Jag började dricka som 16 åring och är idag 34. Var en blyg tjej som förvandlades till cool och utåtriktad mha alkoholen. Sedan har det bara varit en röra av ångest, spyor, sex knappt medveten, blackouter, rattfylleri, skämt ut mig på fester, inför min familj, jag har ljugit, snott pengar, gömt alkohol i vattenflaskor för att ens kunna gå ut med hunden... Sett mina föräldrars besvikna blickar och oro när jag redlös förkunnat att jag är förkyld, inte full, tagit bilnycklarna och kört iväg (28 år)
Ni vet ju hur mycket ångest man badar i. Försökt sluta själv hundra gånger, ibland inte druckit på ett år, men alltid trillat tillbaka, starkare än innan.
Tills jag med sällskap av min enorma skam tog kontakt med en psykoterapeuft som har kostat mig skjortan men gett mig livet tillbaka.
Kan verkligen rekommendera er att skaffa proffesionell hjälp. Behöver inte vara privat eller dyrt men snälla, vänd er till AA, alkoholhjälpen på er hemort, börja med en vän, vad som helst! Bara ni bryter ensamheten och vågar bära upp både skam och skuld inför en annan, lättnaden kommer omedelbart. Det går att sluta.
Visade sig att jag hade rätt mkt i bagaget sedan liten som behövde komma ut i ljuset, resan har inte varit lätt. Men från att ha legat ensam i min späng med en spya som sällskap, så har jag nu både en karl som snarkar och en 5 mån bebis klistrad mot mig. Jag älskar det.
det har krävt både terapi, nytt jobb och flytt att nå hit, brytit med gamla vänner också. Vi dricker inte alls och umgås inte med festande folk utan håller oss till oss själva eller andra som också tackar nej. De gånger jag har blivit erbjuden en öl eller glas vin så är det ett självklart nej tack. Jag har gått igenom så mycket, jobbat så hårt och kommit så långt att det känns omöjligt att dricka igen. Däremot har jag kvar rastlösheten, tidsvis negativa och ledsamma tankar. Utmärkt tillfälle att dricka förr, men nu fortsätter jag med terapin istället och lär mig hantera det på andra sätt.
Så sök hjälp!!!
Lycka till