hur mycket är för mycket?

hur mycket är för mycket?

Profile picture for user Lelas

Välkommen hem, lillablå. <3
/H.

Profile picture for user Anonymt

som delar med er av alla era erfarenheter och känslor. Ni är ett enormt stöd för såväl
gamla redan bekanta som för alla nytillkomna. Funnit mycket tröst här ikväll. //A

Profile picture for user Magnus

Som svar på av lillablå

Hej där.....

Tänkte slänga i väg ett mail till dig, men gick in här först. Jag skickar mail till dig, det var ju så himla längesen. Mycket vatten har runnit under broarna ;-) men har kvar din vackra bild på maskrosen.

Styrkekram Märta

Profile picture for user lillablå

Hej!
Hoppas att du har det bra, att det är bra vatten som rinner under din bro, och att du simmar lätt!!!
stora kramar!!

Profile picture for user mulletant

"hemma hos" curry:) Klokt av dig att lämna direkt, det minsta man kan begära är väl att det känns rätt i början eller hur? Kanske dejten ändå hade ett stort värde - den påminde dig om hur lätt vi faller in och anpassar oss till andras mönster och hur mycket ansvar vi tar på oss. Och så fick du öva på att sätta punkt och stå upp för dig själv! Känns fint att du är här och delar med dig. Lev väl, mys och trivs i ditt eget hem. Adventskram / mt

Profile picture for user lillablå

I måndags morse satt jag i bilen på väg till bror min kl 04.00 och lyssnade på radion...
och där hörde jag den här låten för första gången...
och med en gång tänkte jag på mitt x, som aldrig fysiskt lyfte handen mot mig men var brutal på andra sätt, och på er andra som verkligen blivit slagna och misshandlade...
vi är värda så vansinnigt mycket mer...
stora kramar till alla!!

http://youtu.be/ysTmAiVGdWo

Profile picture for user Lelas

Men herregud vännen! Vad i "##€% gör du uppe så dags? ;-)

Ja, den är tänkvärd den där sången...

Kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

och tänkvärt att den hade så stark genomslagskraft. Det finns förstås en anledning till det, en sorglig anledning. Heja oss tjejer! / mt (mulletjejen:)

Profile picture for user lillablå

Nu är det ett nytt år på gång!
nog för att jag inte gillar själva nyåret och allt firande, men sen!
sen kommer ett helt vitt tomt år, som är mitt att göra vad jag vill med!
och jag har alla förutsättningar för att göra det här till mitt år!

jag har en lägenhet jag älskar
jag har ett jobb som funkar
jag har fina vänner, fantastiska vänner menar jag =)

det är nästan två år sen jag lämnade det gamla
och snart är det snart 2012 och jag ska göra allt jag kan för att göra det till mitt år!!

stora styrkekramar till er alla där ute!
kan jag förändra mitt liv, så kan ni!!!

Profile picture for user Lelas

Ta dig tusan! :-)

Uppåt och framåt! Tänk vilket härligt år 2012 kommer bli - ditt år!

Jag räknar dessutom helt kallt med att vara en del av ditt år, både här och irl. Mig blir du inte av med. ;-)

Kram!
/H.

Profile picture for user Louise1

Jag önskar dig ett fantastiskt 2012 Lilla-Bllå. Jag har följt din tråd från början till slut och det är en fantastisk resa du har gjort!
Den inspirerar mig!

kram
Louise

Profile picture for user Dompa

Hej. Jag är alldelse ny här, började läsa för en vecka sedan. Ramlade in på din tråd. Läste hela dageh fast jag borde ha jobbat. Satt på arbetet och låtsades jobba. Mitt i din tråd började jag gråta för första gången på 20 år. Grät över din historia men inser att jag innerst inne grät över mig själv, över mitt liv. Allt det T gjorde mot dig har jag utsatt min fru för. Skuld, skam och hennes fel att jag dricker eftersom hon är en sådan kontrollerande elak människa!!! Samtidigt slår det mig att kanske min fru är en av dessa olyckliga kvinnor som skriver här? Jag vill verkligen ändra mig men hur gör man? Att söka hjälp finns inte på kartan då vi bor på en liten ort. Jag förstår att jag är inne på fel tråd ch att du Lilla Blå inte kan förändra något men du fick mig att börja tänka. Tack hälsar Dompan

Profile picture for user Lelas

Wow! Vilket inlägg du har skrivit, Dompan! Nu var det jag som blev rörd till tårar här på bussen på väg till jobbet...

Klart att du får skriva även här i anhörigdelen, välkommen hit!
/H, tillfrisknande medberoende

PS. Vi bor också på en liten ort. Men vi hade aldrig tagit oss igenom det här utan hjälp. Inte var för sig, och absolut inte tillsammans.

Profile picture for user mulletant

härligt att läsa ditt inlägg! Här läser man och skriver var man vill, jag har skrivit ett år här men också på beroendesidorna som jag följt lika intensivt som denna där jag "hör hemma". Vi bor också på liten ort och har inte sökt professionell hjälp av olika skäl. Det har gått bra men inte varit lätt! Varmt lycka till! / mt

Profile picture for user Louise1

Hej Dompan!

Det var väl jättebra att du ramlade in här på "fel" sida. Som Mulletanten skriver så skriver vi på olika sidor om vi vill. Om Lillablå's tråd har öppnat dina ögon så är ju det helt fantastiskt. Jag hoppas du hittar ett sätt att komma vidare när du nu verkar vara medveten om att du har ett problem. Även om du bor på liten ort så är det värt att gå.

Lycka till Dompan! Jag håller tummarna för att det går bra! Du kan väl starta en tråd så vi får följa din resa. Det kan vara ett sätt att lyckas.

/Louise

Profile picture for user Dompa

Tack för er härliga respons men jag är inte säker på att jag förtjänar den. Den "svarta" blicken har min fru upplevt alldeles för ofta. Jag är feg, jag kan inte tänka mig profesionell hjälp. Jag läste att du mulletant inte heller gjorde det. Men hur fan bär man sig åt? Jag lider att ett djupt självhat men givetvis ska inte min fru bära konsekvensera för det. Är nog inte redo för en egen tråd som Louise förslog. Vad ska den heta? Misshandlar Dompa? Nej jag smyger här. Idag kramade jag min fru så mycket jag orkade när jag kom hem. Men med vetskapen från denna sida så kunde jag känna hur hon blev stel och antagligen undrade vad kommer nu? Fyfan, min reaktion men inte hennes beteende fick mig att hälla upp en whisky. Kände mig så avvisad, med all rätt. Men jag vet nu att det var min reaktion och inte hennes avvisande som gjorde att jag drack. Alltid en början inbillar jag mig. Imorgon ska jag läsa hela Lelas tråd istället för att jobba. Ser fram emot det samtidigt som jag är rädd för att en massa fula känslor kommer upp. På mitt jobb märks det inte om man är lite själsligt frånvarande några dagar. Jag önskar min fru hade vänninor som er. Nu borde jag sova men allt allt allt far runt i skallen. Skulle vilja lägga armen om min fru, men hon skulle antagligen bli obekväm och se det som om jag försökte "få till det". För det är ju precis så jag har rört henne det sista året. Fan vad i helvete svårt detta är. Iaf Tack tjejjer. Vi lär väl tyvärr höras då min resa är långt från över. Hälsar Dompan

Profile picture for user mulletant

all den uppskattning du fått för ditt mod att skriva ner det du förstått, att du har gjort din fru illa. Och att du inser att det var din reaktion och inte hennes avvisande som gjorde att du drack whisky. Det är en stor insikt och stort att skriva de orden!
Alla mäniskors berättelser här är unika men mönstret i alkoholismen är väldigt lika. Därför känner du igen dig, och jag. Min man, som i mina ögon är alkoholist har inte sökt professionell hjälp, jag har varit på ett samtal. Vi har mycket kunskap som har hjälpt oss och kloka vänner som vet. Om du läser runt här kommer du att se att det finns olika erfarenheter av professionell hjälp och olika erfarenheter av AA. Jag tror att de allra flesta behöver någon form av hjälp och har nytta av det.
Jag tycker du ska berätta för din fru vad du insett och förstått. Det skulle nog vara den allara finaste gåva hon kan få och öppna dören till att ni börjar prata med varandra.
Ha en bra dag med Lelas tråd! / mt

Profile picture for user Dompa

Du måste vara en människa i särklass eftersom du även kan se försonande drag hos mig. Den allra finaste gåvan? Ja kanske. Men jag är feg, tänk om hon bestämmer sig för att lämna mig. Om jag drar fram flodhästen? Jag har druckit hårt i över ett år, det är klart att hon vet men vad händer när jag säger det? När monstret står i vårat kök? Jag är helt enkelt för djävla feg. Hur gjorde din man? Eller är det för personligt? Hoppa över frågan då.
Jag ser att det finns män som jag på detta forum men på något sätt känns de som för duktiga. Jag vill inte till AA. Jag vill inte skriva en bok. Missförstå inte, jag beundrar dessa killar men tror inte de är svaret för mig. Istället vill jag hålla mig här på anhörigsidan och läsa om de berättelser som skulle kunna vara min frus. I ett försök att förstå? Nu blir det Lelas story. Allt på arbetstid. Jag vill gärna höra inputs ifrån hur ni reagerade när era pojkvänner/makar erkände flodhästen. Hälsar en mer och mer förvirrad Dompan

Profile picture for user Magnus

Klart att du ska berätta för din fru, håller fullständigt med Mulletant att det skulle vara den finaste gåvan att få. Berätta från hjärtat, din insikt och din rädsla. Bju in henne hit och gör henne delaktig i din resa. Min högsta önskan är att min "gubbe" skulle göra något sådant.

Lycka till

Profile picture for user Lelas

Klart att du är värd berömmet, Dompan! Det kräver mod att tänka och skriva som du gör.

Jag känner mig hedrad att du vill läsa min tråd! En bit ner i tråden som heter Vägen vidare hittar du länkar till mina tidigare trådar, men det märker du.

/H.

Profile picture for user mulletant

att hon lämnar dig är mycket större om du biter ihop för dig själv! Men du ska välja din egen väg, du har tagit oerhört viktiga första steg. Fortsätt läsa och skriva här, forumet är en guldgruva av livserfarenhet och kunskap! / mt

Profile picture for user Louise1

Alla människor är värda Dompan. Framförallt om man kommer till insikt. Jag tycker också att du ska berätta för din fru. Jag skulle bli fantastikt glad om min man hade kommit till den insikten och öppet och ärligt sa som det var.
Om du vill lägga armen om din fru och vara säker på att hon förstår dig rätt så säg öppet att du inte har några "avsikter" men att du gärna vill känna hennes värme. Tror hon skulle bli glad för det med.

Lycka till Dompan!

Profile picture for user lillablå

Dompa!
Du är mer än hjärtligt välkommen till min del av vårt allas forum... TACK för att du skrev! Om du bara visste vad det betyder!!! TACK!!!
Och jag kan bara instämma... jag hade verkligen uppskattat om han hade pratat med mig, istället för att bara skylla i från sig, tända det svarta i blicken, luta sig lite hotfullt framåt med sina nästan 2 meter i strumplästen... eller skrika "jag är fullbordad alkoholist" vilket fick mig att backa och släta över med ett nä... det var inte så jag menade...

hade vi kunnat prata hade vi kanske haft ett annat slut på vår saga...

två veckor efter att jag lämnat nycklarna, efter att vi pratat, gråtit och kramats, fick jag ett sms:
"var det för att du tyckte att jag drack för mycket som du gick?"
jag svarade att ja, det var det delvis... men framför allt för att vi inte kan kommunicera.
INTE KAN KOMMUNICERA. i ett nötskal. hade vi kunnat prata om att jag inte mådde finfint i relationen och om hur vi tillsammans kunde jobba för att må bättre hade han kanske inte behövt stärka sig med ett gäng öl innan jag kom hem från jobbet... hade vi kunnat prata om varför han kände sig förföljd av mig, kontrollerad av mig eller attackerad av mig, så kanske vi hade kunnat ge varandra det vi båda behövde: bekräftelse och utrymme...

och jag förstår din fru, har själv stelnat till och tänkt... inte nu igen...
nämnde någon gång att jag gärna hade velat ligga kvar i sängen en lördag morgon och bara legat nära, en arm omkring mig, ett bröst att vila på, utan att det krävdes nån motprestation... och helgen efter blev det så... jag njöt. ända tills han sa: är du nöjd nu, har du fått tillräckligt närhet, kan jag gå? han gav, men tog mångfalt tillbaka...

har precis kommit hem från en middag med goda vänner och deras dotter på 5. En underbar kväll. Ett underbart slut på en bra dag. Ett helrätt slut, faktiskt, god mat och ett glas rött vin, bara för att jag ville ha det, inte för att det krävdes, eller förväntades, utan för att jag just idag, kände att jag ville ha det till min otroligt goda pasta. Hon följde mitt exempel, medan han och dottern drack ett par cola. och var helt nöjda med det, båda två!!

Jobbade idag. vänder mig om, mot utgången, och där går han förbi. ja. han.
jag har inte sett honom sedan jag lämnade nycklarna den där dagen i mars eller april för två år sen. inte en gång. tre sms, varav två var felskick.
och jag blev helt ställd först, orolig, tänkte oj, hur kommer det här kännas?!
men ser ni, det hände inget mer!!! jag blev mer orolig för över hur jag kanske skulle kunna känna om det ville sig illa, än över att se honom! och vilken lättnad det var!!! insåg idag att jag nog har gått vidare. hela vägen. nu går jag på min gata, den är bred, asfalterad och leder framåt. inte ojämn eller osäker, eller smal... utan en trygg väg, med tydliga kantmarkeringar så att jag inte hamnar i diket, och fin belysning i natten, så att jag aldrig känner mig rädd. och mitt på den går jag, men små, men säkra steg, i rätt riktning!!!

Dompa.. om DU vill, så kan du tipsa din fru om forumet, om min tråd, och om HON vill, kan hon skicka ett meddelande till Lilla Blå, på facebook, finns i Alkoholhjälpens grupp, så kan hon få lite stöd från någon som varit i en sits på hennes sida av arenan... råd kan jag inte ge, men jag kan lyssna.

det blev visst ett av de längre inläggen här...
tack för att ni finns, alla, oavsett anledningar och sidor...
speciellt stort tack till er som hjälpt mig när det varit som svårast... ni vet vilka ni är!
stora kramar till alla som vill ha!!!
<3
/k

Profile picture for user Dompa

Är så glad att du mår bra. Din reaktion över att se T känns sund. Igentligen spelar det ingen roll vad du än hade gjort eller kännt för dig är det över. Han är borta. Tar dig på orden när du säger att jag får skriva här eftersom jag ännu inte är beredd på min tråd. Helgen som har varit har varit min värsta. I fredags åkte jag hem. Skulle nu dela allt med min fru. Berättade om mitt drickande, om min ångest, om denna sida. Hon sade att jag överdrev, att jag alltid SKA överdriva. Visst hade hon märkt och ruttnat på att jag drack för mycket men att kalla mig sjäv för alkoholist och börja chatta med främlingar var bara löjligt. Att vi inte rörde varandra längre hade med vardag och tre barn att göra. Väx upp Dompa. Det var fredagen. Igår låtsades vi som ingenting och på kvällen framför tvn kom ölen fram. Fortfarande inte hennes fel, fortfarande min reaktion på hennes avvisande. Jag förstår att det tar tid och att hon inte kastar sig över mig för att jag bekänner men samtidigt känner jag mig så djävla ensam. Så liten. Jag lade all min skit i hennes knä och hon tackade nej. Sunt av henne kan jag tänka. Men det gör ont samtidigt som jag vägrar att skylla skiten på henne. Nu blev det långt igen. Vet ej vad jag vill? Inputs tjejjer? Hur går jag vidare nu? Hälsar D

Profile picture for user Dompa

Min svarta blick kom fram igår kväll. Mitt i lördagsmyset när hon frågade mig och ungarna om vi ville ha lite glass. Jag ville skrika ut att nej ingen glass men gärna en respons på vad vi pratade om igår. Istället bara hånlog jag. Att det ska vara så svårt. Där har ni mig i mitt fulaste fullaste jag. Hälsar D

Profile picture for user lillablå

Du är stark... tänk på att du har funderat på om du har problem en längre tid, det är inget du kom på över en natt... hon kanske behöver lite tid att smälta det du lagt i hennes knä? Och det är din skit, du har den i ditt knä, du får ta ansvar för din skit, du får vara beredd att göra mycket av arbetet själv, för det är ditt val att dricka... du kan inte kräva förståelse, eller hjälp, det du kan önska är att hon lyssnar... och smälter... och om ett par dagar kanske hon har låtit det du berättat sjunka in för att kanske ha en annan syn på saken, och är beredd att hålla med dig...

låt det ta lite tid, och under tiden får du ta tag i DINA problem... visa henne att du menar allvar och att du jobbar med det!!

låter jag hård?
att ens man är alkoholist är inget man önskar. jag förstår att hon inte vill inse... det tog mig många månader att förstå, och jag tvivlade när jag hittade tomma ölburkar, när ginflaskan var full av vatten, när han drack vin i garaget... jag tvivlade, för jag ville inte...

och skriv, skriv massor!!!
vi finns här för dig!!!
/k

Profile picture for user mulletant

jag har läst det du skrivit för min Mm till morgonkaffet. Han lyssnar. Det är inte riktigt hans grej att skriva här men han tänker som jag angående det du berättar... Man kan inte förutsäga en annan männsikas reaktion även om mycket av mönstret i en missbrukarrelation är lika. Att verkligen sam-tala, dvs tala tillsammans - handlar ju så mycket om att LYSSNA och VILJA ta till sig vad den andra säger och VILJA förstå. Att sätta på sig "den andras skor", sätta sig in den andres situation. Se från den andres håll. Jag citerar två avsnitt där ömsesidigheten i ert samtal upphört - eller aldrig kom igång:

"Hon sade att jag överdrev, att jag alltid SKA överdriva. Visst hade hon märkt och ruttnat på att jag drack för mycket men att kalla mig sjäv för alkoholist och börja chatta med främlingar var bara löjligt."

"Mitt i lördagsmyset när hon frågade mig och ungarna om vi ville ha lite glass. Jag ville skrika ut att nej ingen glass men gärna en respons på vad vi pratade om igår. Istället bara hånlog jag."

Du beskriver bra hur det ser ut när det blir fel. Det är ingen lätt sak att komma på rätt, till det krävs oftast hjälp av människor som har kunskap t ex om kommunikation och samtalskonst. Både Mm och jag har hållit på mycket med sånt och det har vi haft hjälp av. Vi har också missbrukat våra kunskaper till att göra varandra illa :-(

Jag hittade ett boktips häromdagen och googlade mig utifrån det fram till en privat terapimottagning. Det fanns ett konkret exempel på en 7ggr-parterapi. Jag ska klistra in trådar till dig ifall du har intresse av att läsa - även om inte alkohol ingår i exemplet. Det är så mycket man måste beakta i en ralation, hur mycket som kan bli fel.

Jag hoppas du har mod att söka hjälp både för alkoholen och relationen. Det är faktiskt så att "bara" utifrån de två exempel du gav och som jag klistrade in finns ingångar till verkligt konstruktiva samtal! Klistrar in länkar senare. Ha en bra dag! / mt & mm

PS Här är länken om Johan & Anna: http://egillinge.com/sv/johan-a-anna--exempel som finns på Egil Linges hemsida. Han har srivit en bok som heter Hemligheten som och en uppföljare som tydligen är bra. DS

Profile picture for user Dompa

Kapar din tråd igen, hoppas det är ok. Har haft en överdjävlig men samtidigt givande vecka. Läser här dygnet runt. Men, i onsdags när jag kom hem så trillade poletten äntligen ner. Min fru drar i sig ca två liter vin om dagen. Tror att hennes hätska reaktion på mitt erkännande av mitt drickande delvis kan bero på det.
Innan så såg jag verkligen inte. Nu sitter vi i skiten bägge två. Vilket jag kanske skulle kunna hantera om vi inte hade tre barn i typ 10-års åldern. Själv höll.jag mig nykter hela arbetsveckan men igår fredag satte jag mig ner men en whisky för att "ladda ner, landa". Min fru hade tutat hela dagen. Hur fan mår ungarna? Vad är detta för relation? Hur gick det sådjävla snett? Varför orkar hon inte prata? Mycket yrslar omkring i huvudet. Och jag vet att mycket är mitt fel. Dompa

Profile picture for user Lelas

Oj, Dompa.... vilken situation!

Undra på att hon inte vill se dina problem. Om hon började diskutera hur du skall bryta dina dryckesvanor så kommer det som ett brev på posten att hon måste ta tag i sina egna också...

Ja, hur mår era barn? Antagligen inte speciellt bra. Barn märker mer än man tror.

Får jag fråga dig: vad skulle hända om du fokuserade helt och hållet på dig själv och hur du mår och din vilja (som växer hela tiden, som jag tolkar dig) att sluta dricka? Vad skulle hända om du "struntar" i din fru och söker hjälp själv, för din och barnens skull?

Det är bättre för barnen att han en förälder som är/försöker vara nykter än att ha två som dricker. Eller hur?

Du är inte bara alkoholist, Dompa, du är även anhörig till en alkoholist och alltså en av oss medberoende. Och lösningen på båda de problemen är att börja respektera sig själv och satsa på att må bättre för sin egen skull.

Kram!
/H.

Profile picture for user Dompa

Din input betyder mycket, vetskapen om att någon annan vet om skiten. Med det menar jag INTE att du har ansvarnför mig. Känner att jag måste klargöra det med tanke på bla. de hätska inlägg jag sett på Mulletantens tråd. Ja, vad händer om jag söker hjälp? Om jag låter myndigheter veta att tre barn lever med alkoholister? Kan jag mista dem? Vårdnaden går väl alltid mer eller mindre till kvinnan? Jag är inte redo för det än, vilket kan tyckas vara oschysst mot barnen. Istället har jag ordnat så att barnen ska vara hos svågern idag. De trivs där, stor lantgård med massor av djur. Konstigt blev det dock när jag ringde honom. Nej, det var inga problem med att ta ungarna, men varför? Min första inpuls var att ljuga. Men jag sa som det var; att jag behövde tid att prata igenom mitt drickande med min fru. Skamligt nog (jag skäms som satan) sade jag också att jag ville prata om hennes drickande. Svågern svarade att "alla" visste att hon drack och att "alla" trodde att jag tyckte det var ok. Att vi kommit fram till någonslags överrenskommelse. Jag avskyr detta att alla ser oss som trasiga alkoholister. Att jag drack visste jag, att min fru också gjorde det kom som en djävla överraskning. Vad är jag för människa som inte såg det? Iaf. denna dag har jag avsatt för att möta trollen. Kanske kommer inte allt ut men jag måste börja någonstans.
Hälsar Dompa

Profile picture for user Dompa

Skillnaden på friska barn och sjuka. Svågern var precis och hämtade våra. Han hade två egna med sig. Starka vackra rakryggade ungar. De tog plats på ett sätt som våra aldrig gör. Fan, fan, fan.
Om detta samtal idag inte leder någon vart så måste jag skrämmande tanke kontakta myndigheter. Dompa

Profile picture for user Lelas

Fina Dompa!

Jag kan inte svara på hur en vårdnadsfråga skulle lösas i er situation, men jag är övertygad om att barnen i längden kommer att må bättre av en förändring än att ha det som det är nu. Jag menar inte att du måste gå till handling på stört, men det här är ohållbart för era barn så när du känner dig mogen för en förändring så blir det till det bättre även för dem. Du tänker tanken att kontakta myndigheterna - utmärkt! Jag tror faktiskt att det är det bästa du kan göra.

Du har dessutom tagit ett viktigt första steg som har pratat med svågern och faktiskt låtit bli att ljuga för honom. Bra jobbat!

Du undrar varför du inte har sett din frus alkoholproblem... ja, du... dels har du antagligen haft fullt upp med ditt eget drickande, men dels är det också så ett medberoende kan visa sig. "Alla" andra ser det, men inte den som lever närmast. Jag tror att det har två sidor - för det första att alkoholisten lägger mycket större vikt på att dölja sitt drickande för de närmaste och kanske lyckas så bra med det att vi faktiskt inte märker något, och för det andra att vi anhöriga faktiskt inte vill se problemet och lurar oss själva in absurdum.

Kram!
/H.

Profile picture for user lillablå

Du får kapa min tråd precis hur mycket du vill!
Det kanske till och med fanns en anledning till att du gjorde det, med tanke på vad du precis kommit till insikt om...

du är fantastisk! du ser till dina barns bästa, inte ditt eget... fantastisk möjlighet för dem att få uppleva en frisk familj när de besöker svågern, antagligen precis vad de behöver: de får vara barn fullt ut utan att behöva ta ansvar för föräldrarnas drickande och konflikter... kan det vara ett alternativ för dem under en längre tid, kanske?

du klarade att hålla dig borta från drickandet under hela veckan... då kan du klara helgen också, det gäller bara att ställa in hjärnan på det från början, och verkligen kämpa! kämpa för dina barn! och jag håller med Lelas, du var ärlig mot svågern, och därmed har du tagit ännu några steg!! Starkt!

skriv, läs och skriv, och jag håller tummarna för ert samtal idag...
stora kramar!
/k

Profile picture for user Dompa

Mitt i natten. Klockorna närmar sig vargtimmen och jag kan inte sova. Jag vet att en öl eller en whisky skulle kunna "fixa" det. Men den fixen varken vill jag ha eller har råd att unna mig i dagsläget. I söndags gick allt åt helvete. Någon vettig diskution fick vi inte till. Det hela slutade med att hon åkte hem till en vännina och där är hon kvar än idag. Det oroar mig då jag vet att vänninan är mycket förtjust i vin, men vem är jag att dömma? Hon har säkert sina anledningar. Men bra blir det inte. Har pratat med J (frugan) flera gånger i telefon och hör att hon är tydligt påverkad. Själv sjukskrev jag mig, inte för att sitta hemma och dricka, men för att jag behöver tid. Tid att rädda vad som räddas kan, jag sitter nu här med tre totalt förvirrade ungar. Vi har en flicka på 10 år, henne kände J sig tvungen att ringa upp igår och förklara att pappa förstört allt genom sitt supande. Flickan blev helt förtvivlad. Vi har även två killar, de verkar ta det lättare, men det är nog bara på ytan. Har jag då gjort något konstruktivt? Nej!!! Hoppas fortfarande i min idioti att allt ska lösa sig? Jojo! J full och agressiv, lämnat hem och barn. Jag med värsta ångesten samtidigt som jag ska styra skutan. Och barnen, ja helt förvirrade. Skickade dem till skolan igår trots att jag var hemma själv. Inbillar mig att
det vardagliga, normala är bra för dem just nu. Att de behöver komma ifrån det sjuka som är vårat hem? Vet inte om jag borde behålla dem hemma och prata. Vet inte ett skit om någonting.
Samtidigt som jag saknar tiden vi levde i förnekelse, så sjuk är jag. Men den lilla gnutta friska jag som finns kvar inser att detta är den enda väg att gå. Och jag skäms som öppnade burken med ormar. Hade kanske agerat helt annorlunda med min bekännelse om jag hade sett mitt min frus problem? Men hur kunde jag se det? Som Lelas skriver hade jag ju näsan i whiskyglaset varenda kväll. Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Jag har ofta bett om input av er fantastiska tjejjer, men jag tror att detta är "over the top". Behöver nog bara ventilera. Tack för att jag får hänga här hos dig lillablå. /Dompa

Profile picture for user mulletant

att du skickar barnen till skolan, (generellt) är det, precis som du skriver, det bästa för barn att ha vardagen kvar när det annars är kaotiskt. Jag önskar att du för barnens och din skull har modet att söka hjälp. Jag tror att du ska berätta precis som det är och att det är bonus för dig. Även om det betyder nån form av kontroll så är det för barnens bästa. Det är svårt med myndigheter för det händer ju att det blir fel - och det slås upp i medierna. Men ofta blir det rätt också, oftast vill jag tro, och om det hör man så sällan. Du skulle säkert ha stöd av någon professonell att prata med för egen del. Du ska vara stolt att du vågade öpna burken, förr eller senare skulle den ha sprängts inifrån och då hade ni alla varit hjälplösa. Nu har du visat omdöme och ansvar som tagit tag i ditt missbruk och familjens situation! / mt

Profile picture for user Dompa

Ungarna på väg till skolan. Svägerskan på på väg hit. Hon denna fantastiska kvinna ska hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Vi ska börja ringa runt. Svägerskan har noll koll på missbruk, noll koll på myndigheter men ändå vill hon och hennes man/min frus bror försöka stötta och hjälpa till. För att rädda deras syskonbarn. För att rädda sin syster. J är helt ointresserad. Hon säger att hon aldrig kommer att förlåta mig för detta "stunt".
Jag känner mig ful. Jag ville ta tag i MIN alkoholism, plötsligt är en hel släkt involverad. Jag är också feg, vill skita i allt. Vill åka till mitt ungdomseuropa, röka på och glömma allt. Men jag har en gång för alla satt dessa ungar till världen. Jag har en gång valt denna kvinna, min kvinna, den alldra finaste. Jag har en gång valt att missbruka. Nu får jag stå mitt kast. Jag har även en fantastisk svärfamilj som stöttar. Jag har detta forum. Jag har lillablås tråd. Det måste gå. /D

Profile picture for user Lelas

Heja dig, Dompa!

Måste rusa, men det finns tusen saker jag skulle vilja skriva..... så du får nöja dig med den sammanfattningen: heja dig! :-)

/H.

Profile picture for user lillablå

Härlig läsning, mitt i allt olyckligt och sorgligt, för mitt i allt läser jag att det finns en stark man bakom orden, som vågar visa sig svag, som vågar stå för vad han gör och gjort och vill förändra och förbättra!!! och starkt att du inte föll till föga och tog snabbfixen i natt...

jag tror att du är på helt rätt väg, låt det vardagliga finnas kvar som nåt för barnen att hålla fast vid, skolan, läxor, fritidsaktiviteter, samtidigt som du pratar med dem, prata, prata, prata... var ärlig, uppriktigt och tala om för dem att du vill ändra på dig, och bli nykter... för barnen har nog större koll på läget än vad ni kanske vill erkänna för er själva... och förvirrade barn kan bli trygga barn av prat och kramar!

fortsätt skriv, det hjälper, och fortsätt på den väg du slagit in på!
stor kram till dig och barnen!!!
/k

Profile picture for user Dompa

Det är vad vi gör, jag och min fru. Fast i både beroende och medberoende. Jag har haft svårt att skriva då jag skäms inför att sätta orden på pränt, de blir på något sätt mer "sant/ödesdigert" då. Det vi har gjort. Jag är den mest skyldiga om man kan rangordna skuld. Jag lyfte av locket. Samtidigt som jag i mitt eget lidande var helt blind för min frus alkoholism. Nu är allt elände. Jag är sjukskriven sedan en vecka, nu med läkarintyg. Stress skrevs det, men igentligen är det alkoholism. J lämnade hemmet för åtta dagar sedan. Hon vägrar prata med mig, har dock pratat med alla andra. Hela byn, hea familjen och värst av allt barnen och barnens kamraters föräldrar. Ungarna mår minst sagt skit. Lillkillen vägrar gå till skolan. Så på sätt och vis VABar jag. Soc är kontaktat. Hembesök har gjorts, barnpsykologer inbokade. Det som skulle bli en resa in i min nykterhet blev något helt annat. Jag har druckit, ett par whisky både i fredags och lördags kväll efter att ungarna somnat. Inte så jag blivit full, det krävs det mycket för, men så att jag blivit lite avtrubbad. J lever i en annan värld, hon dricker vin dygnet runt med sin vännina. Förutom mig så talar hon heller ej med myndigheter. Elaka SMS och inlägg på Facebook och jag kan inte fördömma henne. Det var jag som lyfte på locket. Det konstiga är att jag trots allt som skett är lite lättad, inte glad men lättad. Nu har vi nått botten, då borde det ju bara finnas en väg? Uppåt? Eller är jag helt ute och cyklar?
Jag är glad över er input tjejjer, även om jag inte alltid förstår allt. Men det ger mig mycket att se en kvinnas (fast ni är ju många) reflektioner. Behandlingshem för min alkoholism är just nu uteslutet. Svåger och svägerskan har lovat att de kan ta barnen. Men egoistiskt nog vill jag vara här just nu. Inbillar mig att en drucken farsa är bättre än ingen alls? Som vanligt fattar jag noll./Dompa

Profile picture for user Dompa

Tack än en gång för att du tolererar mig här. Jag glömde skriva det i mitt inlägg. Måste öva på det. Jag läser allt du skriver även på andras trådar. Kanske, kanske, kanske kan jag en dag hjälpa någon annan. Just nu är jag bara en tacksam snyltare men känner att detta forum verkligen är en självhjälp, men framför allt en medmänniskehjälp i den bemärkelse att så många som nu är "friska" väljer att stanna kvar. Ödmjuk Dompa

Profile picture for user Lelas

Dompa! Jag tänkte på dig imorse, och undrade hur det går för dig. Kul (eller ja, men...) att du skriver!

För det första: du skall inte skämmas för att du har "lyft på locket" - det skall du vara stolt över! Jag gissar att du inte kan se det ännu, men det kommer en dag när du kommer se att det du har gjort under de senaste veckorna var det som räddade livet på er - åtminstone dig och barnen. Frun kan du inte rädda, det kan hon bara göra själv.

För det andra - och nu är jag nog lite hård mot dig, ta det för vad det är: det kommer till en punkt när det faktiskt vore bättre att inte ha pappa hemma. Vad jag kan utläsa av det du skriver så är du inte där än, och det är ju såklart bra. Men, kanske närmar du dig en punkt när dina barn hellre skulle ha dig borta och tillfrisknande än hemma och onykter.

Jag minns hur det var för mig, när maken blev inlagd på behandling. Så avslappnad som jag kände mig då vet jag inte om jag har gjort i hela mitt liv. Jag till och med kunde känna hur mina trumhinnor slappnade av när de inte behövde lyssna efter skåpsluckor, korkar, bag-in-box-prassel, tassande med lite rumlande steg på natten... När han var inlagd där, då kunde jag tillåta mig att vara helt och hållet lugn.

Kanske skulle dina barn känna samma lugn?

Kram, kämpa på!
/H.

Profile picture for user Dompa

Du har så rätt. Jag tar inte illa upp. Jag förstår vad du skriver om lugnet. Efter helgens ensamna whiskysessioner har jag lovat mig själv att inte dricka igen. Visst har jag tänkt det förut och visst har jag lovat det förr. Att ta till alkohol just nu ÄR förkastligt. Jag är inte den pappa jag skulle vilja vara. Men samtidigt inbillar jag mig att jag måste förbli hemma. Att barnen behöver mig. Framför allt lillkillen som just nu blir retad i skolan eftersom hans mamma är en "fyllekärring", barn kan vara så djävla elaka mot varandra. Jag inbillar mig att det är bra för honom att åtminstone ha pappa. Samtidigt är jag fullt på det klara med att svågern kan fylla den funktionen minst lika bra. Två saker hindrar mig från att lägga in mig. Svågern och fru har redan två egna barn. Att jag flyr och de sitter där med fem barn känns inte rätt. Som jag skrev så har locklyftet förstört en hel familj. Det andra är att jag är fullblodsegoist. Jag behöver mina barn. Jag vill försöka. Jag vill finnas där. Finare ungar finns inte. Men jag ser också hur flickan bara smälter in i väggarna. Hon är bara tio år, kanske är det ett kvinnligt drag att acceptera. Att inte utmana? Stora killen (12 år) verkar på ytan ta det bäst, men jag är orolig, vad ska han bli för en man? Som pappa? Fortsätter senare nu ska alla ha frukost...

Profile picture for user Dompa

Mitt i eländet ser jag en gåva som jag inte hade fått om vi stannat vid status q. Att laga och äta frukost med barnen. Detta geggande, gnällande och spillande missade jag förr när vi "var en normal familj" . Jag var redan uppe och på väg. Inser att detta har nyhetens behag och att min fru som hade detta som vardag säkert har helt andra synpunkter. Men det härliga var att jag bara ville skratta. Tre ungar mellan 8-12 ska inte behöva kleta ner så mycket. Vi talar inte om spädbarn! men inget är som det syns på ytan. Av någon anledning kastar flickan en sked på sin lillebror och skriker att han är ett äckel. Nästa sekund går hon runt bordet och kramar honom. Jag ser att dessa ungar är missbrukarbarn. Att hela sättet är så in i helvete fel. Varför kan inta en tioårig tjej bara få "hata" sin lillebror, utan att be om ursäkt och backa??? Jo för de är missbrukarbarn, alltid på spänn. Precis det du skrev om Lelas. Men jag måste fundera, jag vill vara nykter här hemma. Ordna upp... Går det inte så vet jag inte vad jag gör. Jag är ingen stark man men jag växer. Mycket på grund av detta forum, läser nästan allt. Nu ska jag och lillkillen iväg och fiska. Inget nappar i januari men det är inte det som är poängen. Jag måste försöka bygga upp hans självförtroende så han kan återvända till skolan. Tack lillablå, jag pallar inte en egen tråd/Dompa

Profile picture for user Dompa

Det har frugan plockat ut från vårat konto. Under fisketuren får jag ett SMS att hon och vänninan ska till kanarieöarna för att tänka. Tanka snarare får jag för mig. Just nu finns bara hat i mitt hjärta. Jag orkar inte sätta mig in i hennes situation. Jag är ett arsle men att göra så mot sina barn? Hon har varit här hemma i förmiddags, hämtat pass och kläder. Kissat i vår säng Varför kissade hon där? SMS till dottern om hur jag har kränkt henne.
Visst fan har vi det svårt men att blanda in ungarna är så djävla lågt. Den lilla ekonomiska buffert vi har byggt upp är borta. Att inte ta en whisky ikväll kommer att bli så djävla svårt. Fan, fan, fan. Jag ångrar allt med mina bekännelser, med mitt locklyftande. Med mina val, med mitt liv.
Men nu ska jag bita ihop och laga mat. Jag fattar noll!!! Dompa

Profile picture for user Dompa

Nu sitter jag här igen. Försöker att summera den minst sagt turbulenta dagen. Att somna finns inte på världskartan. Trots att jag lyckats rädda det mesta av sängen. Fruns lilla misstag gick inte längre än till bäddmadrassen så sängen klarade sig. Tog en promenad med flickan ikväll. Hon den lilla som alltid får stå tillbaka när hennes bröder tar plats. Djävlar vilken vacker dotter jag har. Jag glömmer det i vardagen. Men ikväll när vi satt på en nerfallen trädstam i skogen och jag såg månen lysa i hennes blonda stripiga hårtestar så drabbades jag av en övermäktig kärlek. Min lilla fina tjej som har fått ta så mycket skit de senaste veckorna. Vi pratade om mitt drickande. Om mammas flykt från hemmet och om lilltjejens kompisar. Jag kände mig ödmjuk för att jag fick ta del av hennes värld. En värld med bästisar och hästar, men även föräldrar som inte räcker till. Älskade vackra dotter, jag vill ju dig allt gott. Just i natt är det hon som håller mig från flaskan. Men det ska hon aldrig få veta. Jag är en ynkedom, läste om det på en annan tråd, försöker förstå hur förkastlig jag kan te mig. Offermentalitet, tycka synd om sig själv. Jodå jag tickar i alla rutor, men det betyder inte att jag inte har rätt att försöka att rädda mig själv, att försöka rädda mina ungar. Jag läser här på forumet och det finns verkligen så mycket visdom här. Jag läser vintanternas historier och försöker greppa min fru. Jag läser anhöriga och försöker greppa min fru. Jag läser allt och försöker även finna mig själv. Och idag var jag nykter. /Dompa

Profile picture for user Dompa

Så har jag betett mig i morse. Åkte ut till flygplatsen för att prata med min fru. Där står hon, den vackraste kvinnan i världen. Lite småfull , flörtandes med några medpassagerare i kön. Vad trodde jag? Att hon skulle göra en klackvändning och bara komma tillbaka hem? Vill jag ens det? Nej inte på riktigt, men jag vill att hon ska ha en relation till våra barn. Jag vill att hon ska ta del av den process med myndigheter som JAG har startat. Nej, jag ser inte henne eller hennes behov just nu. Jag prioriterar behoven hos de tre ungar som hon lämnat hemma. Lämnat hemma med mig! Enligt frugan en elak oförstående skit. Vad fan hände? Jag (och hon) drack bort det finaste. Genom att alltid snegla på andra kom jag fram till att mitt liv var värdelöst. Idag finns det stunder när jag längtar tillbaka till förnekelsen. Men jag kan inte. J tog mig på målsnöret. Någon måste finnas här. Och jag orkar inte. Vill bara rulla ihop mig till en liten boll av ickeexistens. Ja, jag tycker synd om mig själv och det är ju en ful tanke. Nej, jag kommer inte att ge upp, jag ska kämpa på...utan whisky. Ska jag nämna något positivt så är det att Lillkillen tog sig till skolan idag, med löfte om att jag skulle hämta direkt det blev obekvämt, men ändå!! Han är kanske den av barnen som saknar mamma mest. En riktig mammagris. Antar att det blir så med yngsta barnet. Nu ska jag till soc för att utröna om vi är lämpliga föräldrar. Men nu är det inte vi, nu är det bara jag och det känns som jag sprängs av sömnbrist och nederlag. /Dompa

Profile picture for user barbalala

Tänker på er idag och hoppas att du får träffa riktigt bra personer på soc! /M

Profile picture for user Dompa

Jo tack det gick. Kanske inte superduper eftersom inte frugan var där. Men det verkar som om den dag jag åker in på behandling så kommer ungarna ej till fosterhem utan hem till svågern och svägerskan. Men mycket var underligt. De frågade om jag hade lust till min dotter!!! Jag är alkoholist, inte pedofil och vore jag pedofil så är det väl inte säkert att jag föredrar flickor? Men jag förstår att de måste fråga :( Nu landade det i hembesök en gång i veckan. Allt under dagtid. Jag poängterade att dagtid är ungarna i skolan och att jag själv hoppas återgå till arbetet. Men vi börjar iaf. så. Nästa måndag.
Hade min underbara
svägerska med mig, sedan gick vi och åt lunch. Detta lugn som infinner sig av att umgås med en nykter person. Jag såg ju inte att frugan drack och själv hällde jag upp en whisky direkt jag kom hem. Så för mig är det nytt att mötas nyktra och prata. Att veta att vi båda kommer ihåg allt som avhandlats. Just nu är min svärfamilj allt. Samtidigt som jag inte vill tynga ner dem så inser jag att de också är en port till mina ungars tillfrisknande. Ungar som kommer hem när som helst. Så jag biter ihop, även idag ska farsan försöka hålla sig nykter. Och nej, det är inte lätt, jag saknar min medicin. Att bara få flyta bort...men inte just nu. Tar det timme för timme

Profile picture for user Dompa

Många här på forumet har vittnat om att detta har blivit ett slags beroende. Att skriva här. Så också för mig...tydligen behöver jag se mina ord på pränt. Stigsdotter kallade det för dagbok :) i en helt annan tråd. Och ja jag vet, jag borde sluta huka här hos lillablå och stå där rakryggad med min skam. Men jag är INTE där än. Mentalt. Just nu vill jag avhandla min fru. Hon är inte den kona som mina senaste inlägg kanske har tytt. Nu blir det långt. Vi växte upp i samma byhåla utan att direkt känna varandra då det skiljer sex år mellan oss. Av olika omständigheter kom vi båda långt härifrån. Det var fest, det var vackert, allt var kul. Kul till den gräns att man även tröttnade på det (något jag måste komma ihåg nu när jag bara vill fly) och en dag möttes vi. Två tokar från byhåla mitt i Europa. Stor passion. Nu skulle det flyttas tillbaka till landet och barn, ja djävlar vad barn det skulle avlas. Vi skulle ha minst sex, jag är glad att vi misslyckades. Jag började göra karriär, hon gick hemma med barnen. Jag fattar idag att det måste ha varit ett helvete för henne. Från streetlights till byhåla. Ingen såg henne, inte ens jag som skulle vara älskaren/maken. Nej jag såg bara tristess. Som jag dämpade med alkohol. Jag såg inte ens att hon valt samma medicin. Så jag känner hat mot vad hon gjort mot barnen, att bara lämna. Men jag förstår också hennes beteende, jag avundas henne för att hon hann före. Så djävla sjuk är jag. Inga tankar man delar på soc. Jag är nog inte som man ska. Jag älskar mina ungar men jag längtar efter min fru. Yep nu blev det en smula obekvämt, men detta är min dagbok. /Dompa

Profile picture for user Lelas

Dompa!
Du håller dig nykter timme för timme, och för varje inlägg du gör lyser en allt nyktrare hjärna igenom. Det är en fröjd att läsa!

Fortsätt så här, du är på rätt väg! Jo, faktiskt.
/H.

Profile picture for user lillablå

Jag håller med Lelas, det du skriver andas mer och mer insikt och perspektiv, och fy tusan vad du kämpar!!! starkt!!! fick lite tårar när jag läste om dig och flickan... det är kärlek det...
häng kvar hos mig så länge du vill, för det är en ära för mig att du känner dig trygg här...
och fortsätt kämpa!!!
kramkram!!
/k

Profile picture for user Dompa

Att jag för hänga här betyder allt. Verkligen inte redo för min tråd. Tack Lelas. Ni båda ger mig för mkt kredit. Jag är ingen bra man. För en dryg halvtimme sedan skrev jag ett olämligt inlägg till en annan forumdeltagare. Varför kunde jag inte stå över det? Fan vet. Jag kunde även ha redigerat bort det. Nej inte då, här skulle obekväma observationer fram.Men jag inser att min rädsla för att ge mig ut på egen hand, utan lillablås tråd beror mycket på att jag inte orkar med risken att bli häcklad just nu. Ifrågasatt, absolut, jag tar era frågor på fullaste allvar men att bli hånad klarar jag inte just nu. För mig skulle det leda till flaskan, en lyx, skrev jag verkligen lyx, jag inte har råd med just nu. Sömn; har läst i andra trådar att tillnyktrade fyllon ska sova mycket. Jag sover ingenting. Fick tre timmar mellan 22-01 igår. Sedan var det kört. Flaskan lockade men tog med hunden ut och gick i timmar. Att lämna tre ungar hemma sovandes ensamna är väl inte ok men hade jag stannat hemma så hade det likt förannat blivit tre ensamna sovandes ungar för pappa hade varit full. Nu blev iaf hunden glad och jag hittade till slut någonslags lugn. Frugan messar friskt både till familj och ungar. Ingenting till mig. Efter samråd med ungarna i går kväll kom vi fram till att de ska byta nummer. Tufft beslut. Jag vill inte hindra mina barn från kontakt med mamma. Men nu får det bli så, dessutom fattar jag ju att de nya nummren kommer att vara ute inom en vecka:) kan låta tokigt men J skriver om allt. Bla. om mina potensproblem till storkillen. Kanske inte vad en nästan tonåring vill veta om sin pappa? Idag bor det mycket hat i mig. Mot J, mot vissa forumdeltagare, mot livet och innerst inne inser jag att det mesta hatet är riktat mot mig själv. Vad bryr jag mig om vad andra tokar hittar på? Jag kan ju ändå inte påverka? Konstigt nog saknar jag mitt jobb. Där var jag "bara" Dompa. En glad skit att äta lunch med. Inte missbrukaren, socialfallet, den dumpade, den inte tillräkliga fadersfiguren. Som ni ser så simmar jag i självömkan idag. Jag får bjuda på det för just nu är det det enda jag har att ge. Ska försöka sova lite, krama min hund i soffan. Sen kanske jag tillbaka på banan. Ful och äcklig. Missbrukare och offer. Men vet ni vad. Jag är, trots att det gör skitont, fortfarande nykter. /R

Profile picture for user Dompa

Efter mitt senaste stunt, med att attackera en annan forummedlem så har jag insett att jag inte klarar detta själv. Det blir nog ingen inläggning för mig men kanske ett AA möte. Men i byhåla finns ju ingen anonymitet. Får ta mig till närmsta stad. En halvtimmes bilfärd, men jag klarade ju det under arbetsveckorna. Såg att det fanns ett möte ikväll. Nu tror jag (oj vad jag tror mycket) inte att min längtan efter flaskan är det värsta just nu. Nu ska vi bara klara vardagen. Men sjukt nog längtar jag hela tiden...att bara få hälla upp en whisky. Kanske lite is, kanske lite öl, kanske lite glömska? Styrt upp har jag gjort, den alltid kontrollerade alkisen. Barnen ska vara hos svågern inatt. Ensam med hunden ska demonerna mötas. Jag har lovat att det inte blir någon whisky förrän efter AA, kanske inte ens då. Men ska sanningen fram så orkar jag inte just nu. Allt mal i huvudet. Jag ser glädjen i ungarna men jag längtar fortfarande efter min vackraste fru. Fula tankar? Yep men jag ska försöka, /R

Profile picture for user Dompa

De sista dygnen har jag lyckats med att såra både mariamagdalena och Mr Pianoman. Allt utan alkohol...kanske är en del av oss bara födda elaka? Jag har inte glömt, jag minns den mörka blicken och jag minns min frus reaktion. Nu ska jag snart iväg på mitt första AA-möte. Och jag är rädd. Rädd att någon ska se mig men framför allt rädd att det kanske inte hjälper mig. Då är inläggning det enda som gäller. Men jag har inte råd. Just nu är jag ensam med tre ungar. Ursäkt!! Mina barn klarar sig bra hos svågern. Jag har ju dumpat av dem där idag, för att jag är rädd för min reaktion efter mötet. Feg som satan, men även detta ska genomföras. Ibland slår det mig att jag går ut för hårt. Jag sitter här utan fru, sjukskriven och det enda jag åstadkommer är olämpliga kommentarer till andra forumdeltagare. Och det ända jag längtar efter är en pytteliten whisky med is...men jag vet ju att det inte slutar där. Fuck, fuck, fuck. Dumt o infantilt men med lillablås tillåtelse är detta min dagbok just nu. Och idag tycks jag vara ful./Dompa

Profile picture for user Stigsdotter

Råkade snubbla in här och hittade en kapad tråd - är det här du håller till ;-) Läste de sista inläggen och var sedan tvungen att läsa från början.

Vilken resa du har gjort - på nästan ingen tid alls!!! Alla de insikter du fått och de tankar du tänkt är guld värda på din väg mot ett bättre liv. Insikten är det allra första steget och detta är otroligt svårt, jag förstår att din fru inte kommit dit ännu.

Jag tycker du verkar vara en bra man som, trots att du bor på liten ort, inte bara erkänner dina egna problem utan dessutom tar kontakt med myndigheter osv. för att få hjälp. Var rädd om din svåger och svägerska också, de verkar vara väldigt bra människor.

Blir ledsen när jag läser om de dumheter din fru hittar på, så ovärdigt! Oavsett hur ovänner man blir ska man aldrig aldrig ALDRIG dra in barnen på det där sättet. Att sända SMS osv och prata skit om den andra föräldern gör man bara inte! Min pappa var alkoholist och mina föräldrar skiljdes. Hur mycket jag än försöker är det enda jag minns min mamma säga om pappa var att han var den finaste mannen i världen när han var nykter (och då VET jag att han både slog och skrek när han inte var det).

Jag hoppas du finner styrka att använda dig av alla verktyg du får här och från kommun osv så att du kan ta dig ur detta med familjen och förståndet i behåll! Har du haft någon kontakt med barnens lärare så att det vet vad som händer?

Kram från mig.

Profile picture for user Magnus

Som svar på av Dompa

just hemkommen från jobbet o har gått o tänkt lite på dig o mig Dompa.

På vad du sagt o vad ja sagt. Du ska på AA, o du säkrar barnen dina från sådant du
vet tillhör vuxna. Du är väl faan så klok. Ja har tänkt på det svarta, o det du sade
om "strykrädd". Det kan ja vara med. Vi är dem vi är o på den plats vi befinner oss.

Ja har funderat över en del o du är faan viktig. Kanske söker ja en käftsmäll ibland här
för ja fick just ingen kamp från min lite strykrädda ex. ja tror bråket ja har inom mig
fyller ngn slags funktion här. Ja vill kunna bråka. Ja har fullt upp på mitt jobb att dela
ut hurrarop till andra o har haft behov av min lilla dreams här. Det har räckt för mig.

Ja har ingen alkoholist att längre hoppas på som de flesta här har. På hemvägen tänkte jag på
det. Ja flydde o gick på en del sätt inte in i medberoendet. Ja lät hnm ta konsekvenserna, tog
inte över, men fanns mer som en vän. Ja har inte motivationen att delta i tävlingen vem som ger mest
lyckorop i flest trådar. Ja konstaterar o ja ser att jag inte är här nu av den anledningen.

Ja vet inte Dompa men ja har överlevt det som hänt. Du har bett om ursäkt och gjort
det med sådan tydlighet att jag inte blir annat än berörd och mycket glad.

Men var lite snäll med dig själv. Hoppas AA blir ok. Vilket steg o vilken fantastisk utveckling
du tagit på kort tid,,, Kramar i massor,, m.m.

Profile picture for user Lelas

Dompa-hjärtat!

Du... när din hjärna sakta börjar vänja sig vid att var nykter (heja dig!) så börjar den plötsligt känna saker. Alkoholen har dämpat alla typer av känslor under lång tid, och nu när den inte finns kvar så skenar känslorna. Det är inte konstigare än så.

Så, ta ett djupt andetag och låt dagarna gå, så kommer du att känna att du stabiliserar dig. Det kommer att bli bättre.

Kram!
/H.

Profile picture for user Dompa

Ja jag skrev fel med flit. Gävlemål. Har precis sett en dokumentär om Röda khmerernas tortyrledare och storkillen satt med mig. Mitt i programmet säger han; "det här ger väl ett annat perspektiv på dina och morsans problem". Yep det gör det. Dags för skärpning. Hitills har jag gjort nada. Var på AA i tosdags. Trivdes inte alls. Hade redan bäddat för det, att jag inte skulle trivas genom att låta barnen stanna hos min stabila svåger. Jag avskydde "gudsdelen", jag fattar att det inte har med GUD att göra, men jag personligen fixar inte religon. Så vad gör jag? Hem till en whisky...som faktiskt inte blir fler än tre. Hade redan räknat ut min reaktion så det blev AA igen på fredagen. Nu vet jag säkert att jag inte trivs. Harvar bara nu...nykter helg med ungarna. Hade tänkt ta upp det med soc om inläggning imorgon. Men så säger min pojk vad han säger och jag tolkar det som; Nej fan, sluta nu vara offer Dompa. Visst du super, visst frugan lämnade dig MEN nu biter du ihop och tar hand om dina barn, här och nu...säkert ute och cyklar igen, men det är som Mariamagdalena skrev. Offermentalitet. Även jag har tröttnat på det. /R

Profile picture for user Dompa

Bambi på hal is? Ja på många sätt!!! Jag har bestämt att lämna detta trygga skyddsrum som din tråd har varit. Jag måste bli en vuxen man. Jag kommer aldrig glömma att jag fick vila och gömma mig här. Tack!!! Jag tycker mkt om dig. Men en dag vill jag kanske visa detta för storkillen och flickan och då måste jag stå på egna ben. Startar en egen tråd där jag hör hemma. Kommer att kalla den Dompa...fantasin är inte på topp. Behöver dock lite teknisk hjälp. Hur fan kopierar man sina gamla inlägg? Min första cyberkram går till dig/R

Profile picture for user Magnus

Gävle! va kul då är vi fler.../naiv

Profile picture for user lillablå

du, vänd dig till vår allra finaste magnus, och be honom kopiera...
vet inte hur sånt därnt funkar... =)
ska genast titta in till dig och lämna ett litet avtryck!
och välkommen åter, som gäst eller inneboende!
<3
kraaam!
/k

Profile picture for user Dompa

Här hos och till min vän lillablå. Jag tror inte du förstår vilken eyeopener din tråd var. Snubblade ju in på den av "misstag". Innan jag läste om dig och T så trodde jag att jag var en schysst kille eftersom jag aldrig lyft en hand mot någon. Men det var ju ren självbevarelse drift, jag är en stor kille och vet att om jag någonsin fysiskt skulle ha hävdat mig/gjort något så hade jag kunnat döda. Av bara misstag. Så istället har jag kränkt, hånat, misskrediterat, förminskat etc. de som jag kännt mig sårad av. Utan att inse att det kan lämna även värre ärr. Jag vill inte göra det någonsin igen. Jag ska försöka att inte göra det. Jag ska försöka som f... Det är där spriten kommer in. När jag dricker så skiter jag i det. Allt handlar om mig. Men efter din tråd och även andra som jag sträckläste efteråt så har jag förstått lite. Tror jag. Tittar gärna in här igen. Känner mig som en gökunge, men här var mitt första hemma. Berätta gärna mer om hur du har det nu. Om du vill, om du orkar. TACK/R

Profile picture for user lillablå

Idag är det lördag, jag är ledig, har druckit mitt morgonkaffe i en mycket kär kaffekopp, som inte bara är en kopp, utan ett bevis på vänskap, och i kväll kommer en kollega och vän över på lite kantarellpaj och prat... för två år sen var det en omöjlighet. kanske inte för att han inte hade tillåtit det, men för att jag var så liten och förskräckt att jag inte hade vågat ens föreslå det...

för två år sen hade jag upptäckt hans alkoholproblem, pratat med just den kollegan som kommer hit ikväll, men inte riktigt vågat ta det till mig... var nog fortfarande i förnekelsestadiet, trots att jag egentligen visste...

idag är jag stark, jag kanske inte är det i morgon, men just idag är jag tillfreds. tillfreds med den jag är, och hur mitt liv ser ut.

men jag måste erkänna att jag är en räpa, emellanåt... så fort någon trampar över gränsen, trampar på mig, eller bara närmar sig vad jag anser är orättvist, så hugger jag... jag hoppas att jag kommer hitta en balans så småningom, men kanske måste jag få hugga ett tag, tills jag känner mig trygg med mina egna gränser... svor åt chefen för ett par veckor sen, till exempel... bad om att få gå en timma tidigare från jobbet, jag skulle vara barnvakt åt en väns två fina flickor, och det var lite knappt om tid... han svarar: det får du, men det är upp till dig, jobbar du fortare och får upp varorna snabbare, kan du gå, annars får du stanna...
jag blev svart i ögonen, svor, och gick...
han kommer efter som en hund som skäms, och frågar, du förstod väl att jag skämtade?!
jo, svarar jag, men ligger det inte lite allvar i det då?
och det erkände han ju att det gjorde...

kanske överreagerade jag, kanske inte, men det han sa till mig var: du jobbar inte så bra du kan: jobbar du bättre får du gå, annars blir du straffad och får stanna... och genom att inte ge dig ett svar, så håller jag dig på halster, och behåller makten över dig...

japp, jag är en räpa. en bitch. en häxa.
men jag tror på rättvishet.
och det gäller inte bara mig. så fort någon kollega försöker få över en tråkig arbetsuppgift på någon av våra praktikanter, eller på någon som inte vågar säga nej, dyker rättvisehäxan upp med sina svarta ögon och säger ifrån...

har förresten börjat internetdejta... har varit på 5 dejter tror jag, under det senaste halvåret. någon har varit trevlig, men inte mer, andra har varit katastrof. så fort jag känner av den allra minsta tendens till att någon vill styra mig, eller domdera mig, sparkar jag bakut... det är inte ok att en av dem talade om för mig att min nya frisyr var typ fin, men att jag inte skulle klippa mig kortare än så... en annan bad mig bära hans systemetpåse när vi skulle ta en promenad, för han hade massor att bära själv... en tredje hade mer kycklingbaguette utanför munnen än i den, och blev förbannad på mig för att jag inte ville träffa honom igen, riktigt förbannad och anklagade mig för att vara ytlig och ha diverse andra mindre trevliga egenskaper... fast nu har jag träffat en man tre gånger, och det känns rätt bra... fast lik förbannat märker jag att jag ibland fokuserar mer på vad HAN kan tänkas tycka om mig, än vad JAG egentligen känner... då försöker jag ta ett steg tillbaka, blunda och känna vad min kropp vill tala om för mig... mage, tår och hjärta... för det är ju där det sanna känns, inte i en hjärna med alla knepiga sätt att förvränga och plocka fram gamla minnen...

jaja, det ger sig, det löser sig, just nu är han i mexico och dyker i två veckor, så jag har rätt gott om tid att stanna upp och känna! och det känns ok! blir det så blir det, annars finns det fler fiskar i sjön!

men jag mår rätt bra. trots rättvisehäxan och räpan inom mig... =)
och jag är glad över vad jag har lärt mig och fått uppleva under de senaste tre åren... det har varit en otrolig resa, som i slutändan gett mig ett rikare och lugnare liv!
kärlek till er alla!
stora kramar!!
/k

Profile picture for user mr_pianoman

... mer att du gör som fler av oss borde. Bemöta som man blir bemött.
Jag skulle vilja ha mer av det. Tränar, men självförtroendet slår oftast till och jag blir tyst och går.

Kram!

Profile picture for user Lelas

Tänk att man faktiskt hamnar där till slut, lillablå, så att man kan säga: "Jag är glad att jag har varit med om det här."

Tänk att du har kommit dit. Och att jag har gjort det. Tänk.

Kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

träna på att stå upp för dig! Att ta plats och göra dig synlig. Vi övar hemma på olika saker hela tiden. Inte alltid 100% roligt men spännande:) Kram på dej / mt PS Läs min tråd DS

Profile picture for user Dompa

Dina dejter! Visst var det för djävla sorgligt (han med systempåsen), för djävla elakt (han men åsikter om frisyren) och för djävla dråpligt (kycklingbaguetten) men jag skrattade. Inte åt dig men med dig. Visste dessa killar vilken fin kvinna de träffade? Eller vilken fin räpa de träffade? Min ståndpunkt är att vi karlar är bra dumma. Iaf. många av oss! Tack för att du delade, kram/R

Profile picture for user lillablå

Skitväder, skitdag, skitliv...

Känner mig låg, jag är lätt förkyld, har en massa måsten att ta tag i, men jag vill inte...
MEN jag vet att jag kommer må bättre sen, så nu ska nya dammsugaren packas upp och användas, tvätten tvättas, pelargonerna planteras om, för snart är det vår!
Så, lillajag, sätt fart, sätt på lite bra musik, och sen kan jag njuta av en ren och skön lägenhet och fruktsalladen som står i kylen och väntar!

Hoppas ni andra där ute har en bra dag trots grått och trist väder!
Kramar!!!

Profile picture for user Dompa

Men kan du tänka dig hur mycket värre det hade kunnat vara? Du hade stått där med dammsugaren, tvätten, omplanteringen och...T och hans åsikter om dina tillkortakommanden. Du är min hjältinna. Den starkaste... Kram/R

Profile picture for user Dompa

Gör som mt, raderar...lätt att göra fel här på forumet. Man sparar och får ingen respons på skärmen, så man sparar igen...och samma inlägg läggs in igen och igen. För att inte tala om de inlägg som bara försvinner. Men det är en skitsak, jag är glad att jag hittade hit och jag är glad att det blev fel. För jag var inte riktigt klar; Inga svarta ögon i ditt vårkök lillablå!!!
När det gäller småförkyld så kan jag bara säga att när du är klar med dina bestyr, bädda ner dig i soffa eller säng och läs en bok, se en film, skit i allt...bara se dig omkring i det rena...

Profile picture for user lillablå

Jag är konstaterat sjuk, jag klarade inte dammsugartestet, jag fixade inte att dammsuga hela lägenheten i ett svep, jag var tvungen att pausa efter halva, och vila länge efteråt... Synd om mig...
Men tre sorters kakor är bakade åt Simon, snart 2 år, bara två sorter kvar, för 2 år måste firas ordentligt! :)
Fast idag ska jag nog mest bara slappa...
Önskar jag kunde njuta mer av det bara, jag har rätt tråkigt!!! Lyxproblem, jag vet! :)
Kramar till alla kämpar!!
/k

Profile picture for user Adde

tvingad att dammsuga just idag ??? Hälsan måste nog få gå före.

Profile picture for user lillablå

Jo...
Jag mår skit...
Jag skrev för ett tag sen om mina misslyckade internetdejter, och det verkar som om även den lovande senaste mannen var för bra för att vara sann... Han åkte hem från Mexico i måndags, och han har varit tyst, inte hört av sig, inte ett pip...
Det kan finnas massor av helt naturliga orsaker, jet lag, förseningar, jobb etc.. Men naturligtvis så tänker jag nattsvarta tankar... Helt övertygad om att hans reslusta har väckts igen, och att det sista han vill ha en relation som håller honom hemma i Sverige... Eller att han passade på att träffas rätt mycket innan resan, för att sen låta det rinna ut i sanden...
Det där med relationer är nog inte för mig!!! Vi har nog en dysfunktionell familj, varken min bror eller jag lyckas att skapa varaktiga och sunda relationer, nåt måste vara lite skevt eller fel.. Jag borde inse det och ge upp, och försöka göra det bästa av situationen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
En man som byggt om på jobbet för nåt år sen, tittade förbi på en kaffe idag, och jag och de andra fick var sin kram av denne fantastiske och lyckligt gifte man, och jag höll på att börja storlipa... Tårarna rinner stilla nu... Jag vill inte vara ensam, men jag vill inte må så här heller...

Slet på jobbet idag, för att få ur mig lite frustration, men det fick motsatt effekt, chefen skickade hem mig, för att de andra inte skulle stå utan jobb i eftermiddag.... Panik! Vill inte hem, var min första tanke! Vill inte! Fördrev tiden med att köpa nya jeans och ett par skor, och jag avskyr att handla kläder, och dessutom en present till tvååringen i min närhet som fyller år i morgon... Väl hemma satte jag igång me att rensa balkongen, nåt jag skjutit på rätt länge... Men nu då? Vad ska jag göra?

Jag inser mycket väl att det inte är HONOM jag sörjer, jag känner honom inte... Sörjer jag det som inte blev? Är jag ledsen över att inte duga? Att inte vara bra och fin nog? Eller är det ångest över att ha satsat emotionellt på någon som visat sig vara falsk, eller åtminstone inte lika seriös...

Jag vet inte.
Är det ett medberoendebeteende jag uppvisar?
Eller är det nåt som även friska själar kan känna, gå igenom eller fundera över?
Min allra största rädsla är nog att bli nattsvart deprimerad igen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
Skulle nog behöva ett par kramar nu...
Fast jag går ut och går istället...
/k

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av lillablå

Kram kram kram kram till dig! Vissa dagar bara är så här. Glöm inte att det kommer andra dagar även om det inte känns så när man har en dålig. Hoppas du kom ut och fick frisk luft. Var rädd om dig! Det mesta löser sig. Oftast när man minst anar det. /A

Profile picture for user lillablå

TACK!!!
Jag vet att det går över, jag vet...
Och jag vet att jag hellre ensam än i ett dåligt förhållande...
Tack!! <3

Profile picture for user lillablå

Började dagen med tårar, över en förbannad karlslok...
Hälsat på en fin vän med två underbara döttrar, vi har myst, kramats, läst alfons åtta gånger och skrattat och pratar och pratat...
Nu rinner tårarna igen... Har pratat med killen i fråga, och ännu en gång var magkänslan rätt, han ansåg inte att det fanns något att bygga vidare på, det räckte inte ända fram... Och naturligtvis tar jag det som att jag inte är bra nog. Tårarna rinner inte över honom, utan över ännu en förlorat försök... Ännu en gång duger jag inte riktigt, är inte tillräckligt bra...
En psykolog hade nog sagt att det är det ensamma barnet inom mot som tittar fram nu, hon utan vänner, som blev dumpad av de två hon hade... Eller dottern som vad hon än gjorde ändå aldrig fick någon bekräftelse av sin far, eller någon kärlek...
Oavsett anledning säger förnuftet att det kommer kännas bättre i morgon, eller på söndag, men just nu känns det så förbannat nattsvart...

Har funderat på om jag skulle starta en tråd i den nya avdelningen, men nej, jag håller mig kvar här, jag måste komma ihåg att alltid jobba med mig själv och mitt medberoende, det är en del av mig, ibland håller jag det i schack, men när jag är osäker och sårbar hoppar det upp och försöker ta kontrollen över mig igen...

Förbannat...

Profile picture for user Lelas

Tänk om de bara anade, karlslokarna, vilken fantastisk tjej de går minste om!

Kram, gumman!
/H.

Profile picture for user Dompa

Gör mig så ont att du har det svårt. Men medicinera på med chokladen. Det blir bättre. Skulle vilja skriva så mycket, men jag har en liten kris här hemma just nu som jag måste försöka fixa. (Frun dök upp aprak för en timme sedan, ville tala med barnen....) men jag säger som Lelas, gott om karlslokar. En dag kommer dock din prins och när det sker, kommer du inte att behöva undra. Kram, kramare, kramigast. /R

Profile picture for user mulletant

så klokt att du inser att du inte gråter precis över just den karlsloken utan utan över ännu en förlorat försök... Och du ser alldeles själv, utan psykolog, det lilla barnet i dej, det svikna, ensamma, sorgsna lilla barnet som blivit sårat, än en gång. Ta hand om den lilla ledsna i dej, hon är en del i ditt liv och behöver bli mött i de sorger som hör "henne" till... till hennes del av livet - låter säkert flummigt men så tror jag. Önskar dig en plats där ditt lilla barn får bli synligt och berätta sin berättelse - hon kommer att finnas med dig och behöver få vara en del av ditt vuxna jag som du känner igen och kan "ta hand om". Vi är som ryska gummor allihop och bär med oss alla våra åldrar, glädje och sorg... Det är det som gör oss människor så underbart spännande... Kram, kram till hela dej! / mt

Profile picture for user lillablå

Det gör så gott att få skriva av sig. Att flytta det onda från hjärta och mage till en sida i cyberspace, och få dela med andra...
Tack!
Ni är mina änglar!!!
/k

Profile picture for user lillablå

Tack!! Och jag Ska på två-årskalas idag, precis vad jag behöver!!!
/k

Profile picture for user Dompa

För att du tog dig tid att skriva en rad..mitt i all ledsnad. I min värld har du alltid plats. Du är människan som fick mig att förändra allt. människan som fick mig att se vad jag gjort mot framför allt min fru (barnen snubblade jag in i, men det hade nog heller inte skett utan din tråd). Du upplät en plats åt mig här när jag - ett elakt fyllo - behövde det. Du kommer alltid vara en stjärna för mig. Tack för allt. Orden räcker inte till. Imorgon tar jag ett första steg på min resa...det är mycket din förtjänst. Mycket mer än du tror du förstår. Du skrev i början, när jag först tittade in, att min fru kunde kontakta dig via alkoholforums facebook. Lelas bekräftade att du var en riktigt bra vän. Nu var det istället jag som trillade in elak, svartögd, spydig alkoholist, men även jag kände mig välkommen. Jag förstår att detta kan verka "blurr" för de som tittar in. Men för mig lillaklokablå, du är bäst!!! Bara mellan oss liksom; Jag är skiträdd inför morgondagen!!! Tokrädd! Allt som var "mitt liv" rämnar, allt på grund av att jag ramlade i en tråd på Alkoholforum. "hur mycket är för mycket ?". Jag hoppas verkligen att du mår bättre idag. Jag hoppas du förstår hur din tråd öppnade mina ögon. Hur kan man sätta ord på "jag vill dig allt gott i livet" ? Det blir bara fattigt så jag nöjer mig med; Kram R

Profile picture for user Dompa

...för jag känner mig hemma här. Har fått underbar respons på "förändra mitt drickande", men jag är rädd just nu. Som din psykologkontakt trodde/analyserade dig; Just nu är jag barnet Dompa, rädd att inte räcka till på behandlingshemmet. Tänk om mina besvär och behov inte är allvarliga nog? Tänk om jag avskyr dem? Så nu är jag skiträdd och då återvänder jag dit jag känner mig trygg. Där "Dompa" föddes, din tråd, mitt "hemma". Har sovit 20 minuter i natt och allt jag tänker och skriver blir luddigt. Men jag tror att jag är redo. Ändå ska jag inte ens checka in, vi ska bara kolla in hemmet idag. Se om vi passar varandra. Är jag redo? NEJ skricker barnet i mig, FÖRSÖK skriker en trebarnsfar. Ongarna vinner, jag gör ett försök. Tack för att jag får vara här, jag tog dig verkligen på orden när du skrev det. Hoppas din dag blir fin, jag menar det verkligen men orden blir så tomma. Supertack, jättekram /R

Profile picture for user Dompa

Trots sömnbristen är jag inte helt borta. Inser att din psyk-kontakt ej finns på "riktigt", fast kanske ändå? mt slår mig som en fantastisk människa. Lelas likså. Hur fan orkar anhöriga?

Profile picture for user lillablå

Ska hålla en tumme för dig idag! Hoppas att ni kommer finna varandra, du och hemmet, och att du kan hålla rädslan i handen och inte låta den övertala dig platt hemmet suger... Jag tror det blir bra! Och ja, du är alltid välkommen hit!
Tack för dina värmande ord... Tack!!
Lycka till!!!
Kramar!!!
/k

Profile picture for user lillablå

jag fotar, massor... ibland är det som om min högre makt pratar till mig genom kameran...
den senaste veckan har jag fått två sådana meddelanden...
eller också så väljer jag bara att tolka sammanträffanden som det passar mig... =)
här kommer en länk till de foton Lilla Blå har lagt upp på sin facebooksida...
kramkram!!
/k

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.106772102699554.4109.100001002…

Profile picture for user Dompa

Så känner jag när jag kliver in här; Hemma. Vilka fina bilder, jag blev mest rörd av de växande plantorna. Ser dem som ett självpoträtt av lillablå? Är du en växande planta? i mina ögon; JA. Älskade också kattbilden. Jag är så svag för katter, jag ska UNNA MIG en katt när jag kommer hem från rehab. Visst är det ett åtagande, men så är också tre barn. Katt får det bli. Växte upp med katter, saknar en katt. Nu har vi en hund, hon är inte dum, men hon är ingen katt? Frun sade att alla barn borde få växa upp med en hund, hon har antagligen rätt. Men jag är en kattkille. Mitt besök på hemmet gick bra. Det kändes gott. Om en vecka får jag checka in... Vill jag ;JA. Är det rätt mot ongarna ; Jag vet inte!!! Planen är att de ska bo hos svågern och svägerskan, och jag vet att de får det bra där. Men har jag "rätt" att lämna?? Att bara dra? Pappa alkis, mamma vinfyllo? Ska jag inte vara där? Ska jag inte ta hand om dem? Mycket, mycket i huvudet just nu. För att inte tala om jobbet. De vill att jag ska komma tillbaka strax, att jag ska leverera. Medans jag är glad över att jag överhuvudtaget lever. Nykter, yep, jag lever nykter just nu och stundtals hatar jag det. För det gör ont!!!/R

Profile picture for user Lelas

Ja, du, Dompa-vännen - hur orkar vi anhöriga?

Sanningen är att vi inte gör det. Vi orkar inte. Det är det som är hela hemligheten... När vi tror att vi orkar, att vi fixar att vara starka för både oss själva och "våra alkoholister", det är då vi går under. Istället är det när vi vågar vara svaga och erkänna att vi inte orkar som vi lyckas.

Det är helt uppochner, jag vet. Och, tro mig, jag ville verkligen inte vara svag. Jag kämpade väldigt länge för att vara stark för oss båda. Tills jag insåg att det var omöjligt, och lät oss falla. Och vilken styrka det finns i svagheten!

Knäpp, men så ser jag på saken. :-) Det påminner mig förresten om en sak som Nasse säger till Nalle Puh: "Det är ju ingen konst att vara modig om man inte är rädd."

Och du... det ÄR rätt mot ongarna. De kommer att förstå. Du drar inte - tvärtom. Det är nu du väljer dem framför flaskan.

Kram, allihop, ni är värdefulla för mig!
/H.

PS. Skaffa en katt! Det är du värd! Och tänk vad mycket villkorslös kärlek man får av de små liven... Vår kisse är en stor hane, gul och vit - världens finaste! :-)

Profile picture for user Dompa

Du gillar syster min. Take's one to know one. Var det inte så att det du gillade var att hon slog mig? Haha. Och jag förtjänade det, det var nog syrran som slog mig sista gången innan igår. Jag har aldrig hamnat i bråk, rent fysiskt, så jag tror sista gången jag blev slagen var för ca 30 år sedan. Av samma person!!! Borde jag anmäla? ;-) Allvarligt talat; Jag tror att du och syrran skulle trivas finfint tillsammans. Ingen av er tar skit och det ska ni heller aldrig behöva göra. Aldrig!!! Hör du det? Inga djävla kränkande kommentarer -om frisyrer eller personlighet- , inget velande från slamkrypare som inte ens är män nog att artikulera vad det vill. Jag tror att min syrra har sin prins och det ska du med ha. Aldrig någonsin något mindre. Och om han aldrig dyker upp? Skaffa massor med katter och bli en kattant. Värre öden finns det. Vi såg en kattfarbror i sommras i grekland. Varje kväll kom han med bilen full av kattmat och matade ett trettiotal gatkatter. Han verkade lycklig. Kanske ska jag bli en kattgubbe på ålderns höst? Kramar och tack för att du finns. /R

Profile picture for user Dompa

Min käraste vän! Tack för allt, för att jag fick vara liten, dum och dryg här. Du rockar! Ha en härlig Mars-månad. Tittar in till våren...om jag får. Superkram från mitt allra innersta. /Ri...
PS: Jag försökte hålla det lättsamt. Varför? Vad jag vill säga är bla. att; Du var den som öppnade mina ögon, visst hade jag anat, men...
Du är en superfin kvinna. Jag önskar dig så mycket gott. Snälla du, sköt om dig, unna dig. Tacka Ja, tacka Nej. Fortsätt vara stark!!! DS,