. Du kanske ska söka andra vägar. Många år senare sökte jag hjälp hos en kurator. Hon sade efter fem minuter att jag är utanför hennes kompetensområde och hänvisade till psykiatrin. Där fick jag genomgå en lång förberedande utredning som varade ett år. Den preliminära diagnosen är högfunktionell autist med ADHD eller tvärt om. Vad har detta med alkohol undrar man. Ja allt skulle jag vilja påstå. Jag självmedicinerar.

Rastochro
sön, 2018-06-03 - 14:24

Ja skiten verkar vilja ut nu. En ventil tarvas. Man kan inte samla hur mycket som helst inombords. Känner igen mig i din beskrivning. Det är ett mönster som inte går att ta sig ur så lätt. Teoretiskt är det oerhört lätt. Men varför gör man det då inte ?. Det är något annat. Något man inte förstå. Kanske en stor insikt eller jag vet inte. Och ja. Vad vill man ?. Lindring. En enkel och välbekant lindring.

Berra58
mån, 2018-06-04 - 05:09

... att läsa här. Igenkännande och insikten att man inte är ensam. Brukar gå in här o läsa när jag mår som sämst. Att skriva blir ett sätt att slå ihjäl några minuter, dessutom lättar ångesten för stunden. Lycka till alla. Vi måste klara den här dagen. Känner att A inte är ett alternativ idag.

Rastochro
mån, 2018-06-04 - 18:07

Ja. Fortsätta fråga sig. Så länge man gör det är det positivt tänker jag. Har varit där. Där jag slutade fundera. Det önskar jag verkligen ingen.

Jag ser nog inte klart verkar det som. Allt rusar för fort. Vad är det i min berättelse som du ser John-Erik ?

Stort stöd. Jag hoppas detta forum kanske kan ge mig lite mer insikt och möjligtvis kunna plocka bitar av det jag känner igen. Livet är som ett pussel i oreda. Men får man rätt bitar kan de falla på plats, och den tillfredsställelsen då är stor är min tro. Låter att du kommit till insikt och lämnat detta bakom dig. Verkligen positivt att höra. Har en mängd undringar över det. Men vet inte hur eller om jag borde formulera de.

Min tanke igår var att en nykter dag väntas. Så blev det inte. Min plan var att söka stöd hos chefer om avlastning. Alla skruvade på sig och inget konkret kom fram. Så jag tar min välbekanta väg även idag. Anledningarna förändras ständigt. Från psykiskt mående, fysiskt mående, krav, misslyckande eller bara vilja vara som alla andra. Men slutresultatet är alltid densamma.
Jag kommer må dåligt imorgon och den dagliga kampen tar vid strax efter fem i morgon bitti. Rutinerna är väl förborgade vid detta laget.
Vakna tidigt av mig själv, må dåligt, kliva upp vid sex, leta reda på något att dricka, tvätta sig, munvatten, tuggummi. Ta en red bull på väg till jobbet, stämpla in och lämna allt bakom sig. Fullt fokus på jobbet och försöka äta något under dagen. Vet inte längre hur det känns att inte ha mjuka ben och yrsel av näringsbristen. Bara fullt fokus på arbetsuppgiften. En tröst, räddning. Det här har fått mig att utveckla en avsky för helger och ledig tid. Och mina arbetskamrater pratar ofta om utbrändhet. Men det är annat bakom. Ev utbrändhet är bara ytterligare en konsekvens. Dessa konsekvenser.

Rastochro
tis, 2018-06-05 - 19:01

Är en röd dag imorgon. Jag vill landa då. Kan jag snälla får göra det. Jag ville inte ha all denna sprit längre. Räkna alltid på vad jag behöver och vad jag måste handla. Det är på detaljnivå. Fyra stora flaskor per helg. En liten flaska per veckodag. Det är så många fel i detta. Hur länge kan jag klara av att genomgå detta. Kan jag snälla få orken att stanna upp och låta måendet ha sin gång. Jag ber. Kommer imorgon förhoppningsvis skriva här igen. Men med andra ord. Jag vill det. Kan jag få viga dagen åt abstinensen. Kan jag bara få genomlida det.

Rastochro
tis, 2018-06-05 - 19:33

Har försökt ringa de nummer denna sida hänvisat till. Men det är för många som ringer. Tänker genast att det finns andra i större nöd. Känner mig dock lite desperat. Och vet att jag förmedlar det jag säger på ett annorlunda vis. Jag har aldrig passat in någonstans. Men just nu önskar jag verkligen det. Om jag inte passar in. Vart ska jag då vända mig ?. Det finns bara en som kan lösa mina problem. Jag vet det. Men jag kan inte greppa tag på det nu. Det är som om jag glider runt likt en smörklick i en het stekpanna. Jag fattar att jag skriver underligt. Men det här är jag. Har alltid fått ta konsekvenser över min person. Hur jag är och hur jag agerar. Just nu i desperation. Det här är ohållbart. Jag kan inte dricka mer såhär. Jag kan inte hälla i mig litervis med sprit varje vecka. Jag vet inte hur det blivit såhär. Men nu är det så. Jag vill bara prata med någon. Nån som kan säga nåt jag inte förstår.

Berra58
tis, 2018-06-05 - 19:47

Kanske en lösning kan vara öppenvård på beroendeklinik med samtalsterapi och antabus? Gjorde själv så i höstas, höll mig sen hyfsat nykter i 6 mån. Ta en funderare. Ibland måste man göra nåt radikalt för o komma ur spiralen.

Ha d!

Ullabulla
tis, 2018-06-05 - 20:00

Har själv en autistisk dotter och är väl insatt i hur hon fungerar.
Själv är jag medberoende,men inte alkoholberoende.

Jag känner igen den besatthet,den bana du åker in på och sen finns det liksom ingen avfart.
Så har jag också fått det beskrivet.
Vi "vanliga" har avfarter och kanske tom p-platser för vila.
Men det har inte autistiska människor.
Är det illa,så är det illa och det är mycket svårt att bara av egen maskin hoppa över till en annan och bättre känsla.

Kanske någon form av medicinering som trubbar av de starkaste känslorna kan hjälpa dig att avstå just alkoholen som ju många så lätt tappar kontrollen över?
Jag hoppas du får kontakt med någon som kan få dig att avstå och så småningom må bättre.

Rastochro
tis, 2018-06-05 - 20:25

Jag gråter här nu. Jag är så ensammen i allt. Du pekar på saker ingen förstår. Det finns ingen avfart. Den existerar inte. Tack.

Rastochro
tis, 2018-06-05 - 20:34

Tack för dina vänliga ord. Har pratat med en människa nu. Tror hon mest var nyfiken på min diagnos vilket hon betonade. Verkar inte så vanligt tydligen. Men jag lyckades utforma två nycklar under detta underliga samtal. Idag är dörrarna stängda. Men jag hoppas att jag vågar ta steget på torsdag. Men det är gräsligt länge kvar till torsdag.

Ullabulla
tis, 2018-06-05 - 21:15

och är full av ångest (hon är också förståndshandikappad) så är det en avvägning mellan att låta henne få vara kvar i sin bubbla och i sin känsla.
Hon måste få prata klart,åka på sin vagn tills den rullat klart på rälsen.

Men jag brukar liksom kunna gå in och sitta där med henne och hålla henne i handen så att hon mår lite bättre medan hon sitter där.
Ibland så lyckas hon kliva av.
Men ibland så måste hon åka många stationer innan hon är klar.

Det är tungt att stå brevid.
Men att få vara kvar i känslan kan också vara viktigt om den inte dränerar en fullständigt.
Tack vare hennes låga utvecklingsnivå så kan man också efter en stund i ångest lyfta upp henne lite så hon ser över kanten och så småningom lyfta henne upp och ur sin känsla.
Det gör vi med hjälp av lock och pock och sånt hon kan finna glädje i.

Men det är viktigt att först ge henne platsen att få må som hon faktiskt mår.
Då är det något som rubbat hennes cirklar och som hon måste få låta ebba ut.
Med alkoholens hjälp så kanske du kapar de cirklar som egentligen behöver få rulla klart utan avbrott?

En mycket amatörmässig åsikt som jag inte alls vet om den har någon grund eller mening för dig?

Rastochro
tis, 2018-06-05 - 21:35

Du som mamma är enormt viktig.
Skrev en massa här om dig som mamma och framtiden. Men jag vet inte om det var så bra så jag raderade det. Jag beundrar dig.

Jag vet inte så mycket om mig själv känns det som. Jag gillar inte mänsklig kontakt och närhet. Jag gillar inte sådant som är fel och utanför kontroll. Jag passar således ganska bra in på det jobb jag har. När det kommer in människor som är ologiska och inte faller inom mönstret förstår jag inte. Jag har inget emot en arbetsbörda. Men karriärister som gärna går över andra får mig att reagera något oerhört. Det är utanför det logiska. Men det här har inget med alkohol att göra. Eller så har det de. Enda jag vet är att jag dricker 6-8 liter starksprit per vecka. Och jag är på gränsen nu.

Ullabulla
tis, 2018-06-05 - 21:55

Slår väldigt lika.
Oavsett bakgrund ålder status osv så blir alla lika drabbade.
Man trillar dit och bakgrunden eller skälet kanske inte alltid är det viktigaste.

Det viktiga är ju vilka resurser man har att möta beroendet och de vanor som hunnit etablera sig och som är så svåra att bryta.
Det finns ju de rent kemiska beroendena som skapar ångest och som lindras genom alkohol som i sig ger mer ångest osv.

Sen finns det ju en del som i grunden mår dåligt psykiskt redan innan alkoholen kom in i bilden och i början hittar sin "medicin"
För att så småningom märka att det behövs större och större dos av medicinen för att den ska ge verkan.

Så oavsett din diagnos eller inte så har du förmodligen ett alkoholbegär som du inte klarar att bryta av egen maskin.
Jag har för min del varit tvungen söka hjälp för mitt medberoende av erfarna terapeuter för att komma till kärnan.
Jag har blivit friskare,men inte frisk.

Det är ju det som är kruxet med beroenden.
De ligger snällt och vilar om man lyckas avstå.
Men är man där och smuttar lite så är risken stor för de flesta att man väcker det stora begäret igen.

Jag hoppas att du får en god natts sömn och kan hitta något vettigt att fylla dagen med i morgon.

Rastochro
tis, 2018-06-05 - 22:05

Jag ser ju själv att jag skriver underligt. Men det här är jag. Och jag är en människa även jag. Jag har lärt mig spela spelet och säga saker som är normala. Men nu har vi kommit så långt ner i denna diskussion så jag kan lika gärna säga som det är. Jag vet inte vad jag tycker om vad som sägs normalt eller vad som jag tycker. Det jag påverkas av är faktiska saker. Konkreta saker. Saker som påverkat på ett eller annat vis. Och det här genomsyrar hela mig. Fokusera på andra än mig själv. Sitter här verkligen inte nykter och allt är så klart. Imorgon händer det. Känns som jag ramlat igenom livet. Det samtalet jag hade ikväll med en kvinna från en akutverksamhet sade att det märks inte. Du pratar inte så. En gåva eller förbannelse. Vad gällande historian en förbannelse. Skulle kunna kommentera det vidare men det skulle nog hamna ännu mera fel. Konsekvensen är att jag har ramlat genom livet med denna förbannade alkohol. Men nu är nu. Det är nog.

Rastochro
tis, 2018-06-05 - 22:12

Du har såklart helt rätt. Jag är en fullblodsalkoholist. Kan bara säga att du har helt och totalt rätt. Jag hade en torr period efter några månader av medicinering. Åkte på en dejt. Vilket var både nöjsamt och otillfredsställande. Men hon bjöd på en cider. På vägen hem köpte jag groggvirke och några liter sprit. Det var nu länge sedan men har aldrig avslutats. Så du har helt rätt.

Vågar man fråga vad ditt medberoende kommer från ?

Ullabulla
tis, 2018-06-05 - 22:16

Men min dotter struntar ju fullkomligt i om hon passar in eller inte.
vad andra tycker eller inte.
Hon är ju den hon är och älskad för det.
Hon varken kan eller förstår att spela spel utan kör sitt rejs oavsett.

Det måste vara tungt att anpassa sig till de "normalas" förhållningssätt.
Jag har hört att så mycket av de högfungerandes autisters sätt att fungera handlar om att planka av hur man borde bete sig,uppträda och vara.
Fruktansvärt jobbigt.

Om du inte läst den så är "En annorlunda barndom" av Iris Johansson tror jag författaren heter,en fantastisk bok.
Jag var på en föreläsning hon hade och hon förklarade en hel del av just det du verkar uppleva.
Vikten av att plagiera och passa in och att inte på något sätt eller i något sammanhang vara riktigt säker på att det är rätt.

Men det är ju hon och inte du.
Jag vet inte om det är den eventuella autismen eller drickandet som är det jobbiga för dig.
Kanske både och.
Vilket som,önskar dig hjälp och välkommen till forumet.
Här finns mycket stöd att få.