Hej på er,
Har precis hittat hit efter tips av företagshälsovården angående alkoholhjälp osv på nätet. Läst en del inlägg och trådar och känner mig inte längre ensam.
Jag vill berätta min historia och var jag är idag. Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon och själv få tips och råd på vägen.
Om mig: Jag är 30 år, 2 barn, ett på 9 år och ett på 2,5 år och är gift.
Hela min resa kring alkohol tog fart för cirka 5 år sedan när jag träffade min nuvarande man. Efter cirka 1 år tillsammans, med en graviditet som ar faktum valde vi att gifta oss innan barnet kom till världen. Han var den jag längtat efter ett bra tag, men så småningom uppstod bråk och konflikter mellan oss. Förälskelsen går över i en djupare relation och ens sanna jag kommer till ytan. Jag mådde väldigt dåligt i förhållandet, på grund av "mildare" slag mot mig och psykiskt misshandel. Han fick mig att känna mig värdelös och förminskade mig. Redan där och då, för cirka 3 år sedan blev alkoholen en snabb lösning mot de negativa och värdelösa känslorna jag kände. Jag drack då inte mycket, men ofta. När jag ser tillbaka på tiden så tror jag att jag fortfarande hamnat under "måttlig" konsumtion om man ser till värdena på blodproverna. Åren gick, förhållandet blev bättre och bättre, då vi gick i terapi och helt enkelt fick en nystart när vår son kom. Vi har verkligen kämpat i förhållandet och idag fungerar det. Även om det fungerar har jag senaste 2 åren levt i min egen bubbla, känner att jag inte är där jag vill vara i livet.. Är det familjelivet som tar kål på min energi, eller har jag drömmar som aldrig blir sanna? Det vet jag fortfarande inte. Vardagen som den är idag fungerar och flyter på.. Men jag är på jakt efter annat...
Alkoholen och dess betydelse för mig eskalerade under sonens 1-2 år.. Jag älskade känslan av att döva tankarna om livet och stressen och pressen att ha en liten, jobba heltid och alla sysslor efter arbetet... Kände mig fast/Känner mig fast.. Vet egentligen inte vad jag känner, men det jag känner vill jag inte känna. Ingen aning...
Senaste året har jag druckit 1/2 vinflaska varje kväll. Och då menar jag varje kväll.. För ett halvår sedan ökade jag "utan" jag ens brydde mig, till 1 vinflaska om dagen. Och då menar jag verkligen varje dag, 365 dagar....
För cirka 2 månader sedan tog jag "steget" att ta med vin till jobbet. Där drack jag en halv flaska och "sparade" andra halvan tills jag kom hem.
Anledningen till att jag tog med alkoholen till jobbet berodde på 6 månaders kaos och ångest på jobbet på grund av en kollega som myglade.
Visst - ingen ursäkt, absolut inte - men jag är svag och pressen och stressen i situationen och trots påtryckningar om den dåliga "arbetsmiljön" gjorde att jag till slut tog steget att ta med alkohol till jobbet.
För 2-3 veckor sedan när jag vid 13 tiden kom tillbaka till mitt kontor efter ett möte, kallade min chef och "chefens chef" in mig i ett av samtalsrummen.
De sa de upptäckt jag druckit alkohol på arbetstid. Jag erkände direkt. Hur de visste det eller hur de fått reda på det, ja de spelar ingen roll... nu är de som det är. Jag fick gå hem från jobbet den dagen. Dagen efter fick jag en tid till företagshälsovården för provtagning och samtal.
I Peth värde ligger jag på 0,45, resten av proverna var bra ( eller inom OK gräns)
Jag har gjort fel, jag har tagit steget att dricka alkohol på arbete, jag behöver hjälp... de inser jag.. Jag skäms, jag har gråtit över hur jag kunde sjunka så lågt att ta med en flaska till jobbet....
Men av någon anledning kan jag inte skaka av mig känslan av att bli "kontrollerad"...
Nu ska jag lämna prover 1 gång i månaden, spontant. Jag vill inte sluta dricka, jag vill dricka kontrollerat och inte på "känslor" satte vi upp som mål..
Jag vet jag vill minska, jag vet jag har problem, men känslan av att vara "kontrollerad" är hemsk..
Någon som varit med om att bli upptäckt på jobb? Hur gick det? Hur kändes det?
Miljoner kramar till er <3