av lillablå

hur mycket är för mycket?

Märta
lör, 2010-05-01 - 00:30

Min styrka är orden. Jag är bra på att sätta ord på känslor. Vänner säger att "du kan så mycket", du är så stark!. Orden är min styrka. Min svaghet är att våga känna efter hur det känns. Hur luktar en apelsin? Hur känns det att ta på skalet? Hur smakar det? DET är min svaghet. Just nu befinner jag mitt i stormens öga och jag har gett mig den på att jag ska stanna kvar och känna hur det känns. För det har jag aldrig fått träna på. Men vet ni, det gör ont!

Att bejaka sig själv, att försonas med sig själv. För mig handlar om just nu. Hur ska jag kunna försonas med mig själv? Jag kämpar på.... Tack bästa underbara Mie, lillablå och Adde. Och du Adde... Vad då lyssnar på Robyn när du mår .... Det är dags för dig att ge dig till känna (hehehe....). Jo, jag är så nyfiken och jag tycker att du retas med mig.

Kram och god natt/ Märta

Adde
lör, 2010-05-01 - 07:03

Retsticka är jag !! Värst är dock vännen Mie !! Som alkis är jag ju van att skylla ifrån mig ! Du kan stilla lite av din nyfikenhet via fb där du bla hittar Lilla Blås underbara "helfulla" josglas här ovanför.

Ps Jag lyssnar inte på Robyn när jag mår dåligt heller !! Ds

Kaiza
lör, 2010-05-01 - 08:18

Märta så klokt du skriver. Jag är också sådan som kan sätta ord på känslor men att verkligen känna känslorna och bearbeta dem är bra mycket svårare. Det är riktigt svårt att stå i stormens öga när det blåser riktigt hårt, att inte låta flyktbenägenheten segra. Det är klart att det gör ont att börja känna att tillåta sig att vara svag, gråta och inte alltid vara den starka.

Märta
lör, 2010-05-01 - 11:07

Har precis kommit hem efter en långpromenad med min bästa vän och hennes hund. Sitter med en kopp ljuvligt doftande kaffe, en skivad färsk apelsin och njuter av en skön och hälsosam morgon utan bakfylla, bråk, stress. Om en stund ska jag baka bröd, ta ett varmt bad, sen blir det fika med en annan vän på eftermiddagen.

Idag är en annan dag, känner mig visserligen kränkt på djupet, självkänslan är i botten och jag märker att jag drar mig undan människor som jag inte riktigt vet var jag har. Men det är väl en naturlig reaktion när tilliten är missbrukad. En dag i taget, ett steg framåt. Ha det bäst idag alla underbara ni på forumet

Kram Märta (Robyn är jättebra)

lillablå
lör, 2010-05-01 - 13:20

det börjar snurra i magen... om ett par timmar ska jag träffa honom, och få min kaffebryggare som han inte vill behålla... hur kommer det kännas att se honom igen, för första gången på två veckor... kommer det kännas som en befrielse, en lättnad, att vi gått skilda vägar, eller kommer ångesten över det vi förlorat slå omkull mig...

avskyr att må så här. har ingen ork, kan inte ta några som helst initiativ, vill inte vara ensam men orkar inte med sällskap, har ingen kraft att ringa någon heller förstås...

Märta, känner så väl igen mig i det du skriver... jag önskar dig en fortsatt lugn och skön lördag!
kramar till de som vill ha!

lillablå
lör, 2010-05-01 - 13:57

Mie,
ska försöka få oss att ta en promenad eller ännu hellre gå till ett café i närheten... vill inte ha honom i lägenheten... han kan som tur är bara stanna en liten stund, han måste åka och hämta sin son som är på kalas... känner mig så fruktansvärt liten!!!

lillablå
lör, 2010-05-01 - 17:02

så... kaffekokaren levererad, nycklar överlämnade... och hjärtat blöder...

det gick rätt hyfsat... han är underbar mitt i all skit...
allt som betyder nåt för honom är att jag ska må bra... jaja...

han är besviken över att vi inte jobbade på vårt förhållande, att vi inte fick en chans att göra allt bra.
han tycker att jag ser allt så negativt, att jag bara hör det som inte är bra, att jag måste inse att hela världen inte är emot mig....

jag sa att jag fortfarande tycker att han dricker mer än vad som är sunt, han sa snabbt att han inte druckit en droppe sen förra helgen... och när jag påtalade att jag fortfarande hittar burkar så sa han att de är väl gamla, du ser ju hur det ser ut i varenda garderob, de har väl åkt in där i nåt städryck...

antagligen ligger det hos oss båda, jag är en känslig person som tar kritik mycket hårt och personligt, han är en rätt hård man som har svårt att hantera känslor... taskig kombination...

jag vet bara att jag måste se till att må bra nu, JAG ska må bra i mig själv och trivas med mig själv som sällskap, först då kan jag försöka mig på att leva med någon annan igen... vet inte hur det ska gå till, men det måste till på ett eller annat sätt...

jodå, jag känner skuld, och jag känner mig hemsk som lämnat honom och barnen... han är offret, enligt honom själv... han ville ju inte mista mig, men varför hindrade han mig inte från att packa mina saker då? varför hindrade han mig inte från att gå? varför sa han inte ett ord då? varför valde han inte att kämpa för mig?

hans pojk frågade pappa om han skulle leta reda på någon ny... han svarade honom att nej, pappa ska vara själv nu, pappa har provat nu och ska inte försöka igen... jag sa till honom att det finns nog någon som är bättre för honom där ute, någon som är starkare än vad jag är... "men inte lika underbar...." svarade han...

tankarna snurrar... fram och tillbaka, upp och ner, men hur mycket jag än tänker kommer jag inte fram till vad som är sant, rätt och riktigt, vad som är verklighet och vad som är förstorat....

oh, vad hade jag gjort utan möjligheten att få skriva av mig här, få mina tankar i bokstäver, meningar och rader... få möjligheten att gå tillbaka och se vad jag tänkte och skrev för en månad sen, kanske med lite mer objektiva ögon...

Mie, Märta, Adde, Fenix, Pia och alla andra: ni är de osynliga trådar som håller mig uppe!
TACK!!!

lillablå
lör, 2010-05-01 - 17:35

han sa bland annat att det var synd att jag inte sa att jag var rädd för hans svarta ögon, för i 9 fall av 10 är han inte arg... men...
jisses, vad han kan manipulera....

han får mig att tvivla!

men jag måste komma ihåg min oro, mitt ont i magen över hur han ska reagera över att jag inte bytt till ny rulle på toa, eller att han blir arg för att jag inte varit tydlig nog med att jag börjar jobbet senare och att han missuppfattat mig och därför kommer för sent... och jag måste komma ihåg hur han bollar med barnens känslor... du tyckte inte att maten var god, för du äter inte, jag ska aldrig mer laga mat åt er för ni visar ju ändå ingen uppskattning och ni äter ju inte... och hur arg han blir när jag råkar avbryta, eller råkade säga något till hans svåger vid påskmiddagen, hur han bara tystnade och markerade för mig att: våga inte avbryta när jag berättar en rolig anekdot, även om du och de andra redan hört den flera gånger... och alla de gånger jag fått ta bussen (1 timme och 15 minuters promenad) hem istället för att han väntar 30 minuter på mig i stan, bara för att han ska till systemet och handla det han vill ha utan mina dömande ögon, och så kan han ju ta ett par öl innan jag kommer hem.... och jag får gå hem i snöstorm och regnrusk, bara för att maten inte ska bli för sen, men då det egentligen handlar om att han vill börja dricka vinen så fort han bara kan...

som sagt, det snurrar i huvudet...

men även om jag mår skit just nu, måste jag komma ihåg att jag inte behöver oroa mig för någon annans dåliga humör eller hur stämningen är när jag kommer hem... jag är fri, jag har bara mig själv att ta hand om!

mie, tack...
mie, tack...

Adde
lör, 2010-05-01 - 20:57

En bekant till mig håller på och tvivlar på sig själv. Hon är i samma stadium som du. Alla frågor, alla tvivel, förminskar sig själv. Allt är så lika. Jag såg inte det fullt ut förrän du skrev om din kaffekokare och nyckel.

Hon , precis som du Lillablå, är på helt rätt väg. Sakta men säkert på väg mot friheten.

Sköt om dig Lillablå och se dig själv i spegeln och säg att du är bra och duger precis som du är.

Märta
sön, 2010-05-02 - 11:06

lillablå

Det är nu din resa börjar. nu när inte behöver ha någon kontakt längre.Han fortsätter att förminska dig. Vad då besviken att ni inte jobbade på ert förhållande? Jag tycker du har slitit ont, kämpat både med honom, dig själv och barnen. Allt för att det ska fungera. Han sätter press på dig genom barnen, genom att berätta deras reaktioner när du väljer att gå. Fråga dig lillablå, på vilket sätt gjorde T när han arbetade på ert förhållande? Hur gör han nu?

Jag hade ett långt samtal med både min kurator och min kontaktperson på kvinnohuset i förra veckan. Mitt X höll på precis som T och jag höll på att bli tokig till slut, visste varken ut eller in, visste till slut inte vem jag var eller vad jag stod för. Jag försökte jag sätta gränser, bejaka vad jag kände men fick jag aldrig nämna det. Jag blev aldrig bemött. Det är väl själva poängen att förmiska en annan männniska, att försätta henne i vanmakt.

Min kontaktperson sa att jag levt i en relation utanför min kontroll, där jag hela tiden förhållt mig till honom, hans ilska och ständiga hot om att han drar bort sin kärlek till mig om jag ställer några krav. Precis så är det. Jag börjar en ny resa nu, tillbaka till den starka, självständiga, godhjärtade och kloka kvinna jag en gång var. Det känns som jag är på väg hem igen :-) Ett steg framåt, ett steg i taget. Det gör så in i h-e ont emellanåt men jag läker, sakta men säkert. Din resa har också börjat nu lillablå....

Kram Märta

victoria
sön, 2010-05-02 - 20:39

LillaBlå, jag har inga goda råd att ge dig, fast jag skulle vilja av hela mitt hjärta lindra din sorg. Fast du går igenom ditt eget helvete har du så mycket att ge oss andra. Dina fina komentarer till mig värmer så, fast jag kämpar på "den andra sidan" - den som åsamkat dig all denna smärta, verkar du ha så mycket empati och medmänsklighet tillövers.
Det blir bra LillaBlå, jag törs lova dig att det blir bra!

lillablå
sön, 2010-05-02 - 21:37

Victoria,
tack för ditt fina inlägg...
vi är på samma sida, vi mot alkoholen och all den smärta den ger oss: oavsett om vi dricker eller har någon nära som dricker...

önskar så att han hade haft en liten del av din och andras självinsikt, och insett att allt inte är mitt fel... fick ett sms igår, där han frågade om det var på grund av att jag tyckte att han drack för mycket som jag gick...

och det var det ju, delvis... antar att det är grundproblemet som påverkar resten, men framför allt gick jag för att vi inte kan kommunicera och för att vi båda mådde sämre och sämre... fast när jag sa det igår när vi sågs, så sa han att han mådde bra, och har gjort det hela tiden...

äh, det spelar ingen roll hur mycket jag funderar, kommer aldrig att förstå ändå!
men på något sätt så hjälper det mig att läsa om er insikt och er kamp... och om jag bara kunde hjälpa om än bara lite, så skulle jag göra det...

jag har fått så mycket av er alla, och vill ge lite tillbaka!